Stopp!

Det är mycket nu. Det händer saker överallt hela tiden. Från att jag en gång i tiden, varit helt "offside" och inte varit med spelet någonstans egentligen, så är jag i närmast på många ställen samtidigt. Jag har själv valt att ha det så. Om vi nu ska prata om löpningen främst. Det är minst fyra pass i veckan med varierad mängd och längd. Det finns dagar, som exempelvis gårdagen, då jag undrar om det är verkligen värt det? Jag led av solklar sömnbrist, ändå hade jag ett intervallpass inplanerat. Hela dagen var jag som en flamsig zombie. Tisdagar är så. Jag börjar tidigt, då gör jag någonting som egentligen är direkt korkat. Eftersom jag inte kommer att ha möjligheten att lägga mig tidigt, så drar jag över med flera timmar. Dumt, javisst.

Så hur gick det där intervallpasset? Över förväntan. Det blir 3 km till IP och 3 km från IP, där emellan är det 10 x 400 meter med gåvila som gäller. Vissa av intervallerna gick något snabbare än vad de brukar göra och då tog jag inte i för fullt. Det är alltid lugnt psykiskt, strax innan man sätter igång med en intervall. Samtidigt, är det lika befriande när du kliver över mållinjen. Nöjd över detta, så lufsade jag hem och drog en riktigt go dusch. Stolt över att jag hade genomfört passet, trots att jag knappt kunde hålla ögonen öppna.

Det är vid sådana tillfällen, som man får stanna upp och sätta upp ett blött pekfinger i skyn. För att säkerställa var någonstans man befinner sig fysiskt, men framförallt mentalt. Jag är trots allt "bara" 27 år och jag vill inte bli för sliten, så att jag tappar alla trådar. Jag gillar att ha många bollar i luften, det är ingen hemlighet. Samtidigt gäller det att ha känslan, för vilken boll som du ska koncentrera dig på härnäst. Förutom att löpningen nu och då, alltid finns med på olika sätt i mitt liv. Så ger mig löpningen en frihet att tänka, att sortera tankar och att se framåt. För är det något ett löppass ger mig, så är det en energiboost och mera självförtroende till en person redan just nu älskar att känna sig stark. Så nu har jag tänkt färdigt, dags för ett nytt pass imorgon igen!

För en vecka sedan

Nu har det gått 8 dagar sedan det där magiska. Jag slog ett nytt milrekord på tiden 34:32 på SM-milen, nere i Malmö. Jag åkte ner med förhoppningar att jag skulle göra ett allvarligt försök. Jag bet ihop och gasade så mycket som jag kunde, tills bensinen tog slut och sedan sprang jag på det som fanns kvar i min kropp. Det gick vägen och som det gick. Det är alltid en overklighetskänsla. Att springa så snabbt, som du aldrig gjort förut på en viss distans. Det kräver sin gubbe. Du måste ha tränat på bra i många veckor, med varierande upplägg och du rent mentalt, så måste du tro på det. Det är så det är, optimal träning + mental styrka + dagsform = slutresultat. Då föll alla de där bitarna på plats, mer eller mindre.

Sedan skrev jag ett inlägg i veckan, där jag beskrev känslan hur man går vidare efter ett rekord. Det är farligt att känna sig nöjd, även om jag seglar på att för tillfället officiellt är en sub 35-löpare. Samtidigt, så har jag inte lopp i närstående tid som jag siktar på att slå något nytt rekord, snarare bara göra ett bra resultat i och med Nacka Halvmara som ska springas nästa helg. Det blir nästan ett hemmalopp, där delar av loppet, springs där jag ibland tränar. Kommer jag till start, så ska det bli kul. Det är ingen supersnabb bana direkt, men det är skönt att inte få åka så långt för att springa ett lopp. SM-milen tog hela lördagen i anspråk, även om det i efterhand var värt det såklart.

Den här veckan är jag på väg att slå ett nytt rekord. Nämligen hur mycket jag har sprungit på en vecka. Mitt tidigare rekord ligger på 83 km på en vecka, det är absolut inte särskilt mycket. Jag sprang ett pass i torsdags på min nyaste runda; Slingtian. En slinga som du springer flera varv på, ganska så backig och klurig. Det kändes inte alls som att det gick särskilt snabbt, kroppen var seg och helt plötsligt så lyckades jag öka en del på den sista tredjedelen. Det slutade på 4:04/km på 10 km. Det är jag mer än nöjd med, givetvis. Igår blev det tuffare. Det blev ett långpass på c:a 4:30/km i snitt. Jag sprang 32km i skogen. Anledningen till att jag skriver cirka angående farten, var att batteriet tog slut i min GPS-klocka efter 21 km. Så jag beräknar ungefär på den tiden som var då och sedan lägger på något per km. Jag drog mig för att springa det här passet under lördagen, så jag kom ut sent och det betydde att jag var rätt så energilös till slut. Nu är det gjort i varje fall. Nu ska jag iväg på en liten utflykt, när jag kommer hem så blir det dags att springa 20 km i skogen. Sedan har jag sprungit 90 km på en vecka. Nytt rekord för mig!

Mission completed. Ni vet den där känslan, när du tränar bra och du har ett lopp i sikte med rekord eller något liknande i fokus. När du klarar av loppet med ett visst mål i tankarna, så går luften ur dig lite. Självfallet är du själaglad och jag går (knapp det, med tanke på träningsvärken som du har fått) som en vinnare. För precis som du, så är jag unik. Känslan att jag har gjort någonting speciellt med din kropp, som aldrig någonting gjorts, är inget någon kan ta ifrån dig. Det är din kropp och dina möjligheter är helt individuella. Jag skulle aldrig fungera som löpare, om jag hela tiden sneglade på andras träningsdagböcker (även om det händer såklart) och samtidigt försöka jämföra. Det var lätt att gjorde det misstaget. Jag följer självklart andra löpare, det är intressant hur de lägger upp sina pass och så. Ibland kan jag låta mig inspireras. Däremot jämför jag inte mig själv längre. Jag har mitt träningsupplägg, som funkar ypperligt just för MIG och så länge jag utvecklas som löpare både själsligt, men även resultatmässigt så är jag nöjd.

För vad händer sen? När jag har slagit det där rekordet? Jag fortsätter träna vidare, även om det delvis är lite tungt. Man måste ladda om batterierna, titta på vad man har på schemat framöver och sätta upp nya mål. För livet går vidare, så även löpningen. Jag vet att det finns de som är "causal"-löpare, som efter ett lopp man är nöjd med, vilar eller helt enkelt inte löper på ett mycket bra tag. Det skulle aldrig vara genomförbart för min del. Det kommer aldrig gå att ta genvägar, varken bokstavligt eller metaforiskt, när det kommer till löpningen. Jag är den jag är, jag är så snabb jag är, för att jag alltid tar min löpning seriöst. I given kombination med att jag ser till att det finns utrymme för annat i mitt liv också. Det är otroligt viktigt. Att få den där viljan och längtan att vilja springa, att alltid vara flytande. En dag, kanske, i närstående tid eller kanske aldrig, så lägger jag av med löpningen. Det kommer dock aldrig ske förrän jag upplevt allt jag vill uppleva, där kan jag säga direkt att jag har lång väg att gå.

