lördag 28 februari 2015

Fight the power!



En förkylning ska inte stoppa mig. Jag tog helvila under torsdagen, flyttade om i min kalender. Det viktigaste är självfallet att bli frisk, att komma på fötter igen. Jag var rejält snuvig och lite trög i skallen under arbetsdan på fredagen. Jag kände mig dock bättre än vad jag gjorde under torsdagen, inget halsont eller något annat som störde. Dessutom fick jag möjligheten att lämna jobbet tidigare och springa i skogen innan det mörknade. Så blev det också. Även om det är mycket grus, små isiga delar samt en del gegga, så blev det återigen 10 km i skogen. En fin sträcka. Den är inte alls lika snabb som asfaltsmotsvarigheten, men samtidigt tycker jag att det är trivsamt att se träden återigen komma till liv och det är bara en tidsfråga innan jag faktiskt kan springa i bara shorts och tröja igen. Känna värmen, känna livet igen och känna den där totala glädjen av att springa i skogen.

Vad blev det då? 4:09/km i snitt. Inte det snabbaste, men samtidigt fullt godkänt där ute i skogen. Så, idag, så var jag fortfarande förkyld och seg. En liten bättring sen gårdagen, samtidigt så skulle säkert processen gå mycket snabbare om jag vilade helt. Ni som läser min blogg sedan ett tag tillbaka, känner mig, det kommer aldrig att hända. Nu springer jag inte vid halsont, så det är väl ett litet framsteg, med tanke på hur det brukade att vara. Jag sprang 15 km i skogen och det blev 4:14/km, trots att jag kände mig lite trött och hade svårt att motivera mig inför passet. Så jag var väldigt glad över detta. Ibland behövs det inte mycket för att glädja än, men med tanke på att vi, som sagt, går mot ljusare tider så.

Utöver all den här löpträningen som fortskrider, så försöker jag att varje dag att träna på med min balansplatta. Det blir inte särskilt långa övningar, men upp emot 10-15 minuter per gång. Jag försöker långsamt bygga upp en bra och stabil rutin i min vardag. Då ska man ändå veta att jag rätt nyligen började känna av foten mer än vanligt, inte som i smärta, men att jag börjar tvivla på fotens kapacitet. Det påminde om när jag stukade fotleden rejält för fem år sedan och när jag kom tillbaka, så tog det evigheter innan jag var tillbaka. Vi kan väl säga att jag inte skötte rehaben tillräckligt, samtidigt som jag var totalt inställd på att göra comeback på innebandyplanen inom en vecka. Efter att jag har använt balansplattan i några dagar i följd, upplever jag att jag känner det mindre. Om det bara skulle te sig så oavsett eller om det faktiskt hjälper, är svårt att säga.

Däremot är det alltid skönt med sköna besked. Jag kämpar på, som vanligt. Imorgon är det innebandymatch samt ett nytt löppass i kalendern. Hur jag orkar? Det är bara titta i min loppkalender. Då orkar jag.

torsdag 26 februari 2015

Baskelusken är här



Idag hade jag tänkt springa ett pass. Så blev det inte, i ett par dagar fram och tillbaka har det varit på gång. Jag har känt förkylningen komma och i natt, så gick jag upp halv 2 mitt i natten, pumpade mig full med olika tabletter av olika slag för att kunna gå till jobbet. Jag var glad att jag kunde åka iväg, men jag fick krasst konstatera att jag fick ställa in kvällens planerade löppass. Nu sitter jag här och hoppas att lite sömn i natt, kan göra att blir lite friskare och piggare. Vem vet, jag kanske får chansen att springa imorgon igen? Jag känner mig sugen, men det gäller att min kropp säger ja.

Det blev ett ultrakort inlägg. Lika bra det, jag tänker inte ägna den här baskelusken mer uppmärksamhet än brukligt.

Tack och god natt!

tisdag 24 februari 2015

Vi tar ett steg åt höger, eller var det vänster?



Igår så gjorde jag slag i saken. Istället för att bara prata och fundera över det, så åkte jag förbi Stadium efter jobbet igår. Jag hade bestämt mig för att köpa en balansplatta och börja med ben/fot-stärkande övningar, för att se ifall det kan ge en bra effekt. Jag köpte även på ren impuls, en sådan där massageboll. Bara för att. Jag vill inte vara den som inte har försökt med alla till buds stående medel, så att säga. Jag har ingen aning ifall det ska hjälpa mig, men det är ett första steg i varje fall. Sen förstår jag att det behövs kontinuerliga övningar, i stort sett varje dag inklusive tålamod för att ens ska någon effekt. Då får det helt enkelt vara så, jag har all tid i världen att komma tillbaka till en frisk kropp igen och det är det mest värdefulla. Det jag dock inte för tillfället kan förhandla bort, är att jag inte kommer att sluta springa. Jag tog två, för mig, längre brejk i somras. Utan resultat. Jag fortsatte springa och det gav en viss mildrande effekt. Eller något.

