Trosa Stadslopp 2013 - Semesterform när den är som allra bäst!

Datum: 28 juni 2013 Distans: 8.9 km Placering: 41 Tid: 32:10

Jag hade tränat riktigt bra den senaste tiden. Bland annat med snabba banintervaller för första gången och det snabbaste träningspasset någonsin (3:48/km i snitt), så jag kunde inte påstå att jag hade haft en dålig träningstid efter Kanalrundan. De tre senaste loppen (2 rekord, 1 nästan-rekord) överlag har varit ett väldigt bra kvitto på att min träning har varit ypperlig. Jag började dessutom räkna ner dagarna på jobbet, då den 28 juni skulle innebära att semestern officiellt skulle börja. Precis som förra året var min sista arbetsdag, samma dag som Trosa Stadslopp. Det är kanske utöver min lopprestation då, även har väldigt bra vibrationer från det loppet?

Inför: Jag hade sovit dåligt hela veckan, dagen innan fredag var inte heller något undantag. Samtidigt så skulle jag få sluta 14.00 på min sista arbetsdag innan semestern och det skulle vara skönt, då skulle jag kunna få ladda upp i lugn och ro i god tid till loppet. Det första jag gjorde var att lägga mig och sova nästan 1 timme, så trött var jag och det tog inte särskilt lång tid från att jag lade huvudet på kudden tills John Blund tog överhanden. Lagom trött, vaknade jag av väckarklockan och det var dags att på riktigt vakna till. 

Idag hade vi turen att åka till Trosa i bil, då syrran med son hängde med. Även mor min, som aldrig sett mig springa, ville göra oss sällskap. Mycket trevligt. För att skapa en bubbla och få mig att koppla av i den nästan timmeslånga resan till Trosa, så valde jag att kolla på A Dark Truth med Andy Garcia på mobilen. Tiden nästan svischade förbi när jag satt djupt insjunken i filmen och försökte hänga med. Sedan intog den obligatoriska energidrycken, kvällen innan hade det såklart blivit Snickers. Alla de här rutinerna som jag har samlat på mig längs vägen, fortsätter att frodas. När vi väl närmar oss Trosa, så känner man igen sig. Tänka sig att det har gått 1 år sedan jag var på besök här senast. Sedan dess har det hänt mycket. Jag har slagit flera rekord på 10 kilometer och 5 kilometer, samt sprungit 3 halvmaror (varav en utomlands). Vid förra årets tidpunkt hade jag ännu inte sprungit något milslopp, men det var då startskottet för att jag var redo att springa milen och dessutom göra bra ifrån mig.
 

Sedan går jag i rask takt längs alla mysiga hus till nummerlappen för att göra mig redo. Jag behöver lite uppvärmning för att kroppen ska komma igång. Jag har faktiskt försökt bli bättre på det där med uppvärmningar, det har inte varit min starka sida direkt. Dessutom blev jag skitnödig som vanligt när det kommer till loppstart, trots att jag har varit på toa typ 4-5 gånger under dagen. Men med tanke på den extremt långa kön bara 20 minuter innan loppstart, så valde jag att "skita" i det. Jag intalade mig själv att det inte skulle innebära någon större fara. Förra året stod jag i startgrupp 2, nu var jag i ettan och hade många duktiga löpare runtomkring mig samt eliten med välkända namn i fållan före. 20:59:02: Klockan började närma sig start. Vädret var grymt och alla var taggade. Jag inbillade mig att jag också började bli rätt så sugen på att springa.

Alla gör sig redo för kuta järnet!

Under: Det är alltid svårt att veta i vilken fas kroppen och framförallt benen befinner sig när det kommer till loppen. Det är inte som ett träningspass, som man kan sänka kraven utefter det skulle börja kännas dåligt. Har man både lagt ner tid och pengar för att åka ända till Trosa, så var det bara att köra All in. Men med tanke på den träningsperiod jag har befunnit mig i, innan loppet, så kunde det inte gå helt åt helvete. Jag försöker så gott det går att köra rätt hårt från början, det blir att åka slalom med en hel del löpare och det är stundtals rätt så svårt preja sig igenom. Det var andra bullar förra året, då jag stod längst fram i den andra startgruppen. Då jag hade fritt spelfält ett bra tag. När det väl börja fasa ut och vi kommer ut på bilvägen, så känner jag mig i bra form och lyckas hitta ett tempo som passar mig. När jag ser min hejaklack, är så pass fylld av energi så jag försöker peppa igång dem och mig själv till ytterligare stordåd.

Som en brunstig tjur stormar jag fram och attackerat allt och alla!

Efter 2 kilometer ligger jag på 3:29/km i snitt och det är rätt hyggligt. När jag tittar tillbaka ser jag att 3:43 i snitt vid samma sträcka förra året. När jag väl kutar inser jag också att mina tankar kring loppet innan stämde bra överens med vad jag hade upplevt förra året. Det är precis så som jag minns det. Mycket folk och ganska lättlöpt, det gör mig glad att befinna mig här och framförallt känna att jag är i en bättre form än förra året. Jag fortsätter pinna på i en bra takt och känner mig nöjd. Efter 2-4 km så låg jag på 3:40 i snitt och det är fortfarande riktigt bra. Alla mentala spärrar om att kuta "kilometer för kilometer" är borta, utan jag njuter av att springa i publikens hav och det är extra härligt att springa mot stadskärnan igen och få extra mycket publik nära inpå. Jag ser fjolårets vinnare Temseghen springa i riktigt snabb fart på andra sidan. Jag själv har inga planer på att bli trött än.

Även om loppet har sina uppförsbackar både här och där, är det inget som hindrar mig och jag känner mig riktigt stark och ser till njuta hela tiden. Jag har tur att jag då och då har starka ryggar att hänga på, det är inspirerande för mig. Vid 6 kilometer så har jag uppenbarligen haft en liten fartökning, då jag ligger på 3:39 (förra året var det 4:02 vid den här markeringen). Det är väl efter här som backar kommer och man känner att kroppen får jobba extra hårt. Men ingen tung mjölksyraattack syns inte till än så länge. Vid 8 kilometer har jag 3:48 (förra året 4:09), då har jag saktat ner lite.

När det återstår 900 meter kvar, så gör jag precis som förra året. Jag växlar upp minst 2 snäpp. Vid 500 meter kvar, så ökar jag takten nästan för fort, så jag får nästan halta mig själv lite. Förra året sprang jag fort som fasiken in i mål efter en monsterspurt när det återstod 200 meter. Under hela loppet, funderade jag på ifall jag verkligen skulle ha orken att göra det den här gången? När jag ser en stark damlöpare framför mig, så växlar jag till spurttempo. Jamenvisst, jag har oerhört spänstiga steg och jag visar igen att jag inte bara är uthållig, utan även kan växla om till en väldigt snabb fart. Känslan när man passerar mållinjen efter ett riktigt bra lopp, är älskvärd.