Jag sprang både i måndags och igår. Jag hade extrem träningsvärk från både loppet i lördags, samt innebandyn i söndags (då jag inte hade spelat det på mycket länge), så jag trodde alltså inte på något märkvärdigt pass. Det blev 10 km i skogen. Det blev, lite oväntat, sub-40. Det var jag väldigt glad för. Det märktes att jag hade snabbheten kvar sedan i helgen. Igår, så blev det skogen på nytt, men då 18 km. Då blev det 4:10/km. Klart godkänt. Även om det lutar åt att det blir mitt "hemmalopp", Nacka Halvmara, som ligger närmast till. Så har jag ingen målbild framför mig just nu för något lopp. Utan jag försöker springa och ha glädjen uppe. Under något pass, vid något enstaka tillfälle, måste jag fånga den tanken. Blinkar jag eller inte är tillräckligt uppmärksam, så missar jag det. Men där och då kommer jag att få nya målbilder, att jobba efter något. Jag älskar den där hungern. Den har jag. Har du?

SM-milen 2015 - Sådärja. Nu satt jag det där rekordet!

Datum: 18 april 2015 Distans: 10 km Placering: 71 Tid: 34:32 (Nytt PB!)

Hela veckan har egentligen varit en pärs. Den har varit fylld av olika aktiviteter av olika slag. Någon dag, haft ett kvällsmöte. Andra dagar fylld med löpning och annat som tar sin tid i anspråk. Jag har sovit rätt så svajigt milt uttryckt. Trots det har jag ändock två bra och snabba pass mitt i veckan, samtidigt som jag hade ett klart godkänt lopp samt ett riktigt bra långpass. Formmässigt har jag inte blivit påverkad av att det har varit så mycket annat samt gränsen till sömnbrist. Det finns dagar och pass, då jag tycker att det är rätt så trist att springa pass och jag gör det, enbart för att jag måste och inte för att jag tycker är kul. Fast det brukar vara så många med många pass, de känns rätt så tråkiga och ibland tuffa. Men känslan när jag slår till med ett bra pass och är inne på sista kilometern, samt timmarna efter är oslagbara. Den där känslan är man på jakt efter hela tiden.

Att ha en sådan fullspäckad kalender som jag har, är en utmaning. Ibland planeras min kalender efter löpningen, samtidigt är jag noga att hitta mina vattenhål och vilostunder från löpningen. För jag är på den gränsen, då jag tränar relativt mycket, fast ändå inte (3-4 ggr i veckan) och inte har tröttnat än. Alla dessa tävlingar ger mervärde till min träning, jag lägger upp mitt träningsschema utifrån vilka mina lopp är. Inte helt onaturligt egentligen. Då ska man ändå tänka att jag fortfarande en glad motionär, som inte har ett fåtal lopp att ta hänsyn. Utan minst 20 lopp på en säsong. Nu ska jag skriva om SM-milen, det där loppet som skulle rädda mig.

Inför:
Upp 5:20 på en lördag, framförallt när jag har sovit sisådär i veckan är grymt. Då skulle jag upp 6:15 även på söndagen för att spela innebandy också. Så då var det egentligen bara att stålsätta sig, som det bara gick. Jag kom inte i säng i den tid som jag hade tänkt mig, det blev senare och jag förstod att jag skulle vara trött när jag gick upp. Så blev det också. Som en zombie vandrade jag runt i köket, åt min frukost samtidigt som jag packade ryggan. Det var rätt så svårt att forma några tankar just i denna tidiga morgonstund. Jag vet att jag hade revanschkänslor i kroppen. Jag sprang på "nytt rekord" förra helgen i och med Kvantumloppet och dessutom sub-35 för första gången. Tråkigt bara att banan var för kort...igen. Jag kände inte alls den där segersötman efter loppet, jag var frustrerad och lite ledsen. Jag kände mig rånad.

Vi åkte ut mot Arlanda via Arlanda Express. Helt plötsligt var man på den där flygplatsen igen ,det var inte alls för länge sedan man var där för att ta sig till ett lopp. Nu skulle vi flyga till Köpenhamn. Inga konstigheter. Flygningen gick snabbt och det var än så länge många timmar kvar. Vi landade på Kastrup, sedan blev det ett tåg därifrån till Triangeln. En station som var den närmsta till loppet. När vi gick av där, så köpte jag en sallad vid en Pressbyrå-liknande butik. Sedan var det bara att styra kosan mot tävlingsområdet. En del av vägen därifrån till Malmö Stadion, kände jag igen. Eftersom jag hade varit där förut och gått från centralstationen till Swedbank Stadion, för att kolla fotboll för ett par år sedan. Vädret kändes skönt, men det var trots allt fyra timmar kvar.

På väg till Malmö Stadion, för att hämta nummerlapp och för att väääänta!

Väl framme, så var det en halvtimme ungefär tills nummerlappsutdelningen skulle öppna. Vi njöt av vädret, när vi inspekterade Malmö Stadion och delar av loppet. När vi till slut skulle hämta ut nummerlappen, så behövde jag bara säga mitt nummer och sen var det klart. Då var ändå tydligt i PM, att man skulle ha startbevis eller ID. Jag kunde ju varit närmast vem som helst, eller inte. Efter det, så uppsökte vi en större Coop. Där jag skulle inköpa lite mera kost eller snarare lite mellanmål. Få tiden att gå helt enkelt. Det fanns inte mycket att göra egentligen, de senare planen var helt enkelt för dyra att ta, ifall vi skulle tajma det bättre. Sedan var det bara att byta om, värma upp och gå på muggen ett hundratal gånger. Sedan började vi äntligen närma oss det vi hade väntat på.

Jag hade fått för mig att det skulle vara fler deltagare än vad det faktiskt var. Jag placerade mig först i andra startledet, för att få en sådan bra position som möjligt. Samtidigt kunde jag konstatera, att det trots allt var en SM-mil, att arrangemanget kändes lite blekt på något sätt. Jag hade förväntat mig något mer pampigt nu, när en stor del av Sveriges elit var där. Nåväl, jag gjorde mig redo på mitt något slöa sätt att springa ett lopp. Känslan i kroppen var sådär innan start, jag kände mig inte helt hundra. Men det var bara att köra.

Jag tror på...rekord och sommaren.

Under:
Bara strax före start, så kunde jag konstatera att jag, Andreas Åkesson, stod precis Andreas Åkesson. En Örgrytelöpare, som var ett par yngre än mig själv och som är en bättre löpare rent tidsmässigt också för den delen. Jag har bara sett han på några enstaka bilder och i några resultatlistor. Så det var lite surrealistiskt. Jag tänkte först hälsa, men jag tror inte att det är menat att vi ska göra det. Jag tror världen kan implodera och hela mänskligheten kan utraderas. Inte bra. Starten kändes bra och någorlunda kontrollerad, även om jag fick bita ihop för att hänga med. Det var ändå många elitlöpare och precis därefter, det blev hetsigt snabbt med andra ord. Jag hade tänkt haka på Andreas Åkesson, men det gick såklart inte.