I lördags blev det 15 km asfalt. Jag tuggade på hyggligt, det blev 4:14/km i snitt. Det hade tyvärr börjat komma snöblandat regn på kvällen när jag väl kom ut och det var väl helt enkelt sisådär med den saken. Ett godkänt pass i varje fall. Dagen efter, började med två stora segerkavalkader i SIL-innebandyn. Sedan blev det några timmars vila, innan jag skulle ut på nytt och tugga på. 25 km i skogen. Det, mina damer och herrar, kvalificerar in topp 5-lista över de absolut jobbigaste träningspassen. Utan att gå in på detaljer, så kände jag mig väldigt trött och hade en del värk. Utöver detta, så hade jag sex "toastopp", som jag inte vidareutvecklar. Låt oss säga att jag inte var helt i balans. Jag var totalt slutkörd när jag klev in innanför ytterdörren hemma. Det var otroligt skönt att sjunka ner halvt medvetslös i badkaret efter den där holmgången minst sagt. Utöver detta så får jag kort säga att underlaget var skit, eftersom det hade snöat hela natten till söndagen. Usch och fy.

Det är sådana där pass som bygger vidare på din karaktär. Att efter mycket pina, så knyter jag näven och fortsätter att gnugga på. Jag tror säkert många av mina läsare har sådana där fasansfulla pass, som får en att undra vad man håller på med.  Eller hur?

söndag 22 februari 2015

Att fajtas mot allt och alla!



Ni vill nog allt gärna veta hur det går i den där eviga följetongen? Den där om min fot. Den har inte försvunnit, även om jag hade velat att den mystiskt skulle försvinna och vara borta för alltid sådär magiskt. Så är inte fallet. Det känns att det är något kvar där, men jag klarar uppenbarligen av att göra de flesta pass utan större påverkan och även att slå rekord på 3000 meter. Det var en otroligt tuff tid under sommar och höst förra året, det var tufft. Det tog ett bra tag tid innan jag ens kände att jag var tillbaka på banan, det var först i och med Tunnel Run-loppet, som jag förstod att bra karaktär och hård träning lönar sig. Jag fortsatte att träna hårt och fokuserat efter det. Samtidigt så besökte jag idrottsskadespecialisterna, där man inte blev mycket klokare. De gav mig en remiss och ett steg i någon riktning i varje fall.

Remissen gick till Gå- och löpkliniken på Odenplan. Det blev ett relativt kort möte, där hon kikade på min fot. Hon kunde konstatera att vänster- och högerfot inte beter sig likadant, att det kunde vara en start till plantar fascitt. Fast hon kunde inte vara säker på den saken. Hon erbjöd sig göra personliga inlägg för 1900:-. Fast det var inte helt hundraprocentigt att vad egentligen jag led av. Därför valde jag att avvakta med inlägg, för att troligtvis köpa balansbräda och annat, som gör att jag kan träna benen. För jag kan inte vara så dumdristig och tro att jag kan ha löpning fyra gången i veckan med innebandy på det, sen att tro att allt ska lösa sig och bli bättre. Absolut inte.

Jag är dock fast besluten att försöka vända och vrida på varje möjlig lösning för att det ska bli bra igen. Jag förstår att det här kommer att ta en lång tid, men samtidigt så vet jag att tålamod är en dygd. Alla som håller på med löpning överhuvudtaget, vet att tålamod som är en stor del av framgångsrika resultat. Så, nu tar vi oss i kragen och försöker göra allt vad vi kan för att bli en bättre löpare med att bli av med alla tråkiga skavanker.

lördag 21 februari 2015

Livet är tillbaka på sin punkt igen!


Ibland tar man en paus, för att ladda om.
Sedan kör man vidare. De där Hammarbyspelen gick rätt hyggligt, det var en perfekt återkomst till de stora banorna igen. Framförallt eftersom jag själv var osäker var jag låg rent formmässigt. Jag hade Norrköpingsfadäsen samt en tvivelaktig träningslinje. Allt det där var glömt och förlåtet, när jag seglade in på 9:33 under förra fredagen. Jag hade lovat mig själv att jag skulle basera lördagspasset beroende på hur det gick under fredagen. Gick det väldigt bra, vilket det gjorde, skulle jag skippa lördagspasset för vila. Så blev det dock inte. Det blev 15 km asfalt, där jag tuggade på rätt bra. Jag var nog väldigt glad över framgången, att jag ville köra på't direkt. Dagen efter, så blev det en ganska tam innebandymatch. Match mot bottenlaget, som vi med lätthet avfärdade. Hem för kort vila, sen var det det bara ut för att köra 22 km i skogen. Jag kunde inte hjälpa det. Naturen gör verkligen sitt till för att få mig att njuta och må bra.

