Premiärmilen 2014 - Premiärperfekt!

 Datum: 30 mars 2014 Distans: 10 km Placering: 58 Tid: 35:48 (Nytt PB!)

Den som söker finner, kan man säga. Jag tror att jag inte sökte efter någonting överhuvudtaget, när jag helt plötsligt hade löpningen i famnen på mig. Det fanns bara där och mindre än 2 år senare, byggs mycket av mitt liv runt löpning. Stegvis har jag ökat mängden, ökat kvalitén och ökat kunskapen sedan jag började. Jag har däremot inte försakat någonting annat i mitt liv, däremot har jag ökat livsglädjen för mig själv och förhoppningsvis andra. Jag än mer kreativ som människa och jag har med glädje och ro i kroppen än någonsin.

Jag har alltid varit nyfiken på var allting ska ta vägen. Alltid velat se vad som finns där i det där kaninhålet som kröp ner i, en härligt varm försommardag i maj 2012. Mycket intryck har jag hunnit få längs vägen och jag har lärt känna mig själv ännu bättre. Siffror, rekord, distanser och alla möjliga tider flyger förbi mitt huvud när det är dags för mig att börja fokusera på ett och samma lopp. Den stora tävlingsdebuten utomhus 2014. Min träning ända sedan sista loppet i Hässelbyloppet i oktober, har varit fokuserad, dels mot inomhusloppen. Men främst mot det här loppet. Det här ska ge mig en skön start och skjuts in till 2014. Där jag har många lopp framför mig. Att bara få njuta av att springa ute igen, på riktigt. 

Inför: Samma dilemma som drabbar mig varje år. Klarar mobilen att ställa om sig själv eller inte. Men redan när jag skulle sova, så gav den indikation på att ställa om till sommartid. Skönt. Problemet löst, innan det blev ett problem. En vanlig och stadig frukost, tillsammans med en del rödbetsjuice. Sedan var det bara att packa ner allt som behövdes. (Tyvärr fick min Lunny stanna hemma, för att jag glömde han. Usch och fy). Dagen var solig och det kändes precis som alltid, segt att gå upp tidigt och göra sig redo. Jag är van med mina egna pass på mina egna villkor. Men jag har trots allt saknat det här.

På med tävlingsdressen. (Premiär för att springa i bara shorts och tröja)

 Längs tunnelbanans röda linje, klev löpare efter löpare på. När dörrarna öppnades vid Universitetet, så forsade löparna ut och det var en komplett lämmeltåg som gjorde sig redo att hoppade ut för stupet, det det är kände löparstupet. Många människor som ville ha ett riktigt fint kvitto på var man låg rent formmässigt. Många människor som hade satt upp mål och som skulle göra allt för att infria dessa. 

Hur var det med mina egna mål den här dagen? Jag skrev att det klart godkänt att springa bättre än förra årets Premiärmil som var på 38:19 och det borde inte var några problem, desto roligare hade det varit att springa på en 36-tid. Även om jag alltid siktar högt, hade jag absolut inga mål att slå nytt rekord och kliva under 36. Däremot hade jag en beredskapsplan i huvudet ifall det skulle kännas bra. Jag behövde springa 17:55 på de första 5 och 18:04 på andra 5, då skulle det var klappat och klart. Men jag siktade inte alls på att springa under 36, jag vet själv att banan inte är av bästa karaktär. Lite grusigt här och där, några få backar och lite nervositet fanns inblandat med tanke på att det första för i år.

Då var det snart dags att bikta sig igen!

Jag besökte återigen en klassisk bajamaja, jag satt där inne och funderade på hur det kan komma sig att jag njuter av att sitta i en bajamaja, där det luktar illa. En del av löplivet, gott folk. Jag hade lovat mig själv att köra en ordentlig uppvärmning, men det blev en halvhjärtad sådan. Jag hälsade på bland annat Leif (Seaside Runner) för första gången. Jag drog på mig hörlurarna (Ja, jag gjorde det igen, Staffan). Däremot hade jag bestämt mig för att slopa musiken och lyssna på en podcast istället. Kan jag bli en mer goofy motionär egentligen? Men jag gick på känsla och tänkte testa något nytt, helt enkelt. Jag gjorde mig redo för årets första äventyr, pang och iväg var vi.

Dags att kuta järnet snart!

Under: Förra året så var det Vasaloppskänsla dagen innan loppet, ingen visste hur banan skulle se ut och om den ens skulle gå att springa ordentligt på med tanke på hur snön och is gjorde sig påmind. I år fanns det inga sådana tecken överhuvudtaget, solen sken och banan var i absolut bästa form. Jag hade även valt en annan sak idag också och det är att min GPS-klocka inte visar hur jag springer under intervallerna, utan den tickar bara på. Vilket kan betyda två olika saker, antingen att jag inte blir lika stressad eller att jag faktiskt tappar uppfattningen av var jag ska ligga. Men jag kan räkna ut per kilometer var någonstans som är rimligt att ligga.

Nära soptunna, kanske dags att omvandla den till spyhink?

 Efter 3 kilometer känns det bra och jag ligger bra till, rent formmässigt tycker jag att kroppen svarar bra på dagen. Det blir småjobbigt vid grusvägarna och vid backarna, men på något sätt går det. Jag jobbar på och det är en fröjd att se att det har gått 4 kilometer, vilket betyder att vi ska snart varva och köra andra varvet snart. Jag har skrivit det tidigare och jag är inte ett stort fan av att springa två varv, för det känns tråkigt. Däremot den positiva aspekten av det hela är att jag vet vad som väntar och så farligt är det inte på den här banan. Jag passerar första varvet (5 km) på 17:41 och det är helt klart godkänt, med tanke på att jag inte har använt alla mina krafter.

Där är jag och min blogg. Bara du och jag!

Andra varvet blir ett stort kraftprov, för jag börjar känna att jag tar lite slut, samtidigt som jag faktiskt intalar mig själv att det här ska. I samma ögonblick så pratar folk i mitt huvud om TV-spel, det känns verkligen som en helt annan värld. Men all publik längs banan gör sitt för att ge extra energi. Med 3 kilometer kvar, uppför backen, då känner jag att jag tappar för mycket kraft och energi. Jag slutar kolla på klockan, jag låter benen få bestämma, inte mitt huvud. Jag kämpar på och med en kilometer kvar, så känner jag en lättnad och samtidigt som jag tittar igen på min klocka - så har jag alla möjligheter att springa under 36 om jag bara håller i takten. Då kom det här förbannade illamåendet, som kom ungefär på samma plats som vid förra årets Premiärmil. Jag hulkar och jag känner att kaskadspyan inte är långt bort, men jag försöker verkligen. Jag kan verkligen inte missa sub-36 för en eventuell spya och jag pressar mig på målrakan, förbi målet och sedan lägger jag mig ner på marken.

Efter: Jag har sagt ordet, så många gånger. Men det är faktiskt helt magiskt, att faktiskt springa under 36 minuter och med besked - 35:48. Jag kände verkligen inte att jag gav allt, men tydligen har all nya träning har gjort stora resultat och uppenbarligen så har jag nått en ny nivå redan på mitt första lopp i år. Jag kunde faktiskt inte ens ta till mig det här, jag har jagat sub-36 under en längre tid och plötsligt så händer det.

Så kan det gå! Det hade jag inte förväntat mig!

Strax efter loppet, så får jag en känning i min ena hälsena. Jag har *peppar peppar* inte varit skadad i stort sett sedan jag började med löpning, men jag känner att det är något där och det känns lite ömt. Men det är inget jag tänker på mer, under vägen hem. Däremot är det något som gör förbannat ont hemma, känns som att min hälsena är av. Jag blir orolig inför kommande veckas halvmara, hur det nu ska arta sig och om jag får till något träningspass eller ej. När jag sovit på saken, så känns det lite bättre idag. Men det som är som man säger borta i USA "day-to-day"-injury helt enkelt, jag hoppas att det går bra ändå.

Jag känner mig så stolt, så bra och lycklig att jag faktiskt återigen levererar. Jag lägger ner många timmar i veckan och jobbar otroligt hårt under vissa pass. Det här är belöningen, det smakar mumma.

Tack och hej för den här gången!

Som en epilog till det hela, så blev det våfflor med hjortonsylt. Eftersom jag inte hade någon möjlighet att äta våfflor på våffeldagen, så var jag värd detta. Hjortron är helt klart skogens guld och jag är uppenbarligen löpningens guld!