´

Det här ingen repris på förra årets monsterspurt, utan här skrivs en ny historisk spurt!

 Efter: Sluttiden blir starkta 32:10. Alltså 2:36 bättre än förra året. Även om jag har vågat spekulera på förhand att jag ska sänka mitt resultat från förra året, så var detta väl över förväntan. Jag är också oerhört glad att känna att mitt delvis ändrande träningsupplägg med ännu snabbare distanspass och banintervaller ger resultat. Med ett sådant här starkt lopp i ryggen kan man nästan börja spekulera i ett milslopp på under 36 minuter. För faktum hur fort jag sprang, så känner jag att jag inte använde alla krafter och det finns ytterligare rum för förbättring med andra ord. En viktig känsla att bära med sig, när fortsatt planering tas vid.

På hemvägen så sjunker jag in igen i filmen som jag tittade på ditvägen. Även om det är ett helt okej tidsfördriv, så höjer sig aldrig filmen riktigt och det är ingen film jag ser igen. Väl på plats hemma igen innan midnatt. Så släpper jag bagen och tittar mig själv i spegeln, ler lite förnöjt och ger mig själv tummen upp. Samtidigt som jag står där, så kommer tankarna; hur snabbt kan jag egentligen springa?

Tack till familjen som hängde på och tack till syrran för resan. Jag skickar även ett tack till f.d kollegan och fotografen Christian Boo för två utav bilderna!

Nu ska semestern firas med ett lopp igen!

Ådärkomdenja! Vad för någe'? Jo, nämligen semestern. Ett intensivt och inspirerande år är till ända, tänka sig vad tiden går fort fram. Bara en sjukdag blev det, måste väl vara delvis vara till stor del löpningens förtjänst. Då jag har en året runt-träning med tydlig målsättning i fokus. Blir det att lata sig resten av dagen och njuta av dagen? Nästan.

Jag har sovit dåligt hela veckan egentligen, så jag tog nästan 1 timmes tupplur när jag kom hem direkt från jobbet. Då jag slutade tidigt, dagen till ära. Men på kvällen väntar precis som förra året, samma sak som dagen jag gick på semester. Nämligen Trosa Stadslopp. Ett lopp som ska börja vid 9-tiden. Ett lopp jag nämner i mitt framträdande i Runners World. Jag sitter här, gäspar och känner mig allmänt seg. Men jag vet att jag somnade på vägen till Trosa förra gången och varit allmänt trött inför start. Målsättningen blir att slå förra årets tid på 34:46. Jag har bra träning i kroppen och hoppas göra det här loppet till en bra pangstart på semestern, som förra gången.

Efter det väntar väl löparpass? Nejdå, då är det Roslagsnatta i Norrtälje som gäller, den 4 juli. Sen är officiellt vårsäsongen över och halvtidsvila kommer att råda. Men först Trosa och låt oss energiguden ge mig lite av den varan ikväll. Nu kör vi!

Många intressanta och duktiga löpare ställer upp i loppet. En hel del löpare att ta rygg på, eller vad sägs om Patrik Andersson (vinnare av Karlstad Stadslopp), Fredrik Berglund, Marcus Carlsson Haben Idris (SM-trea på Marathon och vinnare av DN Stockholm Halvmarathon), Oscar Majling, Lorenzo Nezi, Cédric Schwartzler, Musael Temseghen (SM-trea Halvmarathon) och Fredrik Uhrbom (alla möjliga meriter överallt).

Låter som en alldeles en förträfflig kväll med andra ord!

Tidningslöpare samt ett lugnt pass lurade runt hörnet!

Nu släpper jag bomben för kommande Runners World. Den innehåller intressanta reportage med Anders Kleist, om Prags Halvmara och...jag är med. Som läsarprofil. Jag är till höger, alltså inte han som springer för reklam om alkoholfri öl. Riktigt kul och väldigt glad blev jag när lotten skulle falla på mig. När båda mina bloggkollegor Tove Langseth och Staffan Dahlgren figurerat som läsarprofiler i tidningen, så ville jag absolut inte vara sämre och gav det ett försök och nog blev det lyckat. Man ska aldrig nöja sig med mindre än bäst helt enkelt. Den damp ner lagom dagen efter mitt senaste lyckopass och trots att jag under gårdagen spelade badminton mot min sambo och förlorade, så förtog det inte glädjen.

Även Lennart, figurerade i senaste numret helt otippat, vars blogg jag också följer.

---

Fy bövelen vad trött jag var idag. När jag var helt till bredden fylld av energi i måndags, så att jag försvann som en raket i spåret, så hade jag inte samma energi. Jag har sovit sådär de senaste två dagarna. Jag var så fruktansvärt osugen på att gå ut att köra mitt löppass idag. Jag var så pass trött att jag när jag kom hem tog en 10 minuter powernap. När den var färdig, så var jag ute på mindre än 10 minuter. Jag kan aldrig någonsin hoppa över ett pass, det finns inte en sportmössa att jag gör det. Som tur var hade jag planerat in ett lugnt pass, då det vankas lopp på fredag igen. Det blev 9 kilometer i skogsmiljö, med en liten tempohöjning i mitten av passet. Det märktes att jag var seg efter de senaste hårda passen jag hade kört och att kroppen kände sig seg och sliten. Men när jag väl knäppte av klockan, så stod den på 4:08/km i snitt. Bättre än vad jag hade vågat hoppats på. Ett lagom lugnt pass med andra ord. Nu är det total vila som gäller imorgon. Det behövs.



Nytt träningsrekord med Sonic och Lasse Åberg!

Idag är jag jävligt snabb uppenbarligen. Jag hade sovit otroligt bra de tre senaste lediga dagarna, sen blev det dock mindre sömn natten till idag. Men det hindrade inte mig, då jag under eftermiddagen på jobbet, då benen spritte av energi. Det kändes lovande och jag undrade lite försiktigt ifall mina banintervaller under lördagen kunde ha någon del i detta? Väl hemma, då jag höll på somna på tåget hem, så lunkade jag försiktigt hem. Den där lilla energin som jag kände var bortblåst, men sakta men säkert, så tog jag på mig kläderna och tog en sista klunk vatten. Jag joggade försiktigt till min startpunkt för det vanliga asfaltspasset. Jag applåderade den osynliga publiken inför starten då min GPS-klocka gav en grön signal. När jag applåderar mina hemliga supportrar ute i skogen, så betyder det att jag är på bra humör och redo att köra som fan.