Tidigare hade jag ganska extrema krav, hur snabbt och hur långt varje pass skulle gå. Nu har jag släppt den där snabba känslan i vissa längre pass.  Jag har förstått att det går att göra så och ändå utvecklas. Vilket uppenbarligen har varit fallet. Det är de korta passen som ska fokuseras hårt på. Sen är det alltid svårt att köra hårt, när det uppenbarligen är stora isfläckar överallt och ingenstans. Jag valde att efter söndagspasset, att ta ett medvetet brejk från löpningen i tre dagar. Måndagen blev det faktiskt total vila. Under tisdagen, så gjorde jag lite kroppsövningar och på onsdagen så blev det innebandyträning på schemat. Anledningen till det här brejket var av flera olika anledningar. Jag hade precis laddat ur efter en tävling, jag kände att jag hade haft ganska korta och intensiva perioder nyligen och jag hade ingen tävling på ett bra tag. Det var helt enkelt ett bra läge.

Så jag var faktiskt lite småsugen när jag steg upp under torsdagen. Jag lade med ägg och supermüsli under morgonen och rödbetsjuice, för att första arbeta och för att sedermera göra comeback i träningsschemat när det kommer till löpningen. Isen hade mer och mer försvunnit, så det blev lättare att springa den där klassiska asfaltstian. Jag kämpade på hårt, för att inte sega ner utan jag höll huvudet högt hela vägen. Så pass mycket att jag sprang milen på sub-40 med ett par sekunder, utan större ansträngning. Den där fina känslan som jag har under just under sub-40-passen på den här tian, infann sig direkt. Det blir mildare väder nu och det blir lättare att springa. Våren är på väg och så även jag.

tisdag 17 februari 2015

Andreas Åkesson feat. Lennart Klingenstierna


Under vinterhalvåret 2013/2014 så startade jag en intervjuserie, där jag, per mail, intervjuade olika mer eller mindre kända löparbloggare. Alltifrån vanliga motionärer till elitlöpare fick utrymme här i bloggen. Intervjuserien blev riktigt uppskattad av många. Av både inläggsstatistik, mail och kommentarer, så tog jag beslutet att göra en "Säsong 2" av denna intervjuserie. Så nu kommer 8 nya löparebloggare att få synas i mitt härliga strålkastarljus.

Nu är det dags för den fjärde personen ut i min intervjuserie. Läs när han berättar om när hon gjorde en magisk insats i Arenamilen, varför han stängde ner sin blogg tidigare, varför han mår så bra och ger dig tips som precis har börjat med löpningen. Mina damer och herrar, ett nöje att få presentera: Lennart Klingenstierna. 



"Det var en tid som inte finns, och den tid som finns. Den tiden finns framför oss."


Berätta vem du är och hur du kom i kontakt med löpningen?
Ja, vem är jag. Det undrar jag också. När jag var 20 år gammal var jag en ganska vilsen person som inte visste vad jag ville bli, studera till, eller arbeta med, men sprang det gjorde jag. En hel del också. När jag var 30 år gammal var jag inte lika vilsen. Då var jag Civilingenjör från KTH och hade fast jobb, lägenhet i stan, stadig relation med min blivande fru, och barn på väg. Sprang, det gjorde jag fortfarande. En hel del också. Nu är jag 43 år gammal, gift, har 2 barn med villa och SUV. Springer, det gör jag fortfarande. En hel del också. Löpningen kom jag alltså i kontakt med i sena tonåren när jag var lite vilsen och inte riktigt visste vad jag ville här i livet. Minns faktiskt inte exakt vad som fick mig att börja springa, men jag började med sporadiska, ganska korta rundor. Rundorna blev mer och mer regelbundna, och med tiden märkte jag också att jag blev bättre och bättre vilket var en känsla jag trivdes med. Sen dess har löpningen hängt med mig som en röd tråd genom livet så jag tror nog att jag springer när jag är 50 år gammal också.

Spännande att läsa. Du är 43 nu och tror att du springer om 7 år också. Vad är ditt mål med löpningen?
Japp, det tror jag. Så länge jag är hel och frisk så tror jag att jag kommer att springa. Löpningen håller mig ung, vital och alert och jag trivs med den känslan. En god fysik och kondition underlättar också när jag gör andra saker jag tycker om som tex fjällvandring och att åka slalom.

På lite kortare sikt är min målsättning att springa lite fortare än vad jag har gjort hittills. 37 minuter på milen och 18 minuter på 5 kilometer är tidsmålen, men på längre sikt är min högsta prioritet att hålla mig frisk och i en god fysisk kondition så att jag kan fortsätta att leva ett aktivt liv många år framöver.