Guld äter guld!

Gudomligt bra!

 

35:48

Det är inte mitt telefonnummer eller hur mycket jag har på mitt bankkonto, vi välkommnar mitt nya rekord på milen. Det tackar vi för!

Nu startar touren igen

INFÖR

I mitten av oktober så gjorde jag mina sista steg utomhus i tävlingssammanhang för förra årets säsong. Min saknad efter nya lopp blev för stark, så därför valde jag att köra inomhuslopp och det var ett väldigt bra substitut. Däremot har den milda vintern möjliggjort många fina pass under tiden mellan Hässelbyloppet och nu, därför har min saknad efter nytt tävlingslopp utomhus sällan varit så stark som den är nu. Allt har varit egentligen hur perfekt som helst, jag har saknat allt som har med loppen utomhus att göra. Folkmassorna, de olika miljöerna och målgångarna. Det finns mycket jag skulle kunna lägga fram som har varit viktig för mig. Nu har jag två säsonger bakom mig och jag har insett att detta är precis det jag har velat göra, att få springa, att få känna friheten omhulda mig.

Imorgon blir startskottet för en säsong som kommer att ge mig många nya och härliga minnen. Jag får erkänna att ibland, bara från ingenstans, så kan jag spela upp delar av lopp i mitt huvud. Det kan vara när jag är på väg till jobbet, när jag ska sova eller när jag fördjupar mig i någon bok. Plötsligt finns det där bara. Den starka målgången i Karlstad Stadslopp har gått på repeat i mitt huvud eller som när jag var i stan idag för att hämta nummerlappen för morgondagen, så fick jag återigen upp delar av halvmaran i huvudet. När jag stiger av tåget i Västerås, blir det naturligt att jag funderar över mina fina insatser i MälarEnergi Stadslopp. Det bästa av allt är att jag har huvudrollen i samtliga filmer som kommer upp i mitt huvud, vilket självklart ger mig en extra tuppkam. 

Så vad jag har för tankar om morgondagen? Egentligen inte så mycket. Jag kommer att försöka göra mitt bästa, varken mer eller mindre. Som vanligt. Jag vet att många människor återigen går man ur huse från alla håll och kanter, för att återigen se en glimt av mig. Man vet ju aldrig när jag lägger ner karriären, man bara måste uppleva mig helt enkelt. Förra året sprang jag på 38:19. Om vi säger såhär, en godkänd årsdebut är att jag klår den tiden. En bra debut är att jag springer på en 36-tid. Formen har varit helt godkänd den senaste tiden, så jag hoppas att jag får njuta av allt som tävlingar utomhus innebär. Let's go!

 

Jag erkänner, jag fuskar

Det fanns ett inlägg på den nu nerlagda bloggen milen sub-40 som Lennart skrev på. Det handlade om jag inte minns fel om de som "fuskar" som sneddar delar utav banan som inte är menade att bli sprungna på. Det fanns tydligen exempel på någon som hade sprungit via en uteservering, det var verkligen lite väl överdrivet. Jag skrev en kommentar apropå på detta och menade lite försiktigt att det i mångt och mycket inte är fusk, jag vet själv att jag har fått springa lite utanför det som har varit tänkt pga väldigt stora klungor. I vilket fall, det för mig osökt på hur jag har sprungit mina intervaller utomhus tidigare.

Jag har en löparbana ute som är ungefär 2,5 km enkel väg till. Jag har tränat ett flertal gånger där, senast var nog i samband med att jag skulle göra inomhuspremiär i november, då jag skulle springa Vinterspelen. Något som jag aldrig pratar högt om, är att jag fuskar. Rätt så medvetet när jag gör mina intervaller. Jag hatar nämligen att köra intervaller, framförallt i snålblåsten och jag har tidigare haft ett upplägg som jag har tyckt var jättetråkigt. Så fusket är helt enkelt ganska simpelt och kanske inte mycket för världen, när man kommer ut i kurvorna på löparbanan, så går jag utanför den markerade banan och springer i "ingenmansland". I bägge kurvorna varv efter varv, jag kan med lätthet göra det eftersom jag saknar oftast all form av publik. Jag gör mina intervaller oftast oannonserat, så att fans och journalister inte har möjligheten att spana efter mig med kameror och autografblock på dessa pass. Kanske för att jag fuskar?

Så hur kommer det sig att jag gör det här medvetet och väljer att fortsätta göra så? Det är helt enkelt en komfortzon för mig som vet att jag kommer att jobba oerhört hårt varenda jävla intervallpass. Jag hatar dem av hela mitt hjärta, efteråt är en annan sak, då mår jag som en arabisk prins. Jag kan tjänar någon enstaka sekund, om ens det per varv. Men det är betryggande på ett jävligt stora stygga vargen-vis. Jag har sprungit en del intervaller i Västerås friidrottshall och där är jag inte benägen att fuska egentligen. Varför det undrar ni? Är jag sjuk i huvudet? Det har jag frågat mig många gånger. Banan är bara hälften så stor (200 meter kontra 400 meter ute), sen har jag även betalat för att åka till Västerås och att betala för att fuska, känns väl sådär. Så länge jag aldrig fuskar med någonting annat i min hårda träning, så antar jag att få ge mig i det här fallet. Förlåt mig!

Hur fuskar du?

---

Apropå på hård träning. Igår var jag ute på ett nytt löppass, jag fick omkullkasta när jag skulle ut och köra det. För jag skulle nämligen på ett möte, max 1,5 timme intalade jag mig själv. Det tog nästan 3 timmar. Så vid halv 10, så var det lampan på kepsen och ut och köra. Det här passet hade bara ett mål, att kolla formen. Det var ett tag sedan jag sprang under 4 i snitt per kilometer under mi sedvanliga 10 km asfaltsrunda. Resultat? 39:02 (3:54/km i snitt) och jag sprang egentligen utan större problem, jag hade nog kunnat ösa på ytterligare. Det här var ett kvitto att formen är precis där den ska vara. Perfekt, så. Trots att jag fuskar.

Hej då Västerås, tack för den här gången. Vi ses snart igen!

Nu sätter jag punkt för det här inslaget den här gången. Jag har nämligen åkt till Västerås 5 gånger för att intervallträna inomhus. Något jag har uppskattat väldigt mycket, det har varit otroligt skönt att få åka tåg, samla ihop tankarna efter arbetsdagen och peppa igång för ett härligt intervallpass. Efter passen har man haft en otroligt glädje och bara njuter av att sitta på tåget hem, med vetskapen att jag har gjort något riktigt skönt. Mitt pass var återigen lite modifierat mot hur det brukar vara.

Jag började med 2 kilometer uppvärmning på tiden 7:58.
Sedan körde jag 6 x 1000 m: 3:24, 3:24, 3:23, 3:23, 3:25, 3:25. Lite bättre än vad jag hade förväntat mig, så det var helt klart lovande.

Sedan blev det 400 m: 1:12 och 200 m: 0:31. Bara för att få känna på äkta och härlig snabbhet, man måste alltid ha en spurt inombords när loppet börjar ta slut helt klart.

Det slutade med en nerjogg på 1.2 km, tiden blev 4:25! Totalt alltså 10 km. Känner precis att passet gick precis så som jag ville. Efter passet, på väg från hallen till stationen, så kände jag ett visst vemod. Med detta så var det sista gången på ett bra tag då jag åker till Västerås. Jag kände en euforisk glädje av att fått springa, men alltid tråkigt att lämna en "trygg punkt" i och med den här hallen. Jag har enbart positiva minnen från hallen. Det är tack vare den här hallen som jag förbättrade mitt rekord på 3000 meter och 5000 meter inomhus, passen har varit mycket värdefulla. Jag hoppas att jag kommer att få möjlighet att återvända till Quicknet Arena, när det börjar bli dags för vinter igen och att jag kommer få nya fina pass.

Jag har förhoppningsvis all anledning att återvända till Västerås redan i juni, då MälarEnergi Stadslopp går av stapeln. Det var här jag sprang under 20 minuter på 5 km för första gången under 2012, året efter sprang jag på 17:03, ett rekord som fortfarande gäller för 5 km utomhus. Så Västerås + Andreas = good shit.