1147: Andreas Åkesson 1167: Andreas Åkesson

Vädret var bra, lagom varmt, lite milda vindar och skön temperatur. Jag tvekade innan loppet vad jag skulle lyssna på, en podcast eller pumpad musik. Det blev det förstnämnda, det skulle vara det enda som var angenämt med att springa. Att få lyssna på sköna snubbor och snubbinor som snackar. Nu när det ändå ser vad jag fick för sluttid, så kändes det ändå inte helt hundraprocentigt i löpningen. Jag visste att jag låg på en nivå, som tidigare inte hade varit möjlig och jag låg på gränsen för vad min kropp skulle tåla. Strax innan loppet, hade jag ont i benhinnorna i det högra benet. Men det kändes inte alls under loppet, som tur var. Arrangörerna hade utlovat en "mycket flack bana" och så var det också. I stort sett inga stigningar alls att tala om.

Jag skriver mycket trams på min blogg, min inför-rapport snackade om sub-36 och allt sådant där. Jag försöker vara ödmjuk. Men jag tror ingen på riktigt kan på något sätt, tro att jag spenderar en hel lördag med att gå upp jättetidigt för att springa en mil i Malmö, där det ska gå "okej". Jag sprang ner det för att jag var förbannad sedan förra helgen och jag skulle utmana om rekordet på riktigt. Jag passerar 5 km-skylten på c:a 16:50, vilket tekniskt sätt innebär att jag slår det rekordet (5 km utomhus). Jag märker själv att jag tappar den där superhöga farten, men jag är ändå c:a 40 sekunder till godo. Det gäller att disponera ut det så mycket som möjligt med den marginalen.

Han väntar så snällt, min lilla Lunny!

Jag fajtas rent mentalt hela tiden med fruktansvärda trötthetskänslor, låren har blivit stumma. Jag hade inte tänkt att ge upp, överhuvudtaget. Det kostar att ligga på topp. Det är enorm lättnad i värmen, att se kilometerskylt efter kilometerskylt. När det återstår 2 km kvar. Så passar jag på att kötta så det bara ryker. Illamåendet har dykt upp, men jag har lyckats hålla det i schack. Ingen är gladare än jag, när jag vet att målet på Malmö Stadion är inom räckhåll och om inget konstigt händer, så blir det sub-35 och nytt rekord. Det är precis det som händer, när jag ger allt av mina sista krafter för att ta mig över mållinjen. Den bästa känslan i världen.

Ingen målspurtande bild, men väl en bild på den framtida brottsplatsen. Där jag massakerade ett rekord.

Efter:
Att jag orkar. Att jag faktiskt ger allt. Löpning handlar om att säga ja, när kroppen säger nej. Att bryta gränser, där andra ger upp, då är du ensam med din kropp. Du ska pressa den till yttersta, tillsammans med den träning du har i bagaget, göra ditt absolut bästa, i det ögonblick som du har väntat på. Att jag springer på 34:32 är otrolig tillfredställelse. Det är alltid svårt att ranka ögonblick och upplevelser i sitt liv. SM-milen kommer otroligt högt på min lista. Med tanke på hur hösten förra året såg ut och vilka närmast pisstider jag radade upp (Midnattsloppet, Hälsoloppet och Hässelbyloppet) med tanke på skadeproblemen i foten.

Jag vet inte om foten kommer att ge sig till känna igen, men jag utesluter ingenting och är beredd på allt. Samtidigt är jag glad och stolt, att jag har tagit igenom mig detta och gjort vad jag har kunnat för att nå hit. På vägen ut från Stadion, står jag och pratar med Isabellah Andersson. Inte illa. Sedan blir det att långsamt lunka till Triangelns station för färd tillbaka till Kastrup. På väg tillbaka, så ser jag löpare som ännu inte tagit sig till mål. Det är varmt och jäkligt. Några ler till och med. Hur är det möjligt att det finns folk som ler, när man springer? Usch och fy.

Triangelns station.

På planet hem igen, så funderar jag över hur jag ska gå vidare från detta? 5 rekord 2015. Det är otroligt egentligen. Att slita och stånka sig igenom alla typer av mental smärta, men ändå göra det. Det är karaktär. Det är något som skapar tillförsikt. Vem hade egentligen trott detta, när jag började med löpningen? Att jag skulle ge mig hän, till det här med löpningen? Att jaga förbättring, rekord och nya lopp. Inte jag. Livet ska levas. Jag lever livet.

Ute på nästa äventyr

Nu sitter man här. Halv 10 på en fredagskvällen. Det betyder att jag ska sova inom en timme, för att åka ner till Malmö imorgon med flyg (eller rättare sagt Köpenhamn blir det). Jag ska springa SM-milen är det tänkt. Sedan blir det flyg hem igen. Hela dagen tas i anspråk för 1 mil, ett lopp på 35 minuter. Snacka om att man är dedikerad då. Framförallt, när man ska upp nästan lika tidigt dagen efter, för innebandyns skull. Ibland undrar man såklart, om allt det där är värt det hela? Att försöka vila och bara få vara, genom att vara hemma och ta det lugnt. Samtidigt så har jag ändå kommit underfund med en liten del av frågan "Vad är meningen med livet?". Det är såklart att njuta, men samtidigt att få uppleva och skapa härliga minnen att ta med sig. Jag kan ibland gå runt på jobbet, dagdrömma mig bort till platser där jag har varit tidigare. Rätt så nyligen, så drömde jag mig till loppet i Lissabon. När jag stod på bron där, länge, för att göra mig redo att springa mitt rekordlopp. Minnen. Upplevelser. Livet.

Vad tror jag då om SM-milen? Jag har tränat och tävlat på bra de senaste veckorna, det är inget snack om den saken. Jag är i god form. Samtidigt, så vet jag för att utmana om rekord och hamna i sub-36-klassen, så är det beroende på dagsform och tusen andra närliggande faktorer. Jag åker inte ner för att lufsa mig igenom, jag hoppas och tror att det ska bli 10 000 meter, där jag verkligen ger allt och oavsett utgång, att jag är nöjd med resultatet. Jag har aldrig sprungit i Malmö, även om jag hade planer på att spring halvmaran i oktober förra året. Men med tanke på strulet med SM-milen förra året och jag var skadedrabbad under hösten, gjorde att jag drog ur mig i god tid. Tydligen så var det rätt beslut av kommentarerna efter halvmaran att döma. Nu ligger SM-milen inte mitt i semestern, utan nu ligger den precis där den ska göra helt enkelt. Sådär lagom.

Jag stack ut på ett pass igår. Jag har sovit lite sisådär under hela veckan, jag kände mig minst sagt seg i kroppen när jag startade. Det hade ändå tänkt att bli ett "lugnt" pass. Så blev det definitivt inte. Jag började långsamt, sedan flög lixom kroppen fram. Sedan när jag kände att det gick bra, så förstod jag att passet skulle bli rätt så snabbt. Det blev 3:55/km på den där klassiska asfaltstian. Nu har jag tränat på bra, varit inne i en god träningsperiod. Snart är det dags för att sova och inleda resan mot SM-milen. Vi håller tummarna för en glad Andreas imorgon.