Trots att det var riktigt jäkla varmt och jag egentligen inte hade större lust att köra, så kände jag att inledningen var lovande. Då första kilometern gick på 3:13. Sedan efter det rullade det bara på, jag brukar få lite lätt mjölksyra och sedan är det bara att anpassa farten efter det. Men idag var det mjölksyran som fick anpassa farten efter mig. Jag kan inte säga att jag kände mig pigg i benen, däremot kan jag påstå att jag absolut inte kände mig trött alls. Jag pinnade på riktigt bra och lovande längs hela banan, ett äckligt självförtroende i mig började växa och det kändes att det var direkt tack vare banintervallerna. En gång är ingen gång brukar man säga, men det här känns bra. Hela passet kördes utan egentlig större trötthet och jag kände mig oerhört nöjd när passet började närma sig sitt slut. Det blev totalt 34:19 och 3:48/km i snitt, vilket är träningsrekord från 3:54/km i snitt som jag hade tidigare. Samtliga kilometer sprangs på under 4 i snitt, mycket skönt. Det finns inget skönare att komma hem, klunka i sig vatten och stå under en varm dusch efter ett sådant här fint pass. Få saker i världen slår detta får jag nog säg. Tänka sig att jag fortfarande hittar nya sätt att utveckla mig själv, inspirerande.

Idag är jag inte långt ifrån att känna mig lika snabb som min gamla barndomsvän Sonic. Inte alls långt ifrån...

Kan de här glasögonen vara en del av det nya vinnarkonceptet?

---

Min far åkte hjälpsamt till Bromma IF:s kansli och hämtade mitt andrapris i HalvTolvan. Det kom som en smärre chock, då jag inte hade förväntat mig något pris alls. Men fick reda på det via hemsidan. Priset är en fin litografi av Lasse Åberg. Det är bara tacka och ta emot. En fin bild på konstverket blir det när jag har packat upp och ramat in det vid ett senare tillfälle.

Track and Field - Bana för första gången!

Sömnbrist är aldrig kul. Det var först på onsdagsnatten som jag sakta men säkert började återhämta mig från både räkbåt samt Kanalrundan. Sen hade jag tankar på att under torsdagen bege mig till Norrköping efter jobbet, för att se Norrköping-Göteborg i allsvenskan. Men så bidde det inte, mest för att jag kände att det vore trevligt att fortsätta ta del lugnt och samt att jag var sugen på att ta en löptur.

Sagt och gjort, det blev en löprunda under torsdagen. Jag märkte direkt hur seg och sliten jag kände mig, men det blev ändock 8.8 km skogstur med 3:59/km i snitt. Fullt godkänt, även om jag märkte att jag hade varit igång en del den senaste tiden.

---

Idag blev det premiär för mig att springa på en löparbana. Jag har i och för sig sprungit när jag gick i skolan, men det var länge sedan nu. Men det är första gången sedan jag blev löpare, som jag har kört. Som en del av att fortsätta att försöka med min utveckling, så lade jag in ett intervallpass på en löparbana. Sagt och gjort, jag började med snabb uppjogg på 2.8 km (4:06/km i snitt) till idrottsplatsen. Väl på plats hade jag bestämt mig för att springa 5 tusingar. Det var skitjobbigt att köra intervaller för första gången på den här sättet, men också skönt att springa på en löparbana. Innan jag skulle springa min fjärde tusing, var jag övertygad om att jag inte skulle orka en femte. Men det blev även en femte. Tiderna blev såhär; 3:18 - 3:24 - 3:24 - 3:28 - 3:25. Helt okej siffror, jag kommer definitivt att köra den här typen av träningspass framöver. Sedan blev det en väldigt jobbig nerjogg på 1.6 km i 4:30-tempo. Kroppen var verkligen helt slutkörd efter detta, men jag mådde som en prins när jag väl hade duschat. Wow. Kul att köra nya saker, men ack så utmanande.

---

Lite sent omsider. Men glad midsommar på er alla!

Kanalrundan 2013 - Räkpower for president och nästan nytt rekord igen!

Datum: 18 juni 2013 Distans: 5 km Placering: 11 Tid: 17:04

 

 

Jag hade njutit länge och väl efter mitt nya rekord på milen. Med tanke på att jag har intensifierat träningen ytterligare, jag tränar inte så mycket mer, utan jag har mer hårda tröskelpass. Även mina "lugna" pass blir snabba. Utöver det har jag blandat in energidryck samt Snickers, sen också har jag sprungit dagen innan loppet. Det blev dock inte så den här gången, då jag under måndagen befann mig på en räkbåt under kvällen med kollegor. Jag är väldigt restriktiv med onödiga intag av onyttigheter, såsom alkohol, sedan jag påbörjade min löpsatsning. Men efter ett år av hårt jobb, kunde man nog unna sig lite och det blev en hel del alkohol. Dock ansvarsfull som jag är så avslutade jag kvällen med tre glas vatten innan jag steg av båten. Sedan blev det snabb hemgång, samt få sova i fyra timmar innan det var dags att gå upp igen.

 

Inför: Jag var riktigt jäkla trött efter de där fyra timmarna, på toppen av gräddmoset hade jag sovit ganska lite, natten mot måndag också. Så jag var grymt sliten, men jag kände mig ändå i hyggligt form under dagen. Men svinigt trött och jag kan säga er att bara livnära sig på räkor en kväll är inte det ultimata jag har gjort so far. Lagom hungrig dagen efter till synes. Det var ingen på jobbet som egentligen trodde sina öron, när jag sa att jag ändock skulle bege mig den långa färden till Söderköping för att springa 5 kilometer. Men som en del läsare anar, så är jag sällan den som avviker från något jag har bestämt mig för. Envis som en åsnejävel med andra ord. Arbetsdagen började gå mot sitt slut och jag kände hur gruset verkligen trängde igenom ögonlocken.

 

Väl på plats på tåget som skulle ta oss först till Norrköping och sedan via buss till Söderköping, så mindes jag hur lång resan var för "bara" 5 kilometer. Det var dessutom inte många minuter som gick emellan varje gäspning. Det här var absurt, med tanke på vilka perfekta förutsättningar och i den form jag var inför Karlstad Stadslopp som var 3 dagar tidigare. Idag var det helt tvärtom. Väl framme i ett mysigt Söderköping i kärt återseende, så hittar vi med raska steg till nummerlappstältet. Efter det blev det en himla lång väntan, nästan en timme innan loppet ska dra igång. Fy bubblan.