Apropå fina pass, jag sprang ett 22 km pass i lördags. Första milen var faktiskt ett rent helvete, det var inte så att jag saknade energin i kroppen, men något kändes segt och det var riktigt svårt att få in något tryck. Men det blev 4:13/km i snitt, fullt godkänt med tanke på hur jag kände mig igenom hela passet.

Vågar du spränga dina gränser?

 Vågar du spränga dina gränser? Sedan jag har började springa på riktigt för snart 2 år sedan, så har jag insupit all typ av kunskap kring ämnet löpning. Dels för att jag tycker alltid det är kul att lära mig nya saker och dels för att det finns hur mycket åsikter inom det här området, det känns alltid som att det finns något som du inte har varit medveten om det tidigare som helt plötsligt dyker upp. En sak jag är rysligt intresserad utav, är att titta i andras träningsdagböcker och deras strävan att bli bättre eller inte att bli bättre. De som har följt bloggen under en bra tid, har säkert ni upptäckt att hela min löpning kretsar kring att jag jobbar hårt för att bli en bättre löpare hela tiden. Precis som det är lika intressant, när folk skriver om sitt nya personbästa eller nya gräns som de har passerat.

Jag skrev ett blogginlägg som kanske var något kontroversiellt, nämligen att jag ser mig eventuellt sluta efter nästa års säsong. Dels för att jag just nu i den fas jag befinner mig i nu, kanske inte går att ta sig vidare till nästa nivå och att jag kanske får ett stopp i min utveckling (om jag inte väljer att bli elitlöpare såklart). Någonstans för att hela tiden fila på detaljer och marginaler, är att våga göra något du inte har gjort tidigare. På snart 2 år har jag sprängt alla möjliga gränser, något som ligger både på ett mentalt såväl som ett fysiskt plan givetvis. Allt startade med ett lopp i maj 2012, då jag sprang Skärholmsloppet. Det var "bara" 5 kilometer, som jag sprang på 20:05. Utan någon som helst större grundträning mer än innebandy och lätt joggning, så lyckades jag så ett frö till det jag jobbar med idag. Sedan dess har jag en efter en raserat alla möjliga väggar som har stått i vägen för mig och mitt psyke.

I inledningen av min löpning trodde jag att springa under 40 minuter (det ack så åtråvärda sub-40) skulle vara svårt att uppnå, men jag sprang på under 38 minuter på ett mitt första milslopp och så var den vägen borta. Jag trodde att det skulle dröja lång tid att springa under 18 minuter på 5 kilometer, den väggen sprängde jag bort samma månad som min milsdebut, då jag sprang på 17:36. Jag hade som mål att springa under 90 minuter på min första halvmara under september på halvmaran i Stockholm. Trots kramp och allmän förvirring, så sprang jag på 1:24:58. Det här inom loppet av 1 månad egentligen, sedan har alla möjliga väggar raseras, något som bara vara drömmål. I år har jag raserat 17 minuters-väggen på 5 kilometer och förra helgen sprang jag 3 mil på en tid jag inte trodde var möjlig på bra länge under ett träningspass på ett tag. Trots att jag i mångt och mycket höll på att trötta fullständigt efter halva sträckan, så tog jag tag i det och gjorde mycket bra ifrån mig. Samma vecka sprang jag 83 km, något som jag trodde var omöjligt egentligen att kombinera i mitt schema tillsammans med innebandy och "mental vila".

Jag är väl medveten att det finns andra som kanske har nått ännu bättre framgång än vad jag har, men ingen kan ta ifrån att jag får anse mig som en väldigt lycklig person, som genom hård träning och envis målmedvetenhet nått resultat och mål i en sådan rask takt att jag aldrig slutar tro på att det finns lite mera utveckling att skåda i mig. Jag fortsätter att imponeras var jag är på väg och jag hoppas spränga nya gränser på vad som är möjligt.

Har någon utav läsarna vågat spränga några gränser det senaste året?

Summering av en inomhussäsong

Oj, var börjar man när man ska sammanfatta en hel inomhussäsong? 

Allt började med att det kändes oerhört tomt att när jag hade sprungit i mål på Hässelbyloppet. Jag vet hur tråkigt hela vintern efter 2012 års Hässelbylopp kändes, för att det var en evighet till nästa lopp. Jag funderade på hur jag skulle förlänga säsongen, jag kikade på loppkalendrar och såg både i Sverige och utomlands ifall det fanns något lopp jag kunde fylla ut med. Inget kittlade dock min tanke överhuvudtaget.  Till slut av ren slump, började jag kika på inomhuslopp. Första möjligheten för mig att kunna ha något att fokusera min träning emot skulle vara Vinterspelen den 16 november, i Örebro. 3000 meter, en distans, helt oprövad för mig.

Den egentligen stora och enda nackdelen innan mitt första lopp, var att jag skulle springa inomhus. Något jag aldrig har gjort. Redan på uppvärmningen när jag fick springa på själva löparbanan, fick jag en klar bild att doserade kurvor var något helt nytt och ovant. För en "elitmotionär" som jag, så var det självklart att jag skulle sikta på att springa under 10 minuter. Det betydde att jag behövde ligga i, väldigt mycket. Att bara vara inne i en fräsch friidrottshall var en kul grej.

Jag ska berätta att jag inte ens visste att en "sån som jag" skulle få deltaga, då jag inte var ansluten till någon friidrottsförening. Så det var lite pill med den förening jag bor närmast, men det var absolut inga konstigheter när det var dags att köra. Som jag körde, det var enligt plan och jag visade alla och framförallt mig själv att jag kan leverera när jag så önskar. Det blev en andraplats och den finfina tiden 9:48.

Som avslutning så blev det äta gott gott på en grekisk restaurang på stan. Med en silvermedalj runt halsen så kunde jag inte bli nöjdare.

Tiden gick och nästan 2 månader senare var det åter dags att göra nedslag i Örebro.  Dags för nya 3000 meter i samma hall som senast under Örebro Indoor Games. Jag hade satt tonen ganska klart och tydligt. Väl på plats i ett vinterskrudat Örebro, så undrade jag var den här dagen skulle ta mig. Nu visste jag faktiskt vad som väntade mig exakt och jag hade under mitt korta "brejk" mellan loppen införskaffat mig en maskot vid namn Lunny Lunnefågel. Han skulle med sina absoluta bästa magiska krafter göra sitt för att hjälpa mig på traven.

"Nu ska du ge upp" - Obehagliga häxkrafter innehar denna kraxande krabat.

 Jag startade loppet väldigt bra och från att jag låg 3:a, till att jag faktiskt var på väg att halka ner på en fjärdeplats, så fick jag ligga på en andraplats efter att han framför mig hade fått bryta. Jag kan inte tänka mig annat än att det faktiskt var Lunny som fick använda sina häxkrafter för att få mig att hoppa upp ett pinnhål. Jag hade en grym monsterspurt under Vinterspelen, den här gången var det mer av en tempoökning. Det räckte mer än väl, när jag faktiskt seglade in på en andraplats och med en ny rekordtid: 9:41. Sju sekunder bättre än mitt tidigare rekord och ånyo pallplats, dessutom en fin plaket. Höjdpunkten var när vi efteråt, åt på O'Learys (som vi hade bokat bord på) för lite god bit mat och för att kolla hockey. Nöjd, nöjdare, Andreas.

Jag och andraplats på prispallen är rätt så nära vänner nu!

 Inte ens en vecka senare, så hamnar jag i Storängshallen och då är alltså dags för Scandic Indoor Games på fredagen. Jag är rätt så trött, seg och lätt illamående när jag väl börjar ladda för ytterligare ett lopp. Den här gången hade jag inför det här loppet för första gången tränat inomhus. Trots att jag är bor i 08-land, så hade det slumpat sig så, att jag åkt till Västerås för att träna i deras friidrottshall. En ny upplevelse och en indikation på att jag gjorde allt för att bli ännu bättre. På 3000 meter, framför allt på den nivån jag befinner mig, så är det inte mycket sekunder som man kan bättra sig med.