I min ålder har jag sett vänner, föräldrar till barns kompisar och grannar blir sjuka, rullstolsbundna och i något fall dött (i cancer) och det har fått mig att fundera på vad som är viktigt här i livet. Jag har nått en punkt i livet där jag inser att varken jag eller någon annan är odödlig, och att en god hälsa inte är en självklarhet. För mig är det absolut viktigaste att jag och min familj är friska, har en god hälsa och kan leva det liv som vi vill leva, och för att uppnå det är träning en bra början.

Det låter som en sund inställning. Vilket är ditt absoluta bästa lopp? Berätta om det.
Mitt tidsmässigt bästa lopp är nog Lidingöloppet 1995 då jag sprang på tiden 2:11:31, men mitt mest minnesvärda lopp är Arenamilen 2013 då jag sprang 10 000 meter på 38:50.

Inför Arenamilen 2013 hade jag presterat dåligt där jag bland annat, så sent som sju veckor innan loppet, hade sprungit Premiärmilen på 42:06. Ett resultat som ledde till att jag utmanade mig själv på bloggen med målsättningen att jag skulle ”förbättra min miltid med 3 minuter och sju sekunder på sju veckor”. Jag bloggade flitigt kring den målsättningen samtidigt som jag märkte på besöksstatistiken (ca 10 000 besökare/mån) att det var många som följde mig.  Att ”förbättra min miltid med 3 minuter och sju sekunder på sju veckor” är så klart en lockande, kittland, tuff och svår målsättning som jag egentligen aldrig riktigt trodde på själv, men det var ändå en väldigt bra målsättning som också gjorde sig väldigt bra på bloggen. Trots att jag själv kände mig lite osäker på om jag verkligen skulle klara av det så satsade jag seriöst och lade upp ett träningsprogram med syfte att klara av min målsättning. Träningsprogrammet jag definierade bestod av distanspass varvat med långa intervaller och backpass, kompletterat med många ”träningstävlingar”.

Inför loppet var jag väldigt nervös eftersom jag visste att många följde min satsning på bloggen och jag visste också att det fanns några som hade tagit sig till Vallentuna IP för att se hur det gick. När vi startade gick jag ut lugnt och lade mig bakom en löpare och höll mig där tills vi passerade 5 000 meter på ca 19:40. Jag låg alltså här några sekunder efter min tävlingsplan samtidigt som jag redan flåsade ordentligt. Jag var faktiskt redan här väldigt trött, men jag upplevde att det fanns en press på mig att prestera så jag tänkte att jag måste satsa allt jag kan så jag ökade tempot och sprang om löparen framför mig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men även fast jag ökade tempot kände jag mig starkare och starkare för varje varv. När det var två varv kvar kände jag att jag kommer att klara min målsättning och då slappnade jag av ordentligt och lyckades avsluta riktigt starkt. Det kändes som att jag bars fram av en osynlig kraft.

Än idag funderar jag ofta på hur det egentligen gick till när jag lyckades hålla ihop loppet. Jag var väldigt trött redan efter 5 000 meter på 19:40 så förstår jag inte hur jag lyckades avsluta den andra halvan på ca 19:10. Arenamilen 2013 är den prestationen jag värderar högst och det känns som att prestationen omges av lite mystik där jag själv inte riktigt förstår hur det gick till. En riktigt rolig upplevelse.

Fantastiskt härliga svar. Om vi vänder på steken, när var du som allra tröttast på löpningen? 
Jag är inne i en väldigt negativ period just för tillfället, och så less som jag har varit på löpningen under december 2014 och början av januari 2015 har jag nog aldrig varit. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Efter ett skadeavbrott på ca 3 veckor ska jag nu försöka hitta tillbaka till glädjen som jag vet att löpning kan ge. Första steget är att komma in i träningsrutinen med 6 lättare pass per vecka, och sedan successivt öka belastningen och ansträngningsgraden i passen.

Apropå tråkiga perioder. Jag upplevde att det var tråkigt när din blogg försvann under en längre period. Varför blev det så?
Det blev lite stökigt och tråkigt runt bloggen. Därför stängde jag ner den. Det blev stökigt och tråkigt för att jag ofta valde att gå mot strömmen och skrev saker/åsikter som inte följde den allmänna uppfattningen, och det kostade mycket energi. Min strategi var ofta att skriva något i blogginlägget som jag visset att andra skulle reagera på och kommentera. När dessa kommentarer kom så gav jag ofta den som kommenterade ”rätt i sak” med hjälp av en egen kommentar i kommentarsfältet och detta ledde till att det hela tiden hände väldigt mycket kring bloggen. Det var väldigt kul, men samtidigt väldigt jobbigt och på slutet upplevde jag att jag tappade kontrollen.