 

Jag ser glad, men jag är inte särskilt glad. (Ja, jag har hörlurar idag också, Staffan! ;))

 

 

Trött så in i bängen och jag tror att de tre vattenglas jag intog gjorde stor nytta och kan ha räddat det som kunde räddas helt enkelt. Det enda positiva var att det var bara 5 kilometer samt att vädret var i topptrim. Jag gjorde ett fåtal försök till uppvärmning, men det kan ha varit den absolut sämsta uppvärmning jag har gjort. Jag kände av både sömnbrist och att jag hade sprungit milen i rekordfart väldigt snabbt. Till slut avbröt jag uppvärmningen två gånger för att jag helt enkelt inte orkade. Herregud, hur skulle jag klara av det här egentligen? Några starka löpare ställde upp, bland annat fjolårets vinnare Mikael Zetterberg samt syskonen Kleist. Det brukar bara vara att ösa på i ett 5 km-lopp, men idag hade jag dock en tydlig strategi.

 

Fullständigt otaggad, det märktes på uppvärmningen!

 

 

Under: Den gick ut på att jag skulle köra så fort jag bara kunde på den första kilometern samt hänga på de duktiga löparna, sen fick det bära eller brista i resten av loppet. Mycket riktigt, så hade kroppen svårt att svara och jag var riktigt trött. Men vilken första kilometer jag trots dessa usla förutsättningar ändå gjorde, det blev 3:00 blankt. Så fort har jag aldrig sprungit en kilometer någonsin, i varje fall inte när jag har haft klockan. Imponerande. Det var även det här skulle som skulle ligga till grund för hela loppet. Sedan bar det av till andra sidan kanalen och vi sprang in i skogen. Jag vill minnas att när jag sprang det här loppet för ett år sedan att man blev varnad för en jobbig backe under loppet. Men precis som då, var det absolut inga problem. Även om det brände till i låren rejält.

 

 

 

Än så länge hade jag någorlunda koll på de främre löparna, även om de hade sprungit med stora kliv långt framför mig. Det var väl här någonstans som jag satte upp ett litet mål för mig och det var att hamna före landslagslöperskan Cecilia Kleist åtminstone. Vid det här skedet var jag före henne och jag pinnade på ändå hyggligt med tanke på hur kroppen kände. Andra kilometern gick på 3:30. När vi väl kom ut ur skogen, så kände jag hur jobbigt det här var för mig och krävande. Det är inte särskilt ovanligt att det dyker upp att jag vill kliva åt sidan och strunta i resten av loppet. Men något i mig försökte för fulla muggar att hålla mig levande och att bara orka. Det var inte ett långt lopp, vi klarar det här, tillsammans.

 

Efter ungefär lite mindre än halva loppet kommer jag framstörtande!

 



Efter att vi har halvt passerat startlinjen och beger oss ut mot den andra delen av loppet, så infinner sig förutom en djävulsk bränna i låren, även ett litet lugn. Ett lugn som signalerar att jag tar det här, jag kommer att klara av att gå i mål och det ska inte vara sämre än förra året (18.25!). Jag tycker mig urskönja att Cecilia Kleist börjar närma sig lite, men jag försöker gång på gång att pressa ytterligare. Jag är t o m så trött i kropp och knopp, så jag är nära att springa fel och ta vägen över en bro. Men jag klarar mig. När vi väl vänder mot slutet och ska springa på andra sidan vattnet, så är det bara att köra och jag inser att mitt lilla mål kommer att hålla i sig. Jag får lite extra energi och jag gillar den här känslan, äntligen kommer mina små energihjältar till undsättning. Sista biten fram till mål är jag så trött, så en slutspurt blir det aldrig. Men däremot ett genomfört lopp, trots allt som körde så illa på förhand. Bravo!

 

 

Efter: När jag väl inser att tiden blir 17:06 på min klocka, som senare under kvällen korrigeras ner 2 sekunder till 17:04, är jag riktigt glad. Jag var alltså 2 sekunder från nytt rekord. Nästan så att jag lyfter av hatten för mig själv för denna bragdinsats. Någonstans känner jag att det var riktigt ändå att åka ut hit och köra. Det här självförtroendet och boosten man får av sådana här fina resultat, är inget som går att köpa på burk på ICA direkt. Man kan må så jävla bra och flyga på detta ett bra tag framöver. Kanalrundan är ett bra arrangerat lopp, billigt, trevlig runda i en liten behaglig småstadsmiljö. Därför fanns det aldrig någon tvekan på förhand för några månader sen, när jag bestämde mig för en ny runda här. Ingen medalj dock, men dock var det billigt (100:-).

 

Precis som för ett år sedan blev det middag på Å-caféet lite längre bort längs Göta Kanal och det var mysig nedvarvning. Det tog ett tag innan plankstekarna kom på plats, men det var riktigt goda och väl värt väntan får jag säga. Inget smakar så gott som kött efter en härlig prestation i löpning.

 

 

Hemresan blev dock inte lita kul. Då vi råkade ut för en försening på nästan 1 timme. Det var redan på förhand klart att jag skulle komma hem sent, men så här sent, var inte okej. Det skulle innebära en tredje natt på rad med dålig sömn. Huga. Trött som fasiken var jag på tåget hem. Inte första gången jag står i Norrköping med en större försening, tur att jag hade sällskap den här gången. Men allt det här hamnar ändå i skymundan av att jag nästan springer under 17 minuter med en sådan här insats, det är ett riktigt bra tecken på att jag tränar rätt och jag måste fortsätta spinna vidare med min utveckling med nya sätt att springa ännu snabbare. Ingenting är omöjligt!

 

Det började med en mindre försening, slutade med en ännu längre försening. Först vid 2 kunde jag somna hemma!

 

Zzzz!

 

 

 



Räkishbåt och nästa lopp

Imorgon efter jobbet, så blir det att åka räkbåt med kollegorna. Det ska bli trevligt att ta av sig sin arbetsmantel och bara få vara, kanske ta sig ett par glas och njuta av att det är sommar. Jag har varit väldigt restriktiv när det kommer till alkohol pga min löpning, men om det är någon som är värd att få ha roligt, är det bannemig jag. Två rekord på en och samma vecka. Jag missar dock den allsvenska fajten mellan IFK och Djurgården på tv, men det får man väl offra helt enkelt. Jag har aldrig åkt den ökända räkbåten Vindhem (alla kände typ till den, men inte jag), det finns en förstagång för allt uppenbarligen.

---

Nästa lopp blir redan på tisdag. Det är Kanalrundan, 5 kilometer i Söderköping. Ett lopp jag slog ett fint rekord på 5 km på 18:25. Jag kommer dock med egentliga sämsta laddning. Idag, söndag, så tar jag det väldigt lugnt. Under måndagen är jag på en räkbåt, äter räkor och dricker dryck samt ingen träning då heller. Upp tidigt på tisdagen, jobba och sen iväg till Söderköping. Det låter inte optimalt, men jag ser inte det här som ett nyckellopp. Men det var en fin bana och det var bra väder, så jag hoppas jag har möjligheten att åtminstone springa snabbare än senaste gången. Det borde väl gå?