Det fanns en hel del duktiga löpare på plats. Däribland inhemska Huddingelöpare. Trots en stor spykänsla lyckas jag ta mig runt utan göra nya mönster med en kaskadspya i hallen. Det blir till slut en fullt godkänd fjärdeplats med tiden 9:43. Jag var faktiskt rätt så sur och irriterad inombords, här hade jag tränat på bra och även åkt till Västerås för att bli ännu kvickare och jag lyckas inte slå nytt rekord. Snacka om att ställa höga krav på sig själv, men man ska aldrig vara försiktig att göra det. Minuter efter loppet lovade jag mig dyrt och heligt att jag skulle träna hårdare för att slå nytt rekord kommande helg. Senare på kvällen blev det återigen O'Learys som fick stå för go föda. 

Sagt och gjort, jag tränade på med ett mål i sikte: nytt rekord. Det blev ett långpass på 2 mil, ett nytt intervallpass i Västerås och en "vanlig" mil. Sen hade jag även styrkeövningar och innebandyträning på schemat. Jag kände mig i ännu bättre form, ingenting fick fela. Även om jag var lite hängig fram och tillbaka, så hade jag gett mig fan att resan till Norrköping skulle betala sig. Jag åkte till Norrköping och hade enbart positiva tankar hur det skulle gå. Vi tog oss ut till Stadium Arena, precis i närheten hade startskottet till Norrköping Stadslopp 2012 gått. Där gjorde jag tävlingsdebut på milen, jag sprang in på en klart godkänd tid på 37:55. Den här gången skulle nya mirakel ske ansåg jag.

Precis som vanligt inför vilket lopp som helst, inomhus som utomhus är väntan allra värst. Man värmer upp lite, men seger lite, värmer upp på nytt och glor. Inte optimalt alls, jag har alltid haft svårt att bara vänta. Skjut med pistolen hejvilt och kör igång för fasiken. När det började närma sig, sade jag hej till Cecilia Kleist (vid det tillfället hade vi mailkontakt apropå intervjun som publicerades här på bloggen) och jag förstod av startfältet att döma att jag skulle få det tufft. Mycket riktigt, så hamnade jag i något vakuum som inte gick att göra så mycket åt egentligen. Jag var på näst sista plats, ganska långt upp till Kleist och personen bakom mig, låg på ett komfortabelt avstånd. Jag hittade alltså ingen bra rytm i mitt lopp, då jag inte "hängde" med någon. Av tiderna att döma så låg jag precis i plan med vad jag ville. Mot slutet så spurtade jag förbi, just landslagslöperskan Kleist. Först trodde jag att jag hade fått tiden 9:37, det blev dock ännu bättre, det blev sluttiden 9:35.

Ett nytt rekord alltså. Med 5 sekunder. Min plan och vilja hade jag klarat detta. Inte nog med detta så avnjöts detta med kött och potatis på menyn, på ett sedvanligt manér. Resan hem var oslagbar, ingenting kunde slå att jag var bäst när jag behövde vara det.

Jag valde att hoppa över ett lopp och satsade alltså på Vinthundsvintern som sista lopp den här gången. När jag tittar tillbaka i min träningsdagbok, så ser jag att jag hade tränat riktigt bra. Ännu bättre den här gången, än när jag tränade för Norrköping. Någonstans i mitt huvud, så hade jag haft drömgränsen på 9:30. Men det krävdes noga planering och att kroppen verkligen höll när jag lade in ytterligare en växel. Vi åkte ut till Sätrahallen. Redan på uppvärmningen kände jag mig sisådär (det är inget unikt i och för sig, när det kommer till mig). Men jag frös lite och kände mig småhängig. Det var bara att bita ihop och försöka "göra match av det hela", som man ibland kan säga.

Hela min uppladdning stördes rejält när jag förstod att jag inte skulle springa i första heatet och det var jag faktiskt inte beredd på. Däremot var det riktigt bra löpare där, så jag förstår varför. Men som sagt, jag tyckte att det var mentalt jobbigt att behöva vänta minst 15 minuter innan det var dags för min tur. Småsegt värre. När väl var dags för mitt heat, så hade jag det klart hur jag skulle springa. Det skulle snabbt undan i första, lite långsammare i andra och lite långsammare i tredje. Men ingenting fick tummas på för ett nytt rekord. Första kilometern gick precis så bra som planerat, jag hade dock två kvar. Men sedan tappade jag allt. Det var blodsmak i mun och bara allmänt helsike. Jag blev passerad av nästan alla, även jultomten och påskharen lyckades kuta förbi kändes det som. Jag ville dock inte avbryta och gjorde precis allt jag kunde för att komma i mål. Däremot blev det med tiden 9:40.

En tid jag inte alls var nöjd med, framförallt inte när det var slutet på min inomhussäsong. Jag ville lämna så fort det bara gick, mycket på grund av att jag fortfarande mådde rätt dåligt. Inte långt ifrån hallen, så lyckades jag inte hålla det inne. En spya utav högsta klass, det var bara att vika sig för det. Oerhört jobbigt och det var ett kvitto om något inte stod rätt till. Om Norrköping innehöll en perfekt hemresa, så kändes det här som pest och pina. Ungefär som ifall man har gått ut och sedan lagt en riktig jävlig spya, man känner sig inte direkt som en kung i världen då.

Här slutar min inomhussäsong. Om det inte vore för att pappa lyckades lägga ögonen på Storängsözet, ett inomhuslopp på 5000 meter. Anmäld och klar, så hade jag mindre än en månad på mig att ladda för nästa lopp.

Sedan mycket långt tillbaka, så har jag haft en stark önskan om att ta mig under 17 minuter på 5 kilometer. Det var återigen dags att gå ner i verkstaden, jobba hårt under träningspassen och inte tumma någonting. Det känns som att jag har fått en andra chans att avsluta inomhussäsongen på mitt sätt. Varenda minut av mina träningspass, så har jag funderat ifall all min ökade och mer intensiva träning har gett mig möjligheten att springa under 17 minuter på 5 kilometer.

Storängsözet skulle ske under en tisdag. Jag var lite seg i bollen, ungefär som man brukar vara när man har jobbat en hel arbetsdag. Det blev däremot ett litet stopp efter jobbet vid strömmingsvagnen vid Slussen. Som vanligt, var det alltid lika gott och jag hoppades att det skulle vara en del av en eventuell framgång under kvällen. Väl på plats, så var det rätt så lång tid start. Jag träffade blogg-Staffan, vilket var kul. Jag gjorde min läxa och värmde upp betydligt bättre än någonsin gjort på mina inomhuslopp. Väl på plats för start, så var jag mer taggad än någonsin. Det var nu eller aldrig.

Rent mentalt var det jobbigare än någonsin. Jag tycker 15 varv utan musik eller podcast i hörlurarna var jobbigt nog, men 25 varv. Det var närmast idioti. Det var bara att ta ut sig så mycket det gick, sen fick jag känna efter loppet hur jag mådde. Jag låg helt enligt plan i början av loppet. jag kände att jag började tappa lite längs vägen och att sekunder efter sekunder som jag hade i marginal började försvinna en efter en. När det återstår 2 varv kvar, så kände jag att det var helt upp till mig ifall jag skulle springa under 17 minuter. Jag ökade, ökade och ökade. Till slut, så sprang jag in på tiden 16:53.

Att göra följa John är jättekul!

Det var mäktigt, det var otroligt och det var såhär jag ville känna när jag sa tack och hej till inomhussäsongen. Eftersom det var fettisdagen, så var en semla som stod redo för mig när jag kom hem. Jag har aldrig ätit en godare semla, vad den smakade, den smakade framgång. Då är det som godast.

Wow! Vilken inomhussäsong jag har varit med om. Jag har växt både som löpare och även som människa. Att springa 3 och 5 km inomhus varv efter varv är helt galet, men mycket bra för pannbenet. Jag tycker som alltid att det är kul att få resa utanför Stockholm och se lite annat. Att få vara inne i fräscha friidrottshallar har känts väldigt kul och jag kommer att sakna det väldigt mycket. Nästan så att det kommer en tår av saknad, när jag sitter här och funderar över detta. Men bara nästan. Jag har även upptäckt friidrottshallen i Västerås, som ligger otroligt nära stationen och som jag har haft en hel del bra pass i och jag har njutit väldigt mycket. Sen älskar jag att åka tåg (har ni hört den förut?).

Det har varit en fantastisk inomhussäsong och jag har redan planer på att återvända dit nästa vinter, helt klart. Men nu är det fullt fokus att arbeta sig mot första utomhusloppet i Premiärmilen. Det ska bli härligt. När en vän tar farväl, så säger en annan "välkommen tillbaka".