Strax innan jag stängde ner bloggen upplevde jag också att det blev lite smutsigt med lögner och svek, och jag tycker än idag att vissa personer borde skämmas. Jag tror att jag fick se vissa personers verkliga ”jag”. Dock vill jag inte ha något ogjort för jag lärde mig väldigt mycket. Framförallt hur media fungerar och hur saker kan kontrolleras och uppfattas samt hur fort saker glöms bort. Jag lärde mig också att oavsett VAD du tycker så kommer du att få kompisar. Det är alltid någon som håller med dig så var inte rädd för tycka något.  Jag lärde mig också väldigt mycket retorik samt hur saker och åsikter ska uttryckas på bästa sätt för att få genomslag. Jag lärde mig också vikten av att stötta sina vänner när de kan ha det lite svårt vilket jag nu för tiden ofta tänker på.

Det var en rolig tid. En tid som fanns då. Innan tiden som finns nu. Det var en tid som inte finns, och den tid som finns. Den tiden finns framför oss.

Alltid lika spännande och unika svar från dig. Vad ser du dig själv med din löpning om 5 år? Var är du då? Vad har du uppnått med din löpning?
Ingen aning. Känner att jag har gjort det mesta just nu. När jag läser vad andra planerar att göra, som till exempel att springa New York Marathon eller ett lopp i fjällen, så tänker jag lite ”been there, done that”. Just nu känner jag inte att någonting lockar så jättemycket. Det viktigaste för mig är att jag är frisk. Är jag frisk om 5 år så är jag nöjd. Om 5 år ser jag alltså mig själv som en frisk löpare som har gjort det mesta.

Det låter sunt. Du som ändå har sprungit några år nu. Om du nu skulle få ge tre tips till de som ska börja löpa, vilka skulle bli dina tips?
1.       Gå in i löpträningen med rätt förväntningar. Förvänta dig inte att det är kul att träna löpning och lyssna inte på dem som säger att ”det är kul att träna löpning”. Att träna löpning är inte kul i den bemärkelsen, och det tar ett tag att lära sig uppskatta löpningen vilket innebär att belöningen kommer senare som en välbefinnande, sund och nyttig känsla. Med tiden kommer du vilja eftersträva den känslan tillsammans med andra upplevelser och behov som löpningen ger och tillfredsställer, tex naturupplevelser, egen tid, bli av med frustration, få balans mellan psykisk trötthet och fysisk trötthet, etc, etc.
2.       Anmäl dig till ett lopp, helst en maraton. Det är en klyscha, men utan ett konkret mål så blir det svårt att hålla motivationen uppe den första tiden. Det tar som sagt ett tag att lära sig uppskatta löpningen. Ett maraton är också bra för om man lyckas genomföra den så känner man sig så fruktansvärt bra och nöjd med sig själv samtidigt som ett första maraton ofta blir ett minne för livet. För att få en långsiktig relation till löpningen tror jag att det är bra att associera löpningen tillsammans med känslan och livsupplevelsen som en mara ger.
3.       Läs min blogg, och om du redan gör det så är mitt tredje tips att ”skynda långsamt”. Löpning är en idrott där många drabbas av skador och för att undvika det så börja gärna med ”springa-gå-metoden” tills du klarar ca 30 minuter löpning (ca 5 km). Öka sedan distansen succesivt tills du klara ca 60 minuter löpning. I början är det viktigare att springa än att springa fort.
Tack Lennart för att du ställde upp, vill du fortsätta följa löparbloggvärldens svar på Twin Peaks  så gör du det här.

Är du intresserad av att läsa fler intervjuer från säsong 1 och säsong 2, så hittar du de här:

Säsong 2:
[15/10] Kim Karlsen

Säsong 1:
[12/12] Tove Langseth
[22/12] Carl Wistedt

söndag 15 februari 2015

Hammarbyspelen 2015 - Tillbaka igen!

Datum: 13 februari 2015 Distans: 3 km Placering: 5 Tid: 9:33


Man kan väl minst sagt säga att det var lite deppigt efter Norrköpingsloppet. Ibland undrar varför man spenderar så mycket tid ute i spåret, för att få det här resultatet i ryggen. Med tankar om att strunta i löpningen och gå vidare i livet, så skulle det bara komma EN chans till revansch. För Raka Spåret som skulle vara veckan därpå, skulle inte ha 3000 meter och Vinthundvintern prioriterades bort. Då fanns det helt enkelt bara ett lopp kvar - Hammarbyspelen. Är det något som jag vill är det, att avsluta någonting starkt och sedan gå vidare till nästa steg.