Tänka sig att första halvan av säsongen snart närmar sig sitt slut, helt otroligt. Det var inte längesedan som jag sprang ett kylslaget Premiärmilen.

Karlstad Stadslopp - Sol, schnitzel och rekord! Den gyllene triangeln!

Datum: 15 juni 2013 Distans: 10 km Placering: 28 Tid: 36:22 (nytt PB)

 

 

Jag kände mig minst sagt sliten, med en del lopp och en del träningspass. Jag hade kört hårt med mina mått mätt. Men likväl så njöt jag av mitt senaste rekord i Västerås och hade nästa "nyckellopp" framför mig. Som jag tidigare skrev så är nyckellopp, de lopp jag känner är extra viktiga och som jag förbereder mig extra noga med kost och träning. Jag skulle kunna säga också att det är lopp, där jag siktar på en riktigt bra tid och kanske även upp emot rekordtider.

 

 

Inför: Allt började dagen före, alltså under fredagen. Då jag fick ett mess från farsan, som sade att jag inte hade anmält mig till Karlstad Stadslopp. Nähä, hur går det ihop? Jag har trots allt bokat tågresa sedan länge, hur kan jag ha missat att betala in loppavgiften i samma veva? Jag som gillar att ha allt i ordning, fick lite smått panik. Men det lugnade ner sig ganska snart. Så på tävlingsdagen behövde jag inte gå upp våldsamt tidigt på lördagen, bara strax efter åtta. Det är sovmorgon för mig i viss mån antar jag. Kvällen före hade jag laddat med Snickers, precis som mina två senaste lopp och på centralstationen så köpte jag en energidryck som när jag åkte till Västerås. Nya rutiner som har funkat väl måste utnyttjas till fullo.

 

Tåget rullade sakta men säkert sedermera mot Karlstad och det är trivsamt att åka tåg som brukligt, väl framme i tävlingsstaden dagen till ära med en liten försening. Jag ville komma i god tid till start och ville inte stressa senare, så jag tog med raska steg och gick från centralstationen till Sundsta. I god tid hann jag fixa nummerlapp. Vädret var rätt så soligt och varmt, men inte Göteborgsvarvetvarmt. Något som jag noterade till alla som hade föranmält sig, var att deras namn stod i fokus och inte tävlingsnumret. Innovativt tycker jag, även om det inte är första gången jag ser det, så var det första gången då namnet fick ett så stort fokus bland vanliga deltagare. Dessutom var loppet närmast i mytomspunnet att det var väldigt flackt och lättlöpt, det var PB-time med andra ord.

 

 

 



Sedermera var det att ta sig ut på bilvägen för att påbörja sin uppvärmning för komma igång. För under fredagen så satt jag bara på rumpan och spelade TV-spel i stort sett, jag gjorde inget fysiskt alls efter jobbet. Jag gick till köket och tillbaka, ungefär på den nivån. Så jag var lite orolig att jag skulle vara stel, men jag hoppades att totalvilan mellan mitt pass i torsdag och loppet två dagar senare skulle vara okej. Jag kände mig lite småtrött under uppvärmningen, dock inget farligt. Sedan körde jag en miniuppvärmning i den gula startfållan, det började kännas lite bättre. Sedan var det bara invänta 10 långa minuter, när alla stod i startfållorna tills skottet gick. Bredvid mig stod en man i burka med budskapet "No to burqa". Något lustigt, som fick mycket uppmärksamhet innan och efter. Trots att jag gillar tävlingspirr, så fanns det inget alls idag. Det är trots allt mitt 33:e lopp på 13 månader, inga konstigheter med andra ord.

 

Medan alla rutinerade löpare värmde upp bortanför mållinjen, så var jag nästan ensam i min startfålla. Glad är jag!

 

 

Under: Sen var man iväg och försökte öppna i ett snabbt, men ändå kontrollerat tempo. Det var precis så det blev och jag försökte under en större del av loppen att ta sikte på en "Akele"-löpare, så länge jag hade han i mitt synfält, så skulle jag ligga på en bra tid. Dessutom gällde det att ha killen med 37-ballongen bakom sig, så att man skulle krypa under den tiden. Jag var på gott humör och löpte på de första kilometrarna utan större problem och drog mig till minnes hur svårt en mil rent strategiskt kan vara. 5 km är bara kuta järnet i stort sett, en halvmara är att skynda långsamt. Men en mil, där är det varken eller på något konstigt vänster.

 

Jag är precis under den orangea ballongen. Den ska jag vara framför helt enkelt!

 



Inga höjdskillnader att tala om och efter 3 kilometer börjar det jag skulle påstå är oxfemman för mig. Mellan 3 och 8 kilometer är milens jobbigaste del, bara nöter kilometer efter kilometer och måste hålla ett högt tempo. Vilket jag gjorde, jag tittade på klockan och såg att jag låg precis rätt tid av gränsen för nytt rekord. Något som inte heller smet obemärkt förbi var att det var ett fantastiskt publikstöd längs hela banan, det är i klass med de allra bästa loppen jag har sprungit. Även om det var rätt så varmt var det ändock och behagligt, det bästa av allt så kände jag mig i riktigt bra form. Banan var precis som legenden säger - väldigt snabb och påminde en hel del om Berlin halvmarabana, otroligt lättlöpt och flack. Det vore förargligt om jag inte skulle slå rekord idag. All oro som bajsnödighet och ont i magen som var precis innan loppstart lite oroväckande, var som bortblåst. Jag lät kroppen göra sitt jobb idag.

 

Efter 6 kilometer så låg jag i ett stadigt tempo och jag fortsatte att jobba hårt, följa "Akele"-killen som jag såg allt längre bort. Däremot såg jag inte skymten av någon ballongkille, tack och lov. Vilket betydde att jag låg bra till. Sedermera svängde vi in vid Stora Torget, där jag tog en buss för 4 månader sen för att se hockey. Jag fortsatte känna mig någorlunda fräsch och jag var förvånad att jag var så jämn i varje kilometertid som jag var. När vi kom fram till "flygande 100 meter", då man skulle springa så snabbt man kan, så valde jag att spara på krafterna av väldigt taktiska skäl. När vi var på väg mot Sundsta igen och det återstod dryga kilometern, så njöt jag av varenda steg och med ett litet leende så förstod jag att jag borde slå rekord idag. Det var en sådan dag. När jag kom in på målrakan, så tog jag med enkla och fina steg över mållinjen. Ingenting stoppar mig. Absolut inte.