Trippelrekord - Återigen är det magiskt!

Idag sätter jag punkt för en rekordfylld vecka på allt sätt och vis. Det blev inte mindre än tre nya rekord att sätta upp i min bok, där egoboost efter egoboost serveras i rask takt.

Det första rekordet är att jag för första gången sedan jag började hålla på med löpning på riktigt, löpte 5 gånger på en vecka. Den här veckan har varit väldigt befriad från innebandy och jag hade ypperlig möjlighet, då veckan i övrigt var ganska tom i övrigt, som möjliggjorde detta. Mycket kul.

Det andra rekordet är att förutom att springa 5 gånger på en vecka, slog ett nytt mängdrekord. Jag sprang nämligen 83 km på en vecka, det är inte så värst mycket om man jämför med många andra. Jag kan jämföra både med elitlöpare och motionärer, det är rätt så mycket som skillnader. Det både jag och andra har förundrats över, är att jag har nått mycket fina resultat trots egentligen ingen större träning alls och nu är det dags att ta tillvara på det lilla talangskimmer som jag ändå har fått på bordet.

Det tredje rekordet är ändå det rekord jag har bävat lite för att slå. Nämligen det längsta träningspasset någonsin. Tidigare så var det ett pass med 25 km, som var rekordhållare. Det passet hade jag även löparmage och tvingades att springa upp i bergen som en jäkla blottare, släppa lös trycket om man säger. Den här gången var målet 30 km idag. Man ska ha i åtanke att jag igår, sprang  18 km i 4:07-fart (mycket överraskad över att det gick så pass undan). Så det var med rätt så trötta ben jag gav mig iväg på det som skulle vara kanske en av de jobbigaste utmaningarna i mitt löpliv såhär långt. Det skulle vara tufft rent mentalt, inget snack om den saken. Målet var att springa under 4:40-fart.

Med under långpasset hade jag en gel. Jag har haft det en gång tidigare och det var ingen höjdare, väldigt svårt för mig att få i mig något. Passet gick överlag väldigt bra, efter halva (15 km) kände jag hur en oerhörd trötthet och hunger började tillta. Jag hade egentligen bara två val från och med nu, antingen stannar jag och nöjer mig med passet eller så försöker jag undan för undan ta lite gel i taget. Det blev det senare alternativet. Med äcklig jävla konsistens och överlag en horribel smak, så tog jag pyttelite i taget. Att jag dessutom sprutade gel över mina fingrar som stod i kallbrandsvarning, gjorde det inte roligare. Mycket kladd, uschiamej.

Trots att jag kände att jag vill kräkas flera gånger, så lyckades jag hålla kvar det i magen och märkte att jag började få lite energi. Jag gav mig fan på att jag skulle lyckas med mitt mål idag, när det bara återstod 3 kilometer kvar, så kände jag samma känslor som jag får när målgång vankas i lopp. Jag har gjort något, som jag aldrig har gjort tidigare och jag har gjort det med bravur. 3 mil med tiden 2:09:36 (4:19/km i snitt) är för jävla, det är ingenting att skämmas över. När jag kom hem, så kunde jag knappt stå på benen och låg i sängen, stirrade upp i taket och mådde rätt så illa. Ni vet hur det är, jag älskar löpning och jag älskar mig själv. Dags att kriga för nästa mål.

Bloggen avslöjar: Glada nyheter!

Världen är full av tråkiga saker som händer, man läser om det dagligen och det känns som att det ibland aldrig tar slut av trista nyheter. Idag gör jag mitt för att väga upp den balansen då jag kommer att lansera en glad nyhet. En idé förra året om att intervjua andra löparbloggare, dels var det ypperligt inslag på min blogg, dels var det trevligt för att få inspiration och idéer från deras löparliv. De flesta intervjuer är bland de mest lästa inläggen någonsin på min blogg. Många läsare har uppskattat detta och även de som jag har intervjuat har funnit att det trevligt.

Därför kan jag mig stora glädje att jag åter väljer andra få knö sig in mitt kända strålkastarljus. Det kommer alltså att bli en "säsong 2" av min intervjuserie. Jag har redan flera tankar kring vilka som kommer få möjligheten att synas, så sent som förra några dagar sedan kontaktade jag mitt första "intervjuoffer" för möjligheten att deltaga.

Däremot kommer jag att lägga en del av intervjuserien i era händer, läsare. Jag behöver få inspiration på kända eller okända löparbloggare som är värda att intervjuas. Det kan vara att de är otroligt spännande löpare, de kanske tävlar på hög nivå, skriver på ett spännande sätt eller har något som bara måste få finnas i detta härliga skyltfönster.

Intervjuserien kommer troligtvis att publiceras april och maj!

Vem vill ni att jag ska intervjua?

---

Jag tuffar på, trots att förkylningen inte har släppt helt. Jag har dock blivit lite bättre dag för dag. I tisdags blev det kroppsövningar, inget konstigt med det. Skönt att få träna lite annat.

Under onsdagen så tog jag lite tillfälle i akt. När jag var på väg hem, vid halv 5-tiden, så fanns en del av solen kvar och jag valde att för första gången på en vardag efter jobbet att springa skogsrundan. Den brukar bli för mörk annars, med eller utan pannlampa. Det blev 10 km på 41:19 (4:07/km i snitt), det var bättre än planerade 4:10/km i snitt. Jag var orolig att kroppen skulle vara seg, men icke. Klart nöjd över det.

Idag blev det återigen ett nytt pass. Jag tog återigen tillfället i akt, då jag försökte springa ut under sista delen av den ljusa tiden. Det blev 15 km skog med tiden 1:03:06 (4:12/km i snitt). Även där var bättre än planerat (hade mellan 4:15-4:20 i snitt i planeringen). Jag hade dock trötta ben sedan gårdagen, det kändes rätt så tungt emellanåt. Trots det lyckades jag pressa ur allt jag hade och det blev bra ändå. 

Två bra löppass två dagar i rad, imorgon blir det totalt träningsfritt och det ser jag fram emot.

Sjukligt värre!

I helgen har det varit fantastiskt löpväder i 08-land, men jag har inte löpt. Vi tar allt från början, steg för steg. Efter mitt succélopp i tisdags för en vecka sedan, så var jag ute och löpte redan dagen efter. Det blev ett lite lugnare pass. 10 km asfalt på tiden 42:09 (4:13/km i snitt). Ett alldeles förträffligt dagen efter lopp-pass tyckte jag. Jag hade minst två löppass planerade under veckan.

 Först var det innebandyträning under torsdagen, sedan hade jag tänkt att köra 15 km asfalt under fredagen. Så blev det dock inte. Jag sprang 4 kilometer och sedan stannade jag. Jag varit förkyld fram och tillbaka under en längre tid, under fredagseftermiddagen började jag känna mig betydligt sämre. Ändå gav jag mig själva fan på att jag skulle ut och springa när jag kom hem. Jag tog dock beslutet att jag skulle avbryta passet och kom hem, just när jag kände mig som mest krasslig, vägen hem var som längst och regnet hånade mig med varenda droppe. Jag tyckte inte synd om mig själv, men jag kände mig lagom nere. Jag hade sovit sisådär hela veckan och nu fick jag betala för det tillsammans med en envis förkylning.

Helgens andra pass skulle vara ett längre skogspass under lördagen. Trots strålande sol och alla perfekta förutsättningar för att köra utan underställ, utan bara så skönt det bara går med tröja och shorts. Så var jag inte på strålande humör, jag var betydligt sjukare under lördagen och valde sonika att avstå all form av träning. När jag var ute och gick under lördagen, så var jag så förbannat arg över att ha missat detta fina tillfälle. Men det var bara att gilla läget och hoppas på att få springa en annan solig helg.

Under söndagen studsade jag tillbaka lite. Jag spelade 2 SIL-matcher samt en vanlig innebandymatch. Jag var trots att jag hade lite träning i kroppen, rätt så pigg och jag får säga att det var skönt att få göra någon ordentlig aktivitet under helgen.

Igår hade det blivit lite bättre igen, även om snoret forsade som en kran som aldrig går att dra igen. Därför valde jag att ta en tur. Det blev 10 km asfalt och 41:20 (4:08/km i snitt). Betydligt bättre än vad jag hade vågat hoppats på. Mycket kul att få vara tillbaka efter ett kortare uppehåll, dock tråkigt att missa helgens fina löpväder. Som sagt, det kommer fler chanser.