När jag sprang i mål och förstod att jag hade fått 10:10, så kände jag mig rånad. Jag kände mig förödmjukad. Det är bara ett lopp, tänker vissa. Självfallet är det så, ibland går det åt skogen och sedan är det bara att bryta ihop och komma igen. Jag tänkte inte köra några monsterpass eller åka till Västerås för att träna intervaller. Utan jag hade tänkt träna bra och disciplinerat. Inte avvika från någonting. Sista träningsveckan var inget som skvallrade dock om någon storform, utan det är alltid svårt att sia om ens form framförallt när underlaget är som det är.

Inför:
Det är något speciellt med kvällslopp. Jag spenderade i stort sett hela dagen att åka till Norrköping en lördag för att springa runt 10 minuter, för att åka hem igen. Det tog väl cirka 10 timmar allt som allt. Om det var värt det? Inte direkt, men man vet aldrig riktigt hur det ska gå eller så. Att springa direkt efter jobbet en fredag, är något jag har lättare för att köpa och det tar inte alltför mycket tid i anspråk och det passar mig ypperligt. Jag hade laddat på bra. Jag hade ätit två ägg till frukost till den vanliga frukosten för att ladda. Det är något jag har infört nu den senaste tiden, ifall jag skulle ha ett lopp eller en tuff träningsdag. Ägg - enkelt, nyttigt och gott.

Jobbet flöt på bra. Som vanligt. Jag hade inte direkt så brått att komma ifrån det heller, eftersom jag skulle gå vid runt halv 5 och loppet skulle börja 3 timmar senare. Jag mötte upp med min största supporter - min far vid Slussen, för att äta strömming. Perfekt uppladdning, senast jag hade kvällslopp var i Scandic Indoor Games och då blev det strömming samt nytt rekord på 3000 meter. Alltid gott med strömming, så opretentiöst på något sätt. 



Sen satt vi på tunnelbanan ut mot Sätra. Jag märkte själv att jag var lite småseg och var inte alls taggad. Det där kan man sedan reglera hur mycket man vill själv utan att det ska påverka någonting annat. Väl på plats i Sätrahallen. För andra gången i mitt liv, den första var vid Vinthundvintern förra året, då det blev 9:40, efter ett misslyckad rekordförsök. Vi var på plats lång tid i förväg. Det var så pass segt, så att jag satt mest och tänkte på precis ingenting. Jag funderade ifall det skulle bli så många som det var på förhand, för då skulle det eventuellt bli två olika heat. Så blev det inte, alla fick plats i ett och samma. Jag var mest orolig på förhand, eftersom det endast var två (eller tre då, med en tjej) som var anmäld till 3000 meter, under en längre tid. Till slut fylldes det på och tur var det. Annars hade blivit knepigt att springa i stort sett solokvist.

Lunny var på plats och hade bra plats.

Uppvärmingen var seg och tröttsam. Jag satt mest till slut på en stol, tittade ut över de andra friidrottsdeltagarna och det fanns inga speciella känslor i kroppen eller några tankar att spinna vidare på. Jag hade skrivit att jag var nöjd ifall jag fick springa under 9:50. Det var väldigt ödmjukt att tänka så. Jag vet att jag har kapacitet för något betydligt bättre, samtidigt så kombinationen med dåligt sistalopp samt inte alls den träningsform som jag har velat ha, gjorde att jag inte kunde vara alltför självsäker. Väl på plats på startlinjen, så visste jag att det var bara att köra och sen se vad som skulle hända.

Under:
När väl loppet var igång, så hängde jag på rätt hyggligt. På något sätt har jag proklamerat tidigare att det är jobbigt mentalt att springa 3000 meter. Det är det, väldigt jobbigt. Skulle du, ha en minsta dålig dag, så skulle det bli supertufft. Du kan inte släppa en sekund egentligen för att det skulle vara förödande. Den här kvällen var jag dock med och hängde med en trio löpare, som var mycket kvicka och gav mig hygglig draghjälp den första kilometern. Det sades att jag sprang första kilometern på runt 3:07-3:08, ungefär som brukligt. För idag hade jag med mig allt, klocka, Lunny på plats och allting annat kändes betydligt bättre. 

3000 meter går snabbt!
Andra kilometern är också den jobbigaste när det kommer till 3000 meter. För på något sätt, måste du bibehålla din höga fart, samtidigt som du gärna vill spara lite för en eventuell spurt under den tredje kilometern. Jag kände mig i hygglig form och jag överraskades lite av att jag fortfarande var med i gejmet, även om den där trion för ett tag sedan hade distanserat mig, så lyckades jag hålla uppe ett bra tempo. Det var nog för att jag hade möjligheten att varva några enstaka på banan, som gjorde att jag ändå kämpade på rätt bra.