 

Efter: Det var verkligen en oerhört trevlig syn att se resultat 36:22 på resultatlistan vid målgång. Allt hade känts så bra under loppet - vädret, löpsteget, banan och publiken. Det var helt optimala förutsättningar egentligen för att det skulle ske något stort idag och det gjorde det. Att jag slaktade mitt tidigare rekord med nästan 1 minut är något som jag kommer bära mig med i framtida äventyr. Oavsett hur långt jag anser mig kommit inom löpningen, så finns det alltid lite till att kräma ur.

 

JAAAAAAAA! Underbar känsla!

 

Inte nog med att jag fick lite smått och gott i gottepåsen med tillhörande fin medalj (utan band dock). Jag vann dessutom på min sista siffra i tävlingsnumret, nämligen en biljett till friidrottsgalan Karlstads GP. Dock var det på ett datum jag bortrest på, men alltid kul att vinna saker. Jag njöt av att vara i tävlingsområdet med vetskapen att jag har slagit nytt rekord, det finns ingen bättre känsla att sträva efter. Det är ett riktigt fint kvitto på att min egen planerade träning fortsätter utmynna i fina resultat. Sedan blev det restaurangbesök i Karlstad och en jäkligt god schnitzel med tillbehöver smakade himmelskt god. Det var jag värd anser jag.

 

Tågresan hem blev kanske inte lika himmelsk, då den först blev försenad och sedermera kom ett hel hop av fotbollssupportrar på vid Degerfors. Något jag har reflekterat över sedan tidigare (då även jag är supporter och går på en del matcher) är hur kul är det att gå på fotboll och supa sig redlöst full? Oftast är det samma typ av människor och det låter humoristiskt när en person i fråga påstår sig inte ens minnas halva matchen. Givetvis kan man absolut få dricka, men inte bli supa skallen av sig. Det låter inte vettigt. Men inte ens det kunde störa den känslan som infinner sig vid rekordslagning. Jag är förvånad, men jag är däremot konfunderad vad nästa steg ska bli? Uppenbarligen finns det krafter inom mig som vill att jag ska springa fortare, typ under 36 minuter på milen? Inte alls möjligt. Men det är en annan historia för framtiden.

 

Världen stannar till, jag gör det inte!

36:22!

Känslan av ett nytt personbästa på milen är helt underbar!
Jag njuter!

Två korpar, kall stråle samt nästa nyckellopp

I veckan har det blivit två korpfotbollsmatcher (det fanns även en tredje, men då var det Västerås som gällde). Båda slutade med förlust och kräftgången fortsatte. Den första matchen av två var kanske min bästa match, då jag fick göra en hel del sköna räddningar. Sista matchens andra halvlek lovade gott inför för framtida bataljer. Nåväl, det är bara att gneta vidare, till slut vänder det.

---

Efter tisdagens mästarlopp så blev det nytt löppass under torsdagen. Jag var rejält seg i benen och visste inte alls hur jag skulle lägga upp det inför nästa lopp som skulle ta vid under lördagen. Både under onsdag och torsdag hade jag stor träningsvärk i låren, men jag sprang ändå ut under torsdagen och kände att det var viktigt med ett 9 km-pass i terrängmiljö för att vara så pass bra tränad som möjligt. Även om jag kände mig sliten. Trots att jag var trött i låren, blev det nästan 9 km och 4:08/km i snitt. Ett styrkebesked att springa ett "lugnt" pass med grym träningsvärk i ett sådant tempo. Det lovar gott. När jag kom hem under torsdagskvällen så kallduschade jag för att snabba på återhämtningen, såhär dagen efter känns det lite bättre. Om det nu beror på det låter jag vara osagt.

---

 

Imorgon åker jag till Karlstad. Då blir det milen återigen på Karlstad Stadslopp. Senast jag sprang milen var i Kungsholmen Runt i början på maj, då blev det nytt rekord. Med tanke på att det här loppet är en av mina nyckellopp. Nyckellopp innebär för mig att jag ser det som viktigast givetvis och att jag tränar lite effektivare och hårdare för att nå goda resultat. Jag har förstått att det ska vara en lättlöpt och flack bana, så jag hoppas att jag känner mig fri från trötta ben och bara kör på. Det ska bli oerhört spännande att stå på startlinjen och köra milen igen, den klurigaste av de tre distanser jag har kört på.

MälarEnergi Stadslopp 2013 - Another new world record!

Datum: 11 juni 2013 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 17:03 (nytt PB)

Det har skrivits och sagts många gånger förut, men för nästan 13 månader sedan på Västerås inne på Jensens Bofhus, så föddes idén att börja springa på "riktigt" och testa på ett lopp.  Mina tankegånger är oftast snabba och oanade, varför jag just fick ett sådant infall av att börja springa vet jag inte. Men jag är väldigt tacksam att jag höll fast vid tanken och sprang Skärholmsloppet i mitten av maj 2012. Sedan dess var jag biten och har sprungit många lopp sedan dess och har haft en resa i löpning, men även karaktärsmässigt, som stärkt mig. Mitt fjärde lopp någonsin blev lite oväntat i Västerås och MälarEnergi Stadslopp. Det blev första tiden under 20 minuter på 5 kilometer, nämligen 19:15. Något som fick mig att inse att jag inte alls är så tokig på det där med löpning. 1 år senare fortsätter Västerås att vara en del av min löpning.

Inför: Jag hade fått turen att byta arbetstider med en kollega, vilket betydde att jag skulle tidigt på jobbet, så att jag kunde komma ifrån tidigare från Stockholm. Med väldigt trötta ögon, så lyckades jag med konststycket att försova mig och starta dagen på sämsta möjliga sätt. Men det var bara att gilla läget, jag blev inte särskilt mycket försenad i slutändan, som tur var. Hela kroppen kändes lite sliten och kanske det där "dagen innan"-passet inte var främjande denna gång? 

Nu ska vi se vad den magiska väskan innehåller? Ett nytt rekord, månne?

Men timmarna rullade på och jag var väldigt spänd med vad jag kunde hitta på i Västerås. Kroppen började sakta men säkert att kännas bra igen under arbetsdagen. Jag drog i mig energidryck (första gången innan lopp) vid centralstation, där jag mötte upp supporterklubben. Väl på tåget till Västerås, så blev det att i minsta möjliga utrymme byta om från civilklädsel till tävlingsdräkt. Sen slumrade jag halvt till på tåget. Supertaggad var jag inte. Men rent mentalt hade jag börja bygga upp bilder hur jag ville att det skulle se ut. Jag var nu trött på att springa 5 km på "18.xx"-tider, jag visste att jag hade tränat bra och hade möjligheter att göra ett riktigt fint lopp. Skulle jag slå rekordet? Det var 10 månader sedan nu och jag var en betydligt bättre löpare nu än då, men 5 km är som 100 meter. Lika intensivt och härlig.