---

Jag hade en liten minitävling kring vem den sista personen som det skulle bli i min intervjuserie. Det var alltså Fredrik Uhrbom. Jag hade fått in rätt gissning via kommentar på bloggen, även på jogg.se (där bloggen finns representerad) och några stycken på mail samt min pappa (som inte fick vara med i utlottningen). Efter att ha kastat om i den magiska tombolan, så är det alltså Stefan som brukar skriva här, som får ett par genialiska öronproppar för Happy Ears. Då vill jag att Stefan tar kontakt med via min mail och delger sin adress, så att han kan få propparna snarast.

Stort grattis säger jag!

Andreas Åkesson feat. Fredrik Uhrbom

Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min sista intervju ut i min intervjuserie har jag fått tag på en rutinerad kille som tycker att de flesta borde klara av att springa under 40 minuter, att ett nakenrace tillhör en av hans främsta bedrifter, som tycker det är viktigt att ha kul både innan och efter loppen och han tycker synd om mig för att jag ska springa min första mara; Fredrik Uhrbom.

 

 

 "Gjorde jag det, som 10-åring, utan att träna någon specifik löpträning, då borde de flesta kunna klara det."

Nu är jag väldigt nyfiken, hur började Fredrik Uhrbom sin löparkarriär? Var det ett självklart val?
Min karriär började på en skoltävling i årskurs 4:a. Distansen var 400m. Som alla barn gör så sprang jag allt vad jag hade när startskottet gick. Det vara bara det att jag var den som orkade springa längst och vann därmed tävlingen på tiden 73s om jag inte minns fel. När det hela sedan upprepade det sig något senare i skolans distriktsfinal på 1000m. Efter det gick jag med i en friidrottsklubb och började tävla mer frekvent.

Jag kom ihåg att jag i början tyckte stadslopp var roligast och att jag i mitt första millopp gjorde 39:23 (midnattslopp i Södertälje) jag skulle då precis fylla 11år. Därför har jag alltid haft svårt att förstå mig på alla de som tränar för att göra milen under 40. Gjorde jag det, som 10-åring, utan att träna någon specifik löpträning, då borde de flesta kunna klara det.

Att det sedan blev löpning var inget självklart val. Jag höll samtidigt på med friidrott (då även andra grenar än löpning), Ishockey och fotboll. Jag tror att jag tränade mellan ca. 9 pass i veckan organiserat + skolidrotten och spontanidrottandet när jag var i 11-12 års åldern. Men jag det var efter att jag vann ungdoms SM -92 på 3000m för pojkar 15, som jag gjorde valet att specialisera mig mer på löpning.  Men det var nog först efter tonåren som jag enkom kom att syssla med löpning och först efter jag fyllt 23 som jag bestämde mig för att försöka elitsatsa.

Oj! Vilken tid som pojkspoling, jag är mäkta imponerad. Vilka tre lopp i din karriär är du mest stolt över?
Detta var en svår fråga. Jag har aldrig tänkt på det. Utan jag bara kör loppen och ibland går det bra och då blir man stolt och ibland går det dåligt och då blir man förbannad på sig själv. De lopp man med lite perspektiv är mest stolt över är kanske de man har fått mest uppmärksamhet och beröm över. Men om jag ska ta fram 3 lopp så får jag nog utgå ifrån de lopp då jag varit mest stolt över mig själv.

Det första är nog USM i Falun -92 då jag spurtslog den stora favoriten Fredrik Tåg och vann. den meriten har jag levt på länge. Ett annat lopp är SM i Västerås på 5000m, 2008. Det hade gått rätt dåligt på 10000m två dagar innan, men jag var i riktigt bra form och på 5000m så ser jag mig vid klockringningen tillsammans med Henrik Skoog och Erik Sjöqvist, resten var avhängda. Två löpare jag aldrig tidigare lyckats hänga med till sista varvet. När Erik stack 300m från mål så vågade jag inte utmana honom. Men sedan när jag i sista kurvan stack från Skoog så tog jag nästan ifatt hela avståndet till Sjökan på upploppet. Att jag inte vågade gå med Sjökan 300m från mål är något jag ångrar än idag.

Det kunde ha blivit mitt livs lopp. Och jag slog faktiskt honom i nästa lopp, Telge Stadslopp. Det tredje loppet jag kommer att tänka på var utan för Madrid i sena november, 2009. Ett riktigt tufft millopp, knappt en flack meter och det var bara några få plusgrader och regn på tävlingsdagen. Jag gick med tätklungan och lyckades hänga dem ändå till 8:e kilometern tå klungan splittrades upp. Jag slutade 5:a, men slog två killar i klungan. Det som kände speciellt med detta var att samtliga i klungan hade gjort under 63min på halvmaran, utom jag. Han som var placeringen bakom mig hade t.ex. gjort 62:50 på Göteborgsvarvet. När detta gick upp för mig så vart jag riktigt stolt över mig själv. Det är första och ändå gången jag hängt med den riktiga toppen av Europaeliten i ett lopp. Däremot på träning har jag ofta hängt med dem. Men det finns många andra lopp. Det är ofta kampen och segrar mot polare som gör en mest stolt (och skadeglad). T.ex. i somras då jag slog både Sjökan och Oskar Käck i ett 400m nakenrace. Sånt är nästan lika viktigt som SM-medaljer.

Härligt med en sådan otrolig vinnarskalle, få förunnat att ha ett sådant pannben! Du är 36 år, vad vill mer vill du uppnå med din löpning?
Det finns egentligen inget jag vill uppnå med min löpning längre. För fanns det saker så som medaljer, tider eller bli uttagen till någon landskamp. Sådana saker känns fortfarande roligt att uppnå eller vara med om. Men det känns inte längre eftersträvansvärt. Det är därför jag inte ser mig själv som elitlöpare längre utan som motionär.

Så när alla sådana där mål är bort rationaliserade. Då blir det andra faktorer som gör att man håller på. Att man gillar att träna, tycker det är roligt att ta ut sig, hålla kroppen i god trim och må bra. Så det jag egentligen vill uppnå är att ha roligt, må bra och ha god fysiskt. Sedan kanske man har en perverterad version av att må bra och ha roligt. När detta innebär att springa tills man blir helt groggy eller spyr.

Att inte ha något man vill uppnå, med det man gör, kan i vissa fall vara befriande. Men å andra sidan så kan det också vara lite tråkigt eller tomt. Ibland skulle jag vilja sätt ett nytt mål med min löpning. Men alltid när jag gör det så känns det målet ganska snart rätt oviktigt. Därför är jag nu en 36-årig löpare utan mål.

Jag är imponerad att du kan prestera på så hög nivå med en sådan skön inställning. Apropå skön inställning, efter din rikskända kollaps senast så kan vi skåda dig med en öl på båren och sen går du på kräftskiva. Tror du att med din inställning, har roligare än många andra löpare under loppen?
 Nu var den bilden, ett mer ett skämt och kräftskiva låter värre än det är. Däremot är inställningen väldigt viktigt. Att tävla brukar alltid vara rätt  ångestfullt. Speciellt bland oss elitlöpare. Man har prestationskrav på sig och vet att man står inför något smärtsamt. vilket gör det riktigt jobbigt att tävla. På hotellen innan loppen kan det var ett gäng löpare som bara sitter tysta för sig själv och mår dåligt inför det som komma skall. Efter 2011 la jag mentalt av som elitlöpare. Jag släppte alla prestationskrav. Detta har gjort att jag kan ha ett mycket mer avslappnat förhållande till tävlingsmomentet. Resultatet är helt enkelt inte lika viktigt längre. Motivationen till att tävla är istället att ha roligt innan och efter loppen. Därför kör vi ofta tävlingar t.ex. utomlands. Där vi är några stycken som reser iväg och det är mer det som är runt omkring själva loppet som är det viktiga. Detta gör dock inte att man under uppvärmningen kan ha en del ångest inför den kommande smärtupplevelsen.

Men för mig burkar det ofta släppa innan start och jag kan stå och skämta på startlinjen vilket även gjort själva loppen roligare. Det att vi har roligt om och kring loppen, är nog det som gör att jag och mina polare fortfarande håller på. Hade vi bara tränat och tävlat för att prestera,  då hade vi nog slutat för länge sedan. Om vi ska sätta en slogan på det hela så  blir det något i stil med "kör hårt, men ta det inte på allvar". Jag ser det som något positivt att vi nu inte är lika seriösa som vi var för några år sedan och resultaten vi presterar har ju inte heller blivit sämre.