Är drömmar sanna?

Något som jag inte tog med i min lopprapport från i lördags var en sak. Jag drömde nämligen någonting speciellt. Jag drömde specifikt om ett lopp. Ett marathon troligtvis. Nämligen Beijing Marathon. Det var klara bilder och vyer därifrån. Jag sov lite halvt om halvt, dagen innan loppet nämligen. Jag vaknade upp varannan timme, men kunde ändock sova vidare ändå. Men stötvis drömde jag om Beijing Marathon. Det är inget lopp jag egentligen har haft några större tankar på överhuvudtaget, även om jag ibland surfar runt på marathonlopps hemsidor för att "scanna" av läget bara. Är det en indikation på att jag själv startar? Vem vet, svårt att säga. Med tanke på hur oförutsägbar jag själv är, så är ingenting omöjligt. Jag har varit i Kina fyra gånger som turist, en gång i Beijing och det var någonting helt annat än man är vad vid. Även om Hong Kong är favoritstaden, det finns ingenting som slår den egentligen. Vi får se ifall vi behöver ta upp detta ämne igen.

Två sköna pass har avverkats sedan Kvantumloppet. Jag sprang som brukligt dagen efter loppet. Det blev hela 32 km och i snittfart 4:17/km.  Jag hade tänkt ett längre och lugnare pass, men så blev det överhuvudtaget inte alls. Det var soligt och gött, jag tog dessutom under några kilometer en ny sträcka också. Kroppen kändes stark, även om sista kilometrarna gick på viljekraft enbart. Under måndagen blev det totalvila. Igår var det kvällsmöte på jobbet och det var tveksamt ifall jag skulle orka komma ut, men så blev det. Det var regnigt, småkyligt och jag var förbannat trött. Jag hade ändå bestämt mig, kuta 18 km i skogen, innan den blev helt uppslukad. Inledningen av passet kändes bra och sedan slutade det aldrig att avta helt enkelt. Det blev 4:06/km i snitt till slut och ett fint styrkebesked att kroppen, trots olika krämpor och annat skit, fortsätter tycka löpning är kul.

Idag var jag hos tandläkaren. Det var inte lika kul. Det var ett bra tag sedan. Jag har väl alltid tyckt att det har varit olustigt att ligga där medan någon kör in alla möjliga olika instrument i munnen, medan du försöker att svälja och kvider vid minsta beröring. Lustigaste är nog, när de ska ta röntgenbilder på tänderna, när personalen flyr rummet, likt att jag ska sprängas upp i luften. Det var inte illa jag hade befarat, då jag äter en del socker, mycket pga av löpningen. Fast då i högst kontrollerade former och ändå ganska sparsamt. Däremot kommer jag ändock behöva gå tillbaka, så det är bara att svälja (när man får chansen) och ta tjuren vid hornen helt enkelt.

Kvantumloppet 2015 - Två döda paddor, ett omstritt rekord samt chokladpudding. Vad kan gå fel?

Datum: 11 april 2015 Distans: 10 km Placering: 7 Tid: 34:58 (Nytt PB?)

Livet är outgrundligt. Det är på många sätt väldigt förvånande i olika riktningar. Vi är över 7 miljarder människor på det här jordklotet, så det blir lätt så att livet att tar vägar du inte trodde att det skulle ta dig på. Jag är i grunden en simpel människa, som gillar att jobba hårt och samtidigt vara kreativ i mitt liv med ett leende på läpparna.  27 år gammal har jag insett, att jag inte har någon lust att vara mitt i en transportsträcka. Utan istället vill jag vill se till att jag som pensionär, kan se tillbaka på livet med glädje och vara stolt över att jag följde alla de där impulsiva lockropen från alla håll och kanter. Skärholmsloppet i mitten av maj 2012, var en sådan där impulsiv start för något som lockade in mig på något som jag riktigt vet hur det slutar.

Att sammanfatta mina känslor inför löpningen känns för mastigt att göra som en sidodel till en lopprapport, så jag låter bli. Det kommer säkert en mer omfattande inlägg om den saken. En sak som jag både är och inte är förvånad över, är hur säsongsinledningen 2015 har blivit. Jag har slagit rekord 2 gånger om på 3000 meter inomhus och även 5000 meter inomhus. I min utomhuspremiär "slaktade" jag rekordet på halvmaran i ett soligt Lissabon. Jag är förvånad, med tanke på hur tufft jag hade det under sommaren och hösten. Jag var praktiskt taget skadad, men tränade och tävlingssprang i den mån det var möjligt. Samtidigt som resultaten var långt ifrån det jag ville ha, så gjorde jag det. Jag slutade direkt inte heller när vi klev in i "off season", jag fortsatte träna ganska hårt oavsett väder och underlag. Det är nog därför jag står här idag och kan utmana återigen på min högstanivå, som glad motionär, har jag gjort det andra inte har gjort. Tränat hårt under vintern. Det har betalat sig.

Ska jag vara ärlig, så har jag inte ändrat på någonting radikalt i min träning. Jag tränar inte längre och jag tränar egentligen inte särskilt mycket snabbare. Men jag har tränat målmedvetet, jag har tagit till vara på varenda pass oavsett om det har varit ett skitpass eller ej. Jag har mentalt hållit uppe en god min och kämpat mig igenom det mesta. Därför är jag här.

Inför:
Att ställa klockan och vakna, ja, ni vet. Det finns de med barn och andra åtaganden i sina liv, som ställer klockor mycket tidigare än så på sina lediga dagar. Jag uppskattar de dagar jag har möjlighet att sova utan att klockfan ska bestämma när jag ska gå upp. Även om jag nu på senare år har börjat uppskatta, att få vara vaken tidigt på helger ändå. Lite i varje fall. Jag var dock tacksam att jag hoppade över Påsksmällen under annandag påsk, för att fokusera på min träning. Ett klokt val. Det är tufft att tävla varje helg, vilket jag gjorde i min karriär inledningsvis. Jag är så pass begåvad och hygglig löpare, så jag väljer mera smart helt enkelt.

Fixar "micken"

Vi åkte mot Huddinge. Det hade utlovats bra väder med sol. Så var det inte med lite mer än 2 timmar kvar till loppet längs den kommunala sträckan. Väl vid Fruängen så var tanken att vi skulle hinna med en buss, men den missade vi med ett par sekunder. Fast, det var väl inte riktigt den bussen, utan den efter, som var mest aktuell. Men skitsamma, det är alltid surt att missa ett byte och framförallt när det innebär att man får stå och vänta i en halvtimme. Jag gick in på de två lokala matbutikerna, jämförde priserna och tittade på varor som jag hade sett 100 gånger tidigare. Minst sagt spännande.

Min uppvärmning.