18.41 på Paradisloppet i torsdags, på den där svåra banan, var ett styrkebesked. Uppvärmningen var seg och jag kom inte i någon bra rytm, medan jag såg några tävlingsinriktade köra riktigt hårt i sina uppvärmningspass. Vilken buzzkill att inte komma under 18 minuter. GPS-klockan ville inte komma igång, men jag kände att stoppuret funkade lika bra. När jag väl hade lyssnat på samma låt i ipoden 10 gånger, så var det bara att ställa sig och göra sig redo.

Jag med 844 i mörkblå tröja! Pang på rödbetan lixom!

Under: Oavsett hur kroppen egentligen kände sig, så var tanken att bara dra på i början och hänga på så gott det gick. Det fick bära och brista. 5 kilometer är en sådan härlig distans, så det finns ingen strategi att lägga upp loppet. Det är bara ända in i kaklet, sen får du fundera efteråt över slutresultatet. Jag började i bra fart, hamnade i en liten klunga och kom ur den. Jag hade bra känsla i kroppen och jag hade inga tankar på att släppa de killar som låg längst fram och malde. 

Jag minns inte inledningen av början särskilt väl sen förra året och fick för mig att de hade flyttat lite av banan, men jag tror inte det stämmer. Banan är lättlöpt och vädret var gemytligt, ingenting att klaga på. En kille som jag såg på uppvärmningen såg hur "speedig" ut som helst, låg ett bra tag längst fram. Men när jag passerade han senare utan problem och hade endast två löpare framför mig, som kunde agera draghjälp, så var jag nöjd. Det fanns en backe i mitten av loppet, som sög en del energi och kraft. Men jag var beredd på den, utöver det, så fanns det absolut ingenting att klaga på.

Jag vill minnas Solsidan Runt på hemmaplan, där jag själv var ensam i ledning i hela loppet och att jag hade svårt att hålla uppe min höga fart. Den här gången hade jag två rutinerade rävar längst fram, som körde hårt. Jag närmade mig aldrig de riktigt, utan jag hade behörigt avstånd till bägge. Men jag tappade inte hela någon fart och jag kände under hela rejset, att jag hade "power" och vilja att komma i mål på en fin tid. När jag inser att loppet börjar ta slut, så sätter jag in ytterligare en växel. En växel som jag älskar att känna av, jag är verkligen i bra form helt enkelt. Precis som förra året bjuder jag på riktigt fin spurt och hamnar återigen likt Paradisloppet, 1 sekund efter närmste löpare. 

Jag kör min klassiska spurt. Älskar 5 km!

Efter: Tiden lydde 17:03, en nytt jävla rekord på över en halvminut. Jag har tränat på riktigt bra den senaste tiden och det är en helt överlägsen känsla att känna att det ger utdelning. 5 km är mitt skötebarn och den distans som har fått mest kärlek av mig, så igår var en helt underbar dag. För oss vanliga "motionärer", så är det stort att börja smaka på tiderna runt 17. Framförallt nu när det betyder att jag är närmre 16 än 18 efter det här rekordet. 

3:a och nytt rekord. Helt ok kväll i Västerås!

Efter loppet blev det traditionsenligt Jensens och en trevlig biff på detta. Loppet är för övrigt bra arrangerat och banan är riktigt trevlig. Vi får se om vi dyker upp fler gånger här? Inte alls omöjligt. Tågresan hem kändes inte alls tung, trots att lite sömn och tidig uppgång väntade. Det här resultatet bevisar att jag har ännu mera potential för fina prestationer ett bra tag framöver. 

Gladare än så kan man inte bli!

Västerås har verkligen en speciell plats i mitt hjärta. Det var här jag fick tanken om löpningen. Det var här jag sprang under 20 minuter på 5 km för första gången och det var här jag satte min nya kaxiga tid på 17:03. Tack!

Jag ser ett regn x2, Göteborg samt morgondagens race!

Med tanke på hur jag fungerar finns det inga viloperioder efter genomförda lopp. Jag har många lopp att kämpa och se fram emot. Först spelade jag oavgjort mot min sambo på bangolf, på en ganska nersliten bana ute vid Tyresö. Sen kom jag hem och körde ett 9 kilometerpass på asfalten. Det var fel på alla sätt. Jag hade ont i ryggen, jag fick håll, jag hade inte kraft i kroppen (hade inte ätit tillräckligt idag), jag fick ont i halsen och det började regna kraftigt. Som grädden på moset så slutade min GPS-klocka funka efter 2 kilometer. Men det var bara att köra. Inte fan ger jag upp så lätt. När jag var klar med passet så var jag nöjd, efter lite huvudräkning hade blivit 3:57-3:58/km i snitt. Trots alla möjliga dåliga förutsättningar blev det ändå rätt så bra, det får man säga är hyggligt.

---

Efter lördagens eskapader, så blev det en liten tripp till Göteborg igår. Jag hade lite längre ledighet är normalt, så jag tog en 24-timmarstur med övernattning ner till Göteborg. Jag kommer fr o m 18 maj att alltid se Göteborgsvarvet när jag tittar ut mot Avenyn. Dessutom var det milt väder, så som det skulle varit när vi sprang egentligen.

----

Nu sitter jag här, nyss hemkommen från ytterligare löppass. Eftersom det är ett lopp som väntar imorgon, så testade jag med ett lugnt löppass dagen innan som senast. Jag sprang 7 km ute i skogen och det blev 4:06/km. Det låter i och för sig inte särskilt lugnt, men jag kan inte hålla mig ifrån de höga farterna antar jag. Dessutom körde jag lite tempoväxling i mitten av passet. Precis som mitt pass i lördags, så började det regna. Men den här gången var det lagom, lite duggande och uppfriskande. Enda jobbiga är de stora vattenpölar som samlas när man springer ute i skogen. Men allt som allt är jag nöjd med det här passet.

Imorgon bär det av till Västerås och MälarEnergi Stadslopp. För över 1 år sedan sprang jag 5 km där också och sprang på 19:15, första gången jag sprang på under 20 minuter. Vilket var ett väldigt fint kvitto på att jag var på väg någonstans med min löpning. Svårt att säga var det bär av imorgon, men givetvis blir det bättre än 19:15? Frågan är med hur mycket? (Läs om förra årets lopp här)

Paradisloppet - Uppdraget utfört!

 Datum: 6 juni 2013 Distans: 5 km Plats: 2 Tid: 18:41

 Ni som har läst om förra gången jag var på Ingarö och sprang det här loppet, vet nog hur mina känslor kändes senast. Jag var djupt irriterad på den grova missen där de tre ledande i loppet efter c:a 1 km gick ut i kärr och tappade loppet fullständigt. Jag var arg efter att ha fått en helt värdelös tid (även med mina mått mätt, då jag hade sprungit 19:15 ett par dagar innan detta lopp) och påtalade att det inte är okej att man missar det hela, de funktionärer lovade att ta upp detta och undersöka ifall man skulle ha det till nästa år. 