Nu när du har uppnått det mesta och du tar löpningen med hård klackspark, så undrar jag vad du ska fokusera på under 2014?
Jag tar ett lopp i taget nu för tiden. De senaste månaderna har jag tränat för att springa Dubai Marathon på fredag (vid intervjufrågans tillfälle tränade han för det loppet. Red. anm) Nästa lopp jag är anmäld till är inomhus veteran VM i Budapest, i slutet på mars. Där ska jag springa terräng och 3000m. Efter det så är inget planerat ännu. Det kan bli Stockholm Marathon det kan bli ett försök mot 1500m. Jag har faktiskt ingen aning om vad det kommer att bli.

Det kommer att beror mycket på vad jag känner för. Det ända jag kan säga är att efter Budapest så kommer jag troligtvis hitta något nytt att träna emot. Men vad det är. Är i dagsläget höjt i dunkel.

Du har mycket på gång, du verkar absolut inte trappa ner. Jag trappar  också upp för den här säsongen, så eftersom det är ändå är min blogg, så skulle jag vilja ha två värdefulla tips inför min första mara (Stockholm) i vår?
Om du tänker springa maran i vår tycker jag synd om dig. Maran är en hemsk distans. 10000m är mycket roligare och man kan tävla mycket oftare på den. Men ibland är vi människor inte rationella. Därför har även jag stått på Marathon startlinjen ett antal gånger. Det finns två tips jag kan komma med. Det första är att komma till starten väl förbredd träningsmässigt. Långpassen ska vara gjorda. En viktig känsla är att man veckorna innan ska vara rätt trött på att träna och springa långt. Det är när denna mättnadskänsla kommer man vet att man gjort vad man ska.

Det andra är att ha ett klart och rimligt mål med loppet. Det kan alltid vara farligt att ha ett för högt satt tidsmål. Dels för att man riskerar att gå ut för hårt och dels för att det kan vara mentalt knäckande att under loppet inse att man inte kommer klara målet. Det bästa målet för premiären kan vara att fullfölja till varje pris. Det har varit mitt enda mål flera lopp och i mål har jag kommit även fast jag öppnat som om det vore en halvmara. Medans när jag har haft ett tidsmål som jag, vid 30k, insett inte kommer att gå. Då har det varit allt för lätt att ge upp på sista milen. Antigen bryta eller sluta kämpa.

Tack så mycket för intervjun, tips och lycka till framöver! Du följer "Uhris" och hans härliga eskapader här.

Tidigare intervjuer:

[12/12] Tove Langseth

[22/12] Carl Wistedt

[9/1] Staffan Dahlgren

[23/1] Lina Blomqvist 

[28/1] Cecilia Kleist 

[14/2] Frida Södermark

[27/2] Johnny Sellvén

Nu är min intervjuserie slut för den här gången. Jag är tacksam för att ni har följt med mig på min intervjuresa. Jag har märkt att de här inläggen har attraherat många läsare och det tycker jag är extra kul. Det kommer att komma nyheter senare om intervjuserien inom kort. Dessutom har vi en vinnare i gissningstävling, som avslöjas snart.

Storängsözet - Att slå två rekord i en smäll

Datum: 4 mars 2014 Distans: 5 km Placering: 7 Tid: 16:53 (Nytt PB!)

Det har inte varit en hemlighet att jag har jagat något under en lång tid. Sedan den 11 augusti 2012 har jag verkligen försökt att nå min heliga graal. Nämligen att gå under 17 minuter på 5 kilometer. Jag har haft en hel del bra försök att göra det, samtliga utomhus givetvis.

I 2012 var det Hälsoloppet, under 2013 var det Kvarnloppet, MälarEnergi Stadslopp, Kanalrundan, Roslagsnatta, Telge Stadslopp och Hälsoloppet. I samtliga lopp har jag verkligen någonstans i mitt bakhuvud haft liten strävan och det är just sub-17. I vissa lopp har jag dock slagit rekord, men inte krupit under det magiska. I andra lopp har jag varit sjuk. Antingen deltog jag då och hade det väldigt tufft eller så avstod jag loppet helt. 

Jag har dock aldrig tappat tron att jag inte skulle kunna krypa ner, aldrig. Däremot så har vintersäsongen med alla 3 km-lopp inomhus varit en viss indikation på att jag förutom att jag har tränat uthållighet, även kunnat i små portioner ökat min snabbhet på kortare sträckor. Helt plötsligt från att jag trodde att inomhussäsongen tog slut med en pizza i marken vid Sätra till att jag ladda hårt för mitt första lopp inomhus med 5 kilometer. Det skulle bli intressant att se vad jag är i rent formmässigt.

Inför: Loppet gick av stapeln på en tisdag och det innebär att jag behöver gå igenom en arbetsdag innan jag kan börja fokusera på det som dagens höjdpunkt. När man springer på helgen är det så mycket enklare att fokusera från att man vaknar tills startskottet går, för det finns ingenting där emellan. En arbetsdag är väl alltid trevligt, men man får vara försiktig dels hur man portionerar ut sin energi och också hur man äter under dagen. Det finns en liten osäkerhet där, helt klart. Jag hade vissa svårigheter senast jag sprang i Storängshallen en vardag (då blev det 9:43 på 3 km i Scandic Indoor). Jag hade inte ätit tillräckligt insåg jag och mådde ganska illa i allmänhet. Då förstod jag inte att skulle få chansen att göra ytterligare ett besök i hallen och skapa ett bättre minne.

Strömmingspaus!

Från jobbet, så tog jag mig till Slussen, där jag och min störste supporter (min far) väntade. Där skulle strömming intagas. Strömming är bland det godaste jag vet och att få avnjuta en strömming i ett Stockholm med kvällssken, kändes på något sätt rogivande. När jag satt ner och rörde om min strömmingsbit i senapssåsen, så visste jag då att om lite mer än 3 timmar, så har jag svaret på om jag faktiskt har kapacitet att springa under 17 minuter. Samtidigt med hörlurar på sne på mitt huvud, så inser jag att det är sådana här kvällar som gör alla träningspass viktiga.

Så här taggad var jag när jag väntade på min start!

Väl på pendeln mot Huddinge, så var det ett faktum att vi skulle vara nästan 1,5 timme innan loppstart och det skulle vara väldigt segt. Det var bara att njuta av att vara tillbaka i en friidrottshall igen. Även om jag tillbringar mycket tid i sporthallar, då jag spelar innebandy, så är en friidrottshall något extra speciellt på något sätt. Det går inte riktigt att förklara varför, men så är det. Kanske för att jag vet att jag har möjligheten helt i egna händer (eller ben) att göra underverk när som helst. När jag har bytt om och gör mig redo att få till en ordentligt uppvärmning (jag får erkänna att jag har varit dålig på det inomhus), så stöter jag på Staffan. Riktigt kul att få träffa någon som man har tjötat via bloggen. Vi gillar båda löpning och det verkar vara en trevlig prick, typ som jag då, men lite äldre. 

Jag och Staffan har bestämt oss för att vinna ett varsitt heat ikväll!

Efter en ordentlig uppvärmning, så går jag upp på läktaren igen. För läktaren var på överplan, läktaren på nederplan var inte framtagen. Det måste ha varit för ombyggnationen tills en eventuell nästa gång jag kommer förbi, för att alla mina fans måste få plats. Det var nämligen så att B-heatet skulle gå före A-heatet, så det var bara att acceptera. Det kändes helt okej, det var inte samma sak som när jag var i Sätra och skulle springa vinthundsvintern, då jag fick reda på det några minuter innan första starten, att jag inte skulle springa. Det var jobbigt mentalt, när man väl hade ställt in sig. Jag såg en Staffan som sprang mycket stabilt och hade ett bra avslut, riktigt kul att få en duktig löpare uppenbara sig bakom den där bloggen. Jag gjorde mig redo att starta, det var dags att visa världen att jag var redo för en sub-17-tid.

Stackars Lunny! Han behövde dricka lite energidryck för att att hålla sig vaken!