Som sagt.
Den sista kilometern var nästan likadan. Jag hade ett bra tempo och jag gnuggade på. Med mindre än två varv kvar, så körde jag på rätt hårt och i det sista varvet så gasade jag så gott jag bara kunde. Jag hade förstått att jag inte skulle slå något rekord den här kvällen, men det var inte tanken. Nu hade jag ändå en bra tid på gång och den tänkte jag inte på något sätt paja. Jag älskar känslan av att få springa tufft på det sista varvet. Såhär i efterhand, så undrar jag varför jag inte hade börjat spurta redan under det tredje sista varvet eller så, då hade jag kanske till och med kunnat utmanat rekordet eller så. Lite besviken blir man, samtidigt som man är glad för att man känner sig starkt över mållinjen.

Efter:
När jag förstår att jag får tiden 9:33, så drar jag lite på smilbanden. Jag är 8 sekunder från nytt rekord samtidigt som jag på nytt visat att jag är tillbaka, med både ett delvis stukat självförtroende samt en sämre träningstid bakom mig, så är jag hur nöjd som helst. Det är ändå min tredje bästa 3 km-tid, samtidigt som den är bättre än förra årets rekord (9:35). Det ska egentligen inte vara möjligt att prestera på detta sätt, just i den här fasen. Så blev dock fallet och då är det bara att tacka och ta emot.

Stolt över att jag är där jag vill vara.
Jag tänker först att jag ska slänga mig i höjdhoppsmattan, men sedan vill jag bara vandra ut för göra mig färdig för avfärd. Uppdraget utfört. Jag visade att jag på allvar är tillbaka, där jag vill vara. Det är inget snack om den saken. Det är kanske inte riktigt samma känsla i kroppen, som när man slår ett nytt rekord. Däremot så är jag väldigt glad över att visa att hårt arbete lönar sig, oavsett hur snabbt det kan gå ibland i vissa pass, med tanke på underlaget. Jag byter om. Jag tittar mig själv i spegeln, gör ett kort segergest mot mig själv och ler. Om jag mådde bra då? Skojar du, utan tvekan den gladaste skiten på stället. Inte ens vinnaren kan ha varit gladare.

På vägen hem, så inser jag hur skönt det är att jag har "helgen på mig" att få njuta av allt. Att få ladda om batterierna för de kommande pass. Att allting känns värt ibland. Jag gör ett försök att hinna med en mjukglass på McDonalds senare, men för lång kö, långsam betjäning och för kort tidsmarginal till mitt tåg ska gå, så får jag bli utan. Det gör inget. Jag är tillbaka på banan igen och jag visar att jag är att räkna med, att den där Norrköpingsresan var ett kort sidospår. Så det så.

torsdag 12 februari 2015

Att vara ödmjuk steg 1



Ni som följer här på bloggen, förstod nog hur uppgiven jag var efter loppet i Norrköping. Det var ett magplask deluxe, när jag stod för en flopp utan dess like när jag helt otippat tappade allt på 3000 meter. Framförallt när jag hade sprungit på rekordfart 8 dagar innan. En av få gånger, jag hade känt mig absolut toppform. 8 dagar senare var allt bortblåst. Jag läser om de som helt plötsligt slutar med löpning. Jag vet inte exakt var jag läste det, när någon efter 7 kilometer in i ett träningspass helt plötsligt stannade och ville inte springa något mer. För att sen sluta helt med löpningen. Som vad jag förstod återupptog mycket senare igen. Ungefär så var känslorna, när jag satt ensam i ett av Stadium Arenas omklädningsrum. Ett dåligt lopp är bara ett dåligt lopp. Samtidigt så ställer jag oerhört höga krav på mig själv. Ibland för höga kanske man kan tycka som utomstående, men samtidigt så är del av framgångssagan där jag har nått höga nivåer i varenda distans som jag har tagit mig an.

Som vanligt vid den här typen av lopp, letade jag efter snabb revansch. Jag försökte leta efter lopp överallt i Sverige, som innehöll 3000 meter, som skulle gå av stapeln snart. Det misslyckades, samtidigt som känslorna avtog rätt snabbt. Jag var nästan apatisk och undrade hur jag skulle reagera när jag hade fått sova på saken ett par dagar. Skulle det här innebära slutet. Jag är väl medveten om all den här löpningen kan bara ta slut en vacker dag. Jag hintade om detta i ett blogginlägg (förra året kanske?) att det skulle ta slut 2015, då jag inte såg någon framtid efter detta. Var detta det sista folket ute i stugorna fick se mig. Slutet på en 27-åring? Jag har haft minst sagt halvsjaskiga pass den senaste tiden. Igår hade jag 1,5 timmes innebandyträning, den tog slut 21:00. Hemma vid 21:12. Laddade om batterierna så gott det gick. 22:03 steg jag ut via ytterdörren. Ett 10 km-pass, för att dels säkra det sista passet innan nästa tävling och dels var det en "revansch" för det tämligen misslyckade intervallpasset som slutade med att jag bytte ut banintervaller till att springa som en running back i amerikansk fotboll.