Inte nog med det, så ville man ha nummerlappen och den skulle lämnas i klubbhuset. Väl i klubbhuset, fanns det...ingen. Så jag slet av nummerlappen, slängde den på bordet och började genast surfa i min telefon efter lopp redan samma dag. Jag är jävla tjurskalle när det kommer till såna här bakslag och jag vill gärna ha revansch samma dag, så blev det inte. 10 dagar senare sprang jag i Söderköping och satte jag ett nytt personbästa med 50 sekunder, men det är en annan historia. Den här dagen så ska jag rätta till det som hände i Paradisloppet 2012. 

Inför: Jag var glad över att loppet började 13.00, vilket betydde att jag inte behövde gå upp kristligt tidigt på min första lediga dag från jobbet. Inte bara far min som skulle följa med som förra gången, även syster med son skulle köra oss dit ut och göra oss sällskap. Med tre i supporterskaran på plats, gällde det helt bara att sätta på sig blåstället och köra. Väl på plats kände jag hur jäkla varmt det var ute. Det var inte Göteborgsvarvet-väder, men det var en smak av hur det kändes och återblickar från den dagen gjorde sig påmind.

Att springa i glasögon har varit lika med löjligt har jag tyckt. Men i dessa ser jag snabbare ut än Usain Bolt eller hur?

Dagen innan hade jag sprungit med solglasögonen som jag vann på Strömmingsloppet, mest för att vänja mig för att eventuellt vänja mig vid att ha på dem i loppet. Direkt när jag steg ur bilen kände jag att solglasögonen var helt klart nödvändiga och de åkte på omedelbart. Nu återstod det en timme till loppet startade, jag gick runt och rörde på mig. Jag stötte på en gammal bekant, vi har träffats på i ett flertal lopp och gafflade om löpning osv. Efter det blev det dagens tredje toabesök (på en vanlig toalett, hellre det före en bajamja). Lite uppvärmning och sen träffade jag på samma löparbekant igen, som frågade om vi skulle värma upp tillsammans och jag tänkte först "Nä, jag har nyss värmt upp". Men det blev så ändå och det kändes faktiskt bra att köra lite till. Uppvärmningar har aldrig varit min starka sida och nu när någon annan "pushar" på en, så behövdes det. Även om jag bara skulle köra 5 kilometer. 

Kändisglans! Chris Härenstam var speaker idag i egenskap av ordförande av Ingarö IF.
(bild lånad av sr.se)

När det återstod några minuter, såg jag att hela deltagarskaran började samla sig och jag skyndande mig, ställde mig på en bra plats. Jag hade fått förhandsinformation om att någon från Vallentuna hade gjort ett bra Roslagsnatta och kunde nog vara den som drog på bra idag. Vi får väl se helt enkelt.

Backen var "piece of cake" för mig!

Under: Allt började med en backe som jag tog med majestätiska steg och passerade de flesta, jag hamnade snabbt i en klunga om 5. Vi hängde på ett bra tag tillsammans och trots att jag vanligtvis springer snabbare första kilometern, så hamnade man i något ingenmanlandstempo. Inte för snabbt, men inte för långsamt heller. Efter en stund var det dags att vika av. Mot den kända platsen, där jag sprang ut i ett kärr. Tro på fan att det inte fanns en funktionär där den här gången heller, för jag och som det såg ut som, några andra, höll på att springa fel .För att komma in på den där lilla lilla stigen är hårfint. Jävlarimig. Men det gick bra den här gången, tack och lov.

Vi sprang nästan på led genom skogen och senare längst högt gräs. Det var i stort sett omöjligt att passera någon nu, jag var på andraplats bakom en annan kille. Det fanns ingen möjlighet till några omplaceringar som sagt, utan det var bara att ligga i. Vi passerade sedermera en strand, med lite vätskestation som svalkade gott i mun. Vid starten varnade man för att vid c:a 2,5 km kommer en svår backe. Jag jobbade mig uppför en svår backe, jag trodde att det var den. För den var rätt så jobbig, men det visade sig att det var en annan de menade. Det var då det gick upp minnesbilder från förra året i huvudet på mig, hur jobbigt det här loppet var, rent banmässigt. Den här riktiga svåra backen var något som konkurrerade med den svåra jag springer i ute i skogen. Huga. När vi gick in i sista skogspartiet så var jag i ledning. Där fanns det lite upp- och nerförsbackar, samt sjukt mycket rötter. Man skulle vara glad ifall man inte bröt eller stukade foten på ett sådant här parti.

Här var det väldigt svårpasserat och det fanns inte en sportmössa att komma från sidan, när vi väl passerade ut från skogspartiet och ut på asfalten, vilket betydde att vi skulle se målet inom räckhåll, så passerade Vallentunalöparen mig med stora och spänstiga steg. Jag kunde tyvärr inte svara, även om jag hade hyggligt pigga ben och började långsamt nöja mig med att jag skulle förbättra min tid avsevärt. Vi sprang upp på löparbanan på idrottsplatsen och precis innan raksträckan kände jag var rätt så trött. Men på raksträckan drog jag på en sån kraftfull spurt, så att jag rent mentalt hamnade i någon bubbla. Jag undrar inte om jag hade slagit mitt personbästa på 100 meter om någon hade tagit tid, för så snabb kände jag mig. Tråkigt nog, så hann jag inte ikapp, då avståndet var för stort. Men 10-15 meter till och jag hade vunnit loppet.

Spurt. Älskar känslan av att flyga fram i maxfart!

 Efter: Senare samma dag, såg jag att det endast skiljde 1 sekund. Snopet, men riktigt bra kämpat ut av mig, trots att jag egentligen var trött. Märkligt det där. Men tiden då? 18:41. Det är över 3 minuter bättre än förra gången och det var bättre än vad jag hade hoppats på. För det här är helt klart den svåraste 5 km-banan jag har sprungit på, att jag hade lyckats radera det i huvudet sen förra loppet var solklart. Men jag tänkte att en tid under 20 minuter var bra, men 18:41 och jag kände inte att jag maxade hela loppet. Det bådar gott inför framtiden. 

Jag fick en finare medalj än förra gången, jag behövde inte lämna tillbaka nummerlappen den här gången och jag hade fått ett helt okej styrkebesked att jag låg helt rätt i min träning. Så känslan efteråt var att jag helt enkelt hade genomfört revansch och att jag inte har några större intentioner att återvända. Mitt uppdrag på Ingarö är utfört. Over and out!