Väl på plats på Källbrinks IP, kunde man notera att det var fullt ös på många gräsplaner med fotboll och allt vad det innebär. Solen började till slut titta fram och jag förstod då att det skulle bli en härlig rejs. Jag hämtade ut min nummerlapp. Jag bytte om, tog en kort joggingtur innan jag stannade upp och gick istället. Det där med uppvärmningar, har alltid varit ett aber för mig. Från ingen uppvärmning till seriös uppvärmning till en halvdan uppvärmning. Jag har slutat med strecha också efter löppassen sedan ett par år tillbaka efter andra råd och rön om att det är marginellt hjälper, om ens det. Jag gick på den där muggen två gånger. Jag hade inga särskilt speciella känslor i kroppen inför starten. Jag hade dessutom bestämt mig för att köra uppumpande musik istället för att lyssna på podcast, vilket var unikt i sig. Vi ställde oss till rätta och sedan var det dags.

Jag är redo!

Under:

Kör!

Jag startade i ett raskt tempo och höll får jag säga oerhört jämna steg med de bättre i min klunga. Det tuffaste i början var inte att hänga på, utan det var att kepsjäveln höll på att flyga av. Jag har inte ställt om kepsen, sedan jag klippte av en stor del av håret för ett tag sedan. Jag minns banan väldigt klart i huvudet och det var inga större överraskningar. Det började efter 1,5 km skilja sig från ledarklungan och mig, men det var inga större konstigheter. Det var rätt väntat, jag hade dock ändå någon att ha häng på. Banan presenterade sig rätt så ordentligt efter detta. För den här banan är inte alls så rolig, som man kan tro. Det första som väckte min uppmärksamhet, var två döda paddor, med ett tiotal meters avstånd. Tecken för undergången till slut här?

Någonstans i mig, med tanke på att det ändå här mitt nuvarande milrekord finns (vi återkommer till tveksamheterna kring detta), så hade jag ändå trott på bättre rull och fart på mig själv. Skogspartiet suger rätt bra med backar, sedan blir det fullt med rötter, stenar och lera. Det är nästan så att jag virar bort mig själv från banan. Jag lyckas dock komma ur Sherwood-skogen utan att försvinna helt. Trötthetskänslan började sakta men säkert infinna sig. Tidigt får jag även håll, som i stort sett inte alls går över. Det är ett oerhört påfrestande lopp på alla sätt och vis. Som vanligt kommer det negativa tankar med massa nonsens om att sluta, som jag med lätthet blockerar.

Vid 5 km, så tappar jag helt den där fartkänslan och får inrikta sig på att kötta sig igenom sista delen av loppet. Löparen som har legat bakom mig större delen av första halvan, passerar mig. Sedan fortsätter jag i värmen att göra mitt bästa för att hålla uppe en bra känsla. Någonstans här, så struntar jag i alla tankar på sub-35 och nytt rekord utan på att ta mig i mål. På ett eller annat sätt, får jag ändå konstatera att det här loppet är jobbigare än Lissabons halvmara. Det går i hiskelig fart, samtidigt som kroppen inte är med mig idag.

På upploppet!

När kilometerna börjar bli mindre (även vissa km-skyltar som jag lyckas missa), så börjar alla mänskliga tankar upphöra. Banan är inte din vän och det får jag vara okej med helt enkelt. Samtidigt som spykänslor börjar kraftigt ge sig till känna, kraftiga hostattacker och jag försöker hålla upp ett bra tempo, men det går inte så värst bra. Till slut går det inte, i skogen. Jag stannar till och spyr upp en del av min uppladdning. Jag tappar såklart en del av tiden och en placering på detta. Jag tar mig samman och försöker göra mitt bästa för att avsluta starkt, jag lyckas komma igång hyggligt. När jag når Källbrinks IP, så ser jag att möjligheten att springa in under 35 minuter finns. Jag köttar hela sista delen och det går vägen.

Det gick så snabbt, så fotografen inte hann med den sista biten!

Efter:
Jag är så slut efter att ha kommit in i mål, så jag ligger vid sidan av och försöker hitta andan och livslusten igen. Det går. Jag konstaterar att jag har sprungit på 34:58, nytt rekord och under 35 minuter för första gången. Något glad över detta, fast ändå inte, då klockan visar att det saknas en del metrar för att det ska bli officiellt 10 km. Något jag såhär i efterhand kom ihåg efter förra året, då det var samma visa. De hade bytt till en nygammal bana och den var inte kontrollmätt.

Det här är som Schrödingers katt. Jag har både satt nytt personbästa, men ändå inte.

Saken är den, att jag både bryr mig och inte bryr mig. Jag bryr mig, eftersom det är viktigt att det är officiellt och kan alltså inte räknas ifall det skulle ens bli världsrekord eller dylikt. Samtidigt så finns det en annan sida om det här, då jag är väldigt glad över detta. Det är svårt att veta vad min riktiga tid hade blivit ifall det hade varit 10 km på "riktigt". Samtidigt med mina mattekunskaper och tankar på att det är en tuff bana, spykänslor och saknad av de där metrarna, att det troligtvis skulle varit ett nytt rekord i vilket fall som helst. Med det i åtanke så är jag dock väldigt nöjd. Om man nu får vara så kringelkrokig i sin egna bedömning.

Det är dock min blogg och min vetenskap som får råda, så jag låter 10 km-rekordet stå kvar tills vidare, även om vi alla vet att det inte är officiellt. Anledningen är enkel, då jag vill att mitt ego ska få växa vidare. Samtidigt som jag knyter näven i fickan och ska ge allt för att sätta ett nytt officiellt rekord framöver. Det blir min drivkraft, det finns goda chanser till det i SM-milen (om den nu ens är 10 km det här året?). Jag mailade Huddinge AIS och tackade för ett fint arrangemang, där jag tyckte att det är illa att det inte är 10 km och de lovade att fixa detta till 2016. Det nöjer jag mig med.

Fast det bästa var det som jag har köpt dagen innan ifall det gick bra. Chokladpudding. Det var åratal, som jag åt det senast. Fasiken, vad gott det var. Chokladpuddingen gör allt värt detta!

I resans tillstånd

Det känns lite konstigt, faktiskt. Imorgon ska jag springa Kvantumloppet - 10 km. Det blir första loppet sedan Prag halvmara, som var för två veckor sedan. Tänk vad tiden går snabbt egentligen, livet rullar på och det gör även jag, antar jag. Senast jag sprang en tävlingsmil var i och med Tunnel Run i november förra året, då blev det 36:18. Något jag var någorlunda nöjd med, med tanke på att jag hade en tuff sommar och höst p g a en efterhängsen fot/fotleds/ben-skada som fortfarande ger till känna emellanåt.

Förra året sprang jag Kvantumloppet på 35:26 och det är faktiskt gällande milrekord faktiskt än idag. Det som var lite roligt i och med att jag sprang loppet förra året och även året innan, var att till förra årets upplaga så ändrade de om bansträckningen. Istället för två - ganska tråkiga - varv, så blev det ett varv och det blev betydligt bättre. Snabbare och mer fridfull skog. Härligt väder var det också för den delen. Väderprognoserna ser bra ut på förhand, mellan 11-13 grader och soligt. Kepsen på med andra ord. 