 Under: När starten gick, så hade jag gått om tid att fundera hur jag rent praktiskt skulle lägga upp loppet.  Bara att det var 25 varv istället för 15 varv kändes lite avtrubbande. Du ska ändå hålla en hyggligt hög fart samtidigt som du ska göra alla de här varven. Men jag är jag glad att jag slipper springa i 3:12-fart och siktade mer på 3:22-fart, det kändes faktiskt skönt både för hjärna och kropp att inte helt köra hårt. Jobbigt var det och redan efter ett varv, då jag tog andrapositionen, så kände jag att det skulle bli en lång kväll.

Med tungan rätt i mun. Här bestämmer jag att vi ska starta i högt tempo i varje fall..!

Något som hjälpte en bit på vägen, var att Staffan hejade. Att små enkla ord faktiskt kan ge dig lite knippe energi. Lite som en jäkla morot framför ögonen på åsnan, jag var dock lite osäker ifall jag skulle ha en morot idag. Morotskaka är dock för jävla gott å andra sidan. Jag löpte ungefär enligt plan och jag såg att jag passerade första kilometern på runt 3:16, fullt godkänt och det var bara att tuffa vidare. Jag blev passerad av en klunga och jag ville absolut inte svara, det var alltför farligt att slösa krafter för tidigt. 

Jag gillar min tunga.

 Något som jag kunde glädjas åt var att jag i varje fall inte mådde illa och jag kände mig vid rätt så gott mod. Jag hade lovat att inte springa med hörlurar inomhus, vilket har blivit en principsak. Men det känns så jäkla ödsligt att springa utan musik, framförallt när speakern är helt tyst ett tag vid vissa partier. Då fick jag oturen att höra vad jag tänkte. Det jag tänkte på var helt enkelt hur många varv som var kvar, det oket vill jag absolut inte behöva få en påminnelse om. Det enda som betydde något var att jag såg vad jag behövde vara ungefär för att lika rätt sida av 17-strecket.

"Va, är det 10 varv till? Jag trodde vi sprang 3 km!"

 Till slut blev jag upphunnen av ledaren, men det gav mig ytterligare energi och jag hade inte tänkt att släppa förbi han i första taget. Utan jag var som en jobbig geting som inte ville ge mig av, jag ökade så fort jag kände andningen och låtsades att jag var etta i loppet och kontrollerade precis det jag ville. Efter ett tag var jag snäll nog och lät han passera, det såg ut som att mer bråttom än jag. När det bara var 2 varv kvar, så var jag faktiskt lite osäker på hur mycket tidsmarginal jag faktiskt hade och blev lite stressad. Jag hade kraft kvar i benen, så jag ökade på och när jag till slut hade möjligheten att gå in på målrakan, så fanns det ingen lyckligare än jag. Det här skulle ta slut och vilken avslutning det skulle bli. Jag hade gjort det. Igen.

Rekordbilden! Spara ner den och använd den som skrivsbordsbild, gott folk!

 Efter: När jag hade passerat mållinjen, så hade jag förstått att uppgiften var genomförd. Jag hade sprungit under 17 minuter, även om det kanske inte syntes på mig, så var jag så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det här är precis så bra som jag vågade hoppats på. Jag hade tränat rätt, jag hade ökat min mängd, samtidigt som jag försiktigt hade jobbat med min snabbhet. Jag var bara lätt förkyld, det kändes helt okej att köra. Om det var någon kväll det skulle precis gå som jag hade tänkt mig, så var det den här kvällen. Jag hade gjort precis allt jag kunde i mitt eget tycke. 

Alla som har slagit ett nytt rekord, vet hur bra man mår. Att sväva på rosa moln, är inte tillräckligt för att beskriva alla endorfiner som flödar omkring i kroppen. Det finns inget bättre, att har återigen flyttat gränserna för vad som är möjligt för en. Att det skulle ta en evighet innan pendeltåget skulle komma, spelade ingen roll. I min värld så är jag central, slår jag ett rekord, så är det ett världsrekord. Utan tvekan. 

Sekunden senare var den uppäten, nytt rekord således!

 På vägen hem, så visste jag nämligen vad som väntade. En semla utav bästa kvalitet, jag tror till och med att jag missade att köpa en semla på fettisdagen. Nu hade jag dock sedan länge varit väl medveten att det skulle infalla samma dag som det här loppet. Vid ett nytt rekord så skulle den smaka himmelskt. Att åka ut till Huddinge för att springa på en trälig 17-tid hade inte alls varit kul för min del. Väl på plats för att äta semlan, så slog jag ett nytt rekord. Jag måste ätit upp semlan på MAX 2 sekunder. Att ett personbästa smakar så gott. Jag tittade försiktigt på min klocka, den hade inte stannat. Även om det nu var ett ögonblick man vill frysa i all evighet...

Fotnot: Carl Wistedt står bakom de fina bilderna som är tagna under loppet. Tack för det!

Det är magiskt!

(Håll ut, imorgon kommer den fullskaliga rapporten med allt ni behöver veta från gårdagens bragdlopp...)

Inför världsrekordförsöket och en andra ledtråd!

INFÖR STORÄNGSÖZ

Imorgon är det dags, för det som jag inte ens visste väntade mig. Av en ren slump (läs; pappa upptäckte det), så hittades Storängsöz 5000 meter. Jag hade läst om Storängsöz tidigare, men hade absolut ingen koll på att det skulle ett inomhuslopp skulle gå av stapeln. Vilket betydde att mitt egentliga slut inomhus som var i Sätrahallen i början av februari, inte blev slutet på årets inomhussäsong. Jag lade till och med om en hel del av min träning just för det här loppet. Vilket var välkommet, då jag alltid tycker det är mycket lättare att träna inför ett lopp som ligger nära i tiden. 

Att springa 5000 meter är egentligen inga större problem, det är däremot att det sker i en inomhushall och det kommer att vara hela 25 varv. Jag kan tycka att spring 15 varv i högt tempo är urtrist, för jag har valt av ren princip inte att springa med lurar när det är lopp inomhus. Jag antar att jag inte vill se ut som en alltför stor lallare. Jag tror att 25 varv inte ska vara några problem, jag har delvis tränat för det i och med mitt senaste besök i Västerås för en vecka sedan. Det som däremot är den stora frågan, vad jag siktar mot? 

Om vi säger såhär, det har blivit 3 heat imorgon och jag hamnar i det första heatet (eller A-heatet, som inte startar först...). Om man tittar på allas personbästatider, så är jag sämst med tid på 5000 meter (17:03, som sattes utomhus). Då är vi ändå 16 stycken löpare som ska springa. Vilket betyder att målsättningen är självklar, jag måste springa under 17 minuter på 5000 meter för första gången någonsin. Det är närmast att likna vid ett världsrekordförsök av stora försök. Patrik Sjöberg på stadion, släng dig i vägen, det här är av större nationellt intresse. 

Att jag skulle göra ett väldigt oväntat besök i Storängshallen, har fått kommunpamparna att föreslå att bygga ut läktarna. Inte ens arrangörerna hade räknat med ett sådant stor stjärnnamn som jag skulle ställa upp, med tanke på att jag blev anmäld i sista sekund. Den enda som kanske kanske glänsa lite i stjärnglansen är väl Anders Szalkai. En hel del SM-guld på maratondistansen samt den senaste svensk som har vunnit Stockholm Marathon (2001). Han är väl nyfiken på se vem den skrytsamme skithögen är för en typ, uppenbarligen. 

---

Det pågår en minitävling just nu. Tävlingen går helt enkelt ut på att man ska klura ut vem den sista personen i min intervjuserie med mer eller mindre kända löparbloggare, är. Idag är det den andra och sista bilden. Den första bilden var klurig, då jag har inte har fått så många svar och jag bad er maila (för att inte spoilera helt innan den här bilden). Däremot går det bra att gissa vem det är i kommentarsfältet (eller maila igen om man vill) den här gången och nu är det väl ganska lätt? Min pappa kunde till och med klura ut vem det var av den första bilden, men han får inte vara med i utlottningen dock.

Kort och gott: Vem är det på bilden?

 

Priset i potten är ett par öronproppar. Det är inte vilka öronproppar som helst, det är dem jag använder. Eftersom jag inte kunde använda varken de gula vanliga öronpropparna eller några andra, så är dessa en skänk från ovan och är en ständig stöttepelare i min vila. Har man inte testat ett par, så ska man definitivt göra det för bästa möjliga sömn.