Vad har jag för egna förväntningar? Det är alltid svårt att svara på, jag är ganska hemlig med målsättningar. Ett första steg vore att springa sub-36 på milen igen, det var ett tag sedan. Nämligen 14 juni i och med Karlstad Stadslopp (35:44). Med tanke på den träning jag har lagt ner, borde det vara fullt rimligt. Samtidigt som jag har ökat på träningen, har min gamla skada uppenbarat sig, dock i en liten form. Så vi får väl se. Jag är glad att bjuda Sverigepubliken på mitt första utomhusuppträdande på ett halvår, det ska bli ett nöje att komma ur idet och bjuda alla tillresta på mer än bara bra väder.

Gnugga pass (Maraträning inledd)

Nu kommer det ett sådant blogginlägg igen. Ett inlägg som vill säga mycket, men som egentligen inte säger särskilt mycket om man tänker efter. Man kan tro att jag skriver detta bara för att "fylla" ut tiden, men så enkelt är det inte. Jag skriver detta inlägg, för att sätta ett elektroniskt fotavtryck, just nu och med anledning att jag vill skriva lite om mina senaste pass. Det är inga speciella pass egentligen, men samtidigt har jag ägnat en del tid åt dem. Jag har sprungit dem, jag har planerat och sedan har jag njutit av mina pass efteråt. Så är det. För det här en blogg om löpning, så därför är det just naturligt att jag skriver om löpning.

Påskhelgen är perfekt för att springa pass. Framför allt för mig den här gången. Jag har långhelg och egentligen ingenting planerat, mer än att springa och njuta av att vara ledig. Annars är man ständigt uppbokad och ha tusen olika aktiviteter hela tiden, så nu ska jag få ägna mig åt detta. Det började egentligen redan på onsdagen i förra veckan. Då sprang jag 10 km i skogen, det var inte tänkt att bli så snabbt eller så. Skogsrundan kan vara krävande om den så vill, det kändes inte som att det gick snabbt. Men 4:04/km var något jag kunde förlika mig med. Under långfredagen fortsatte detta, efter att ägnat mig åt kroppsövningar under skärtorsdagen. Då blev det 18 km i skogen återigen. Samma sak där, det kändes inte alls som att det gick så snabbt. Helt plötsligt var passet slut och då hade blivit 4:06/km. Jag var nästan förbluffad att det gick så bra. 18 km-passet är mitt klassiska "mittenpass", sådär mittemellan kort och långt. En av de snabbaste mittenpassen hittills, kul.

Sedan blev det påskbonanza med godis och god mat, sådär på påskafton. Dagen efter, var det på nytt dags att ta tag i det. Jag hade våndats, för det skulle bli mitt första riktiga längre pass på ett tag. Det där passet, som ska komplettera maraträningen fullt ut. Det blev 28 km i skogen (var annars?) och 4:18/km, jag blev på nytt lite smått överraskad att det gick så pass bra. Tufft pass, men skönt väder. Jag älskar att inte behöva vara helt påpälsad för att springa. Det tog inte slut där, under måndagen, alltså dagen efter, kom nästa pass. Det blev 16 km och totalt 4:11/km. Bygga karaktär och vinnarskalle, helt klart. Var det klart där? Nej, igår, alltså tre raka dagen, så var det dags igen. Jag vet att det finns de som är vana med att köra många pass i rad, det är inte jag och då tar det lite på kroppen.

Det blev banintervaller, med 10 x 400m, som huvudämne. Trötta ben och trött huvud, men det gick ändå hyggligt.

Så, nu har jag skrivit om löpning. Det känns skönt.

Daylight Saving Time - Tack för det!

Jag måste bara få skriva att jag är glad att DST finns. Nej, det är ingen drog som man skulle kunna tro ifall man fick gissa sig till vad det är. Det är kort och gott - Daylight Saving Time, det står helt enkelt för sommartid. När man drar fram klockan under våren.

"Sommartid innebär att lokal tid justeras fram en timme under en del av året i syfte att bättre nyttja den ljusa delen av dygnet under sommaren genom att människor följer klockan vid uppstigning."
- Wikipedia-artikeln om sommartid.

Vad spelar det mig för roll egentligen? Det är rätt så ljust nu framöver ändå under sommaren. Jo, det ska jag berätta för dig. Det innebär att jag har möjligheten att åtminstone springa ett kortare tur i skogen på de vardagar, då jag jobbar senare också. En dag i veckan, oftast tisdagar, slutar jag en timme tidigare och har möjligheten att dra nytta av ett längre pass i skogen. Jag har följt den där utvecklingen, när solen går ner rätt så länge nu, det har varit en nyckelsak i min planering av träningen. Gäller det vardagar, så har det under de flesta månader under vinterhalvåret varit i stort sett omöjligt att springa i skogen efter jobbet. Det är för mörk. Ja, jag har pannlampor och så. Det är inte riktigt samma sak helt enkelt.

Dessutom har jag dragit nytta av att ha koll på soltimmarna även under helgerna, då har jag kunnat planera hur sent jag faktiskt kan springa för att ändå vara ute i ljuset som möjligt. Vi kan väl säga att mina längre pass under helgerna, har gjort mig lite smålat och jag har svårt ta mig ut som det är, därför drar jag på det så mycket det bara är möjligt. Nu "hoppade" vi fram en timme helt plötsligt, så nu tutar jag och kör. Det kommer alltså bli övervägande skogspass än asfaltspass helt enkelt. Utan tvekan. Hurra för det.

---

Imorgon står det att jag ska springa Enhörnas påsksmäll. Så blir det inte. Det har ingenting med att jag inte är redo eller så. Det här beslutet tog jag egentligen redan innan halvmaran i Lissabon redan. Det är slitsamt mentalt att springa två snabba halvmaror med resor på köpet, för att sedan en vecka senare, försöka pressa på milen. Utöver detta utnyttjar jag påskhelgen till en hel del effektiv träning, hur det ser ut, får ni se i kommande inlägg helt enkelt. Jag är ledsen att göra en del supportrar och andra glada människor besvikna, att jag inte ställer upp imorgon. Däremot, lördagen den 11 april, gör jag utomhusdebut i Sverige, i och med Kvantumloppet i Huddinge. Då är ni hemskt välkomna att heja och hälsa på mig.

Prag halvmaraton 2015 - När vi kämpar del 2 av 2

Datum: 28 mars 2015 Distans: 21.097 km Placering: 75 Tid: 1:18:52

Under:
Det var länge sedan jag var nervös inför ett lopp och det var jag inte nu heller. Jag är så trygg i mig själv och vet att jag tränar på riktigt bra nu för tiden. Skulle det gå åt pipsvängen, så är det självklart så att jag blir missnöjd, samtidigt vet att det blir så för en ibland och det händer bland de bästa också. När jag valde att trots besvären kvällen innan att ändå ställa upp, så var jag stolt ändå att komma till start och springa i en av världens finaste städer. Jag tryckte på hyggligt i början, jag lät kroppen få känna på högt tryck från början. Det är det enda sätt att utvärdera var jag ska sikta egentligen. Jag är känd (eller ökänd) för att gå upp hårt i mina lopp, för att ligga på rätt sida av en tidsmarginal. Kroppen kändes helt okej. Samtidigt så kände jag redan efter 1,5-2 km att det var mina ben som var slitna. Jag förstod alltså rätt så tidigt att det var mycket pannben i det här loppet.

Här springs det på utan pardon.

Vädret var i stort sett idealiskt. Jag hade scannat av väderprognoser många gånger under veckorna innan, en hel del skvallrade om blåst och regn. Inte alls kul. Nu var det i stort sett precis så man vill ha det. Solen var i moln och knappt några vindar. Det var ett fåtal gånger som solen tittade fram och sa hej, det var allt. Efter ett par ytterligare kilometrar, så slutade jag att bry mig om tidsbandet jag hade runt vänsterarmen. Det var samma band som jag hade på mig i Lissabon, ett band för Sub-1:18. Det fanns ingen anledning att ens stressa sig upp genom att titta på en massa mellantider, som snabbt skulle bli för orealistiskt för mig. Efter 5 kilometer, så kände jag att den där "kraften" som jag sprang runt hela Lissabon på, var i stort sett borta. Det enda som fanns kvar, var ren vilja. Det var inte alls njutbart någonstans. Jag har dock inte åkt hela vägen ner till Prag, för att ställa mig på mållinjen och sedan bryta. Samtidigt vill jag inte "lufsa" runt loppet heller, jag vill ha en acceptabel tid.

Bland de här framme, fanns jag tyvärr inte.

Samtidigt som jag brottades med en hel del negativa tankar, så avverkade jag kilometer för kilometer. Jag skrev det i en tidigare lopprapport i en halvmara, att jag hade helt bytt strategi hur jag mentalt klarar av en halvmara. Tidigare har jag delat in halvmaran i tre lika stora delar. Den första, enklare delen, den andra, svåra delen och den tredje delen, där mållinjen har varit synlig för det inre ögat. För att jag ska springa halvmaran snabbt, så behövde jag skippa detta, för det var för betungande. Nu tar jag kilometer för kilometer, där jag tävlar med mig själv på varje kilometer. Enklast så. Samtidigt som detta, så tittade mig runt omkring. Prag är en sådan vacker stad och det är en del människor som jublar.

När jag närmar mig halva delen av loppet, så vinkar jag till min sambo som finns i myllret där. Jag vill att hon ska veta att det är okej med mig. Innan loppet hintade jag om mest att jag kommer att bryta och allt sådant där. Det skulle inte bli något sådant överhuvudtaget idag. Steg för steg, trots att jag upplevde en allmän seghet, så hängde jag på och jag visste inte riktigt var jag skulle sikta på. Att slå något rekord idag var inte aktuellt hade jag förstått, samtidigt som jag förstod att jag skulle behöva slita för en sub-1:20-tid den här gången. Samtidigt som jag försökte koncentrera mig för att hålla humöret uppe, så funderade jag över hur det var när jag sprang förra året. Då var det som stora glädjescener i mitt eget huvud, då jag mådde bra i hela loppet och fullständigt mosade mitt halvmararekord då. Tänk att det har gått nästan ett år sedan dess.

Jag började må en smula sämre kilometer för kilometer, samtidigt upplevde jag ändå att jag hade en hyfsad fart. Det finns två lite större partier under loppet som är tråkiga, mest för att det är i områden med mycket lite publik och du knappt ser det underbara Prag, utöver det, så är det fantastiskt fint. Vid 15 kilometer, så är det bara sista kvar egentligen. Jag hade med mig två gel och vid det här lagret, så hade jag närmast gjort slut på den andre nästan. Det var ingen angenäm smak, men samtidigt så lyckas jag hålla det i mig (Med tanke på att det var närmast omöjligt med den saken i fiaskohalvmaran i Riga förra året). Enligt mina egna beräkningar, måste jag ligga i för att komma under 1:20 fortfarande. Vi kommer till en del kullersten igen, där jag springer upp, precis som förra året, på en del av en trottoar för att undvika det. Kullerstenen dyker upp då och då under loppet, det är inte så himla roligt kan jag säga.

Broarnas stad, som sagt.

xSedan springer vi över den nästsista bron och då försöker jag njuta så mycket som det bara går. Jag inser att det bara är lite mer än en kilometer kvar. Jag ser att publiken blir fler och jublet stiger. Det är nästan så att jag kan kosta på mig ett litet leende. Jag svänger in på den sista bron (Ja, det är en del brospringande i den här brostaden). Helt plötsligt har jag förstått att jag helt klart kommer under 1:20 och även under 1:19, vilket var oväntat. Jag pressar mig så gott jag kan, samtidigt som jag har fått enorma spykänslor och passerar till slut mållinjen.

Efter:

Mållinjen passeras 1:18:52, vilket betyder att det var 6 sekunder mer än förra året. Det var väldigt otippat, med tanke på att ingenting tydde att det skulle gå åt det hållet överhuvudtaget. Jag hade verkligen kämpat igenom eld och vatten samt alla dess prövningar för detta lopp. Att jag under en "mindre bra dag" kan prestera min tredje bästa halvmaratid någonsin, är imponerande. Mycket trött, så tittar jag på min medalj och inser att den faktiskt är rätt så snygg. Samtidigt som jag går med stolta steg mot min sambo, som grattar mig för min insats. Alltid en skön känsla, när man har genomfört ett lopp och det finns någon där ute som kan krama om en. 

Mums.

Med stapplande steg så går vi på spårvagnen, som ska ta oss en hållplats. Väl där, så köper vi en sådan där "Trulle", som vi valt att kalla den. Ett tjeckiskt bakverk som har köpts ett par gånger genom årens lopp, sedan vi intog Prag för första gången 2008. Är det någon gång man ska trycka i sig lite gott, är det väl ändå nu. När vi väl är uppe på hotellet, är det otroligt härlig känsla att bara få vila och sedan få lite varmvatten på sig. Jag tror att jag har gjort ifrågasättandet till en stor del av min löpning. Det är ofta det kommer tankar och känslor kring ifall allt runt löpningen är värt det, 10 gånger av 10 gånger är svaret ja. Även om det tar sin tid innan jag kommer fram till det. 

När jag sakta men säkert börjat återställa mig någorlunda, så har vi ett par dagar kvar i Tjeckien. Det blir kära återbesök på en hel del ställen i Prag såklart, men även en ny bekantskap i form av staden Liberec som ligger dryga timmen utanför. Det är alltid kul att se lite nytt, framförallt sådant som inte alls är lika turistanpassat heller. Käraste minnet därifrån, var när vi var uppe i Ještěd. Ett tv-torn långt upp på toppen av deras berg. Vi tog en linbana dit upp. Det var redan dåligt väder med regn och blåst, där ute var det svinkallt och det låg fullt med snö runtomkring. Det blåste så in i h-vete. Vi var i stort sett de enda på plats också. Då fanns det ändå ett hotell och en restaurang där. Vi var där, så sent som för fyra dagar sedan. Tänk vad tiden går fort. Det gick hyggligt fort under halvmaran också, ännu en triumf. Det tackar jag för. Vi kan väl lugnt konstatera att jag tar med mig denna erfarenhet framöver.

Längst där uppe har vi tornet!

Prag Halvmaraton 2015 - När vi kämpar

Datum: 28 mars 2015 Distans: 21.097 km Placering: 74 Tid: 1:18:52

Vi kan väl säga att jag hade en glädjechock utan dess like efter Lissabon Halvmara. Givetvis hade jag en del förhoppningar om att ett eventuellt slå mitt rekord, men samtidigt får jag vara en smula ödmjuk så att inte besvikelsen skulle bli alltför stor ifall det inte gick vägen. Men nu är det där skitsamma, det gick vägen och jag hade definitivt tagit mitt nästa stora steg. Ni som har följt bloggen noga det här året, har förstått att det inte alls har varit meningen att det skulle gå såhär bra. Jag började året tidigt med att slå nytt rekord på 3000 meter, några veckor senare slog jag ett nytt rekord på 3000 meter. Förrförra veckan stod jag i samma hall som jag innehar 3000 meter och då hade jag slagit nytt rekord på 5000 meter inomhus. Vad är egentligen framgångsreceptet?

Jag har egentligen inte tränat mera, inte hårdare eller på något sätt ändrat på något. Jag tränar fortfarande 3-4 gånger i veckan bara och ibland "bara" 6 mil i veckan. Det är inte mycket, framförallt med tanke på hur mycket bra resultat jag får utav detta. Ska jag försöka se nyktert tillbaka på det hela, så har jag kört varenda jävla vecka under vintern oavsett väderlek och underlag. Det spelar ingen roll, om det så var smällkallt och det var jag som fick var en plog för att ta mig fram, jag har sprungit. Det har inte gått fasligt snabbt, men jag har gjort det. Jag har fortsätt bygga på mitt pannben som en legotillsats. Det finns de träningspass, som jag har våndats över att springa överhuvudtaget och haft ågren så att det räcker och blir över. Det finns de pass som har varit fruktansvärda att springa, där jag fått ta många toapauser och där jag varit en spillra av mig själv. Det är sådana där pass, som bygger upp inför tävlingar. På tävlingar är det simpelt, släpp på gasen och spring utav h-vete. Troligtvis slår du nytt rekord eller nära nog.

Hur laddar man egentligen om efter ett rekordlopp i Lissabon, för att sex dagar senare springa en ny halvmara i Prag? Det undrar jag med.

Inför:
Helt plötsligt blev det så. En halvmara i Prag. För ett bra tag sedan såg planen annorlunda ut. Lissabon kom med lite senare egentligen och tanken var jag att jag istället för Prag halvmara, skulle springa i Bratislava, för att senare åka till Prag. För som ni förstår ligger Prag mig väldigt varmt om hjärtat, så en resa per år, är standard för mig. Utan tvekan. Sedan började jag tveka, helt plötsligt så lockade Prags halvmara ändå. Det där loppet som jag hade sprungit förra året och hade tills Lissabon, halvmararekordet på. Efter några dagars tvekan, så var Prag fullt. Det fanns inga flera platser. Då blev det Bratislava igen, men efter mycket mailande, så gick det att anmäla sig "bakvägen" genom att stödja en hjälporganisation. För en liten dyrare peng, det gjorde mig absolut ingenting. Att få springa i Prag och hjälpa någon. Det är bara att kör helt enkelt.

Här hämtas nummerlappen ut.

Sagt och gjort, jag landade hemma i Sverige under måndagen. Sedan blev det ett par intensiva dagar både på, men även utanför jobbet. För att sedan åka under fredagen igen. Vi kan väl säga att jag mentalt inte hade haft möjligheten att kunna ställa upp på ett bra sätt. Samtidigt, fick jag kort och gott försöka börja ladda för Prag och loppet. Framförallt eftersom vi skulle ta eftermiddagsflyget från Arlanda. Det betydde att det inte fanns så mycket svängrum överhuvudtaget tills att vi landade. Veckan hade varit sisådär, med en medelpass och ett kortare pass. Jag hade dock mått inte alltför gott under torsdagens pass. Vi orienterade oss från flygplatsen till hotellet, hur enkelt som helst. Vi hade 1,5 timme att ta oss till expo-området och det skulle inte vara några konstigheter. I jämförelse med förra året, så var det på en ny plats och enklare att hämta med tanke på hur vi bodde. Jag hämtade ut lappen och kände lite pepp i varje fall.

I mitten av den tredje raden, så har tjeckerna väntat på en.

Senare på kvällen, började jag må hemskt illa och hade nästan känslan att svimma. Då har jag i stort sett aldrig (peppar peppar) svimmat i mitt liv. Utöver detta, hade jag ett ytterligare problem som jag inte riktigt vill jag gå in på här på bloggen. Det "problemet" gav sig till känna lite smått, dagen innan Lissabons halvmara. Då trodde jag dock inte att det skulle vålla sådana problem som det skulle göra framöver, vilket det dock gjorde. Det var mycket på en gång och jag som aldrig försöker vara återhållsamt positivt till inför-lopp, hade svårt att göra det. Om vi säger såhär, hade jag helt baserat hur jag mådde under fredagskvällen, hade jag ställt in loppet. Så nära var det.

Ungefär såhär såg vårt rum ut, mycket trevligt.

Vi var tacksamma över vårt fina rum, ett av de finare rummen som vi har haft i den här prisklassen utan tvekan. Vi intog tidigare en middag på TGI Fridays. Jag åt en förbannat god köttbit, sedan blev det att äta av desserten istället för den klassiska glassen, jag köper dagen innan lopp. Jag somnar med mycket tveksamhet hur det ska gå dagen efter. Jag vaknar upp, jag känner inte efter så mycket. Utan jag trycker i mig en redig frukost och sedan så känner jag att jag är bättre, jag är redo för en ny halvmara. Jag är dock inte helt kvitt orokänslorna att det ska gå fel, att kroppen ska säga ifrån under loppet. Jag försöker mentalt att jobba bort det så mycket som möjligt.

Jag såg väl inte så jättepepp ut innan...

Något jag är tacksam för, är att loppet börjar 12 på dan och det är perfekt. Man behöver inte gå upp svintidigt, jag hinner äta ordentligt frukost och vi hade i stort sett gångavstånd till loppet. Så uppladdningen på så sätt, var för mig helt perfekta. Väl på plats, kramar jag min sambo hej då och det är dags för den sista uppladdningen. Jag värmer upp i min lilla fålla (jag står i Grupp A, fållan bakom eliten) och känner att det kanske kommer gå helt okej. Jag är glad att jag inte behöver stå fruktansvärt länge innan man får springa iväg, som man gjorde i Lissabon. Jag står där, redo, för att möta vad som ska möta mig. Orolig, självfallet, men jag står ändå där och bara det gör mig stolt. Sedan dyker det upp en gubben-i-lådan som ska skjuta igång loppet. Det är inte förrän efteråt, jag förstår att det är den förre världsfotbollsspelaren Pavel Nedved som ska skjuta igång loppet. Han står bara några meter ifrån mig.

Pavel Nedved skjuter. Andreas springer. Hur ska det gå?

Nästa del kommer på lördag. Hur upplever jag det här loppet med de här mixade förutsättningarna? Förväntningarna svänger en del under själva loppet så att säga...