Hur det gick? Vi kan väl säga att jag hade otroligt ont i ena ljumsken på uppvärmningen. Så pass mycket att farten var kanske det långsammaste jag har sprungit på mycket länge samtidigt som jag inte ens kunde springa normalt. Det var ett hårsmån från att jag avbröt kvällens sena pass. Jag gjorde dock ett försök, jag kan inte säga att den första halvan av min klassiska asfalstia gav någon större lycka. Den andra halva blev nog nästan snabbare och jag tryckte på bra, ljumsken var inte alls lika farligt förekommande helt enkelt då. Jag avslutade starkt och med en bättre känsla. 4:09/km är inget jag skriver hem om, samtidigt som det fortfarande är rätt så halt och jag har haft det tufft den senaste tiden. Ett litet glädjeämne med andra ord.

Vad händer imorgon då? Min första tävling efter Norrköping, då jag ska springa 3000 meter i Hammarbyspelen i Sätra. Ett rätt så starkt startfält väntar med andra ord och jag ska göra allt jag kan för att INTE missa att ta med mig en fulladdad klocka. Jag får vara väldigt ödmjuk, eftersom jag inte vet i vilken form jag befinner mig i och jag ligger inte alls i rekordformen. Det är en sak som är säker. Samtidigt som jag ska få en upprättelse för senast. En tid på runt 9:50, skulle göra mig mer än nöjd. Mer kan jag inte begära på dagens grunder. Ibland får man ta två löpsteg tillbaka, för att ta tre löpsteg framåt längre fram. Precis som när man springer på hala underlag.

tisdag 10 februari 2015

Ett skitpass är också ett pass.



Nu blir det inget långt inlägg. Låt oss säga att jag sovit sisådär i några dagar i följd. Idag hade jag ytterst lite och dåligt när jag väl sov. Trött och grinig tog jag mig till jobbet, det var en allmänt stressig dag. Det gjorde inte saken bättre, utan det var bara att räkna ner timmarna och det händer sällan när jag är på jobbet. Idag var dock en sådan dag, sen hade jag ett intervallpass framför mig som väntade. Det var inget som gjorde mig mycket gladare. Däremot vet jag att jag har sämre dagar, där jag har slagit till med riktigt superpass. Jag hade något pass där jag sprang på runt 37.xx på min asfaltsmil. Då hade jag haft en tuff period bakom mig. Det var väl ett grymt tecken på hur bra tränad jag var, samtidigt var det under en period också där det var ett perfekt väderlag och bra förutsättningar.

Idag hade jag som sagt ett intervallpass framför mig. Vilket betydde uppjogg till idrottsplatsen. Det var inte någon idealisk väg till den platsen. Men det var ingen jättestor fara. Däremot hade jag vissa farhågor att det skulle vara lite småhalt på idrottsplatsen. Senast jag sprang intervallpass där för några veckor sedan, så var det lite småhalt. Dock var det helt okej då. Idag var det inte helt okej, det var långt ifrån. Fotbollsverksamheten var i full gång, då de hade rensat bort all snö. Var den låg någonstans, i djupa högar på hela löparbanan. Nog förstod jag allt att det skulle bli knepigt, men att det var så här illa, hade jag inte ens trott. Väl på plats, så tog jag beslutet att springa lite närmare 400 meter (alltså 4 x 100m). Alltså fram och tillbaka mellan kortsidorna helt enkelt. Inte idealt pass, jag valde att inte ha på klockan heller. Det där gjorde jag c:a 8 gånger, sen joggade jag hem. Besviken och "trött på livet", konstaterade att nu var det gjort i varje fall. Inget pass som jag någonsin kommer att minnas.

Jag spelade SIL-innebandy i söndags. Det var premiär för den här terminen, med ett nytt lag med nya kollegorna på jobbet. En oavgjord och en tajt förlust. Helt OK med tanke på att vi aldrig hade tränat ihop. Efter det, så vilade jag ett par timmar och sedan körde jag ett 25 km-pass i skogen. Vi kan väl säga att min ljumske inte alls var med på det här i början. Det blev dock ganska trivsamt och efter närmare 2 timmar ute i skogen, så pustade jag ut hemma och var nöjd över detta. Inget superpass, sett till tiden. Dock viktigt för psyket. Även det var ett pass.

lördag 7 februari 2015

Avbrott. Kalenderkoll och dags att för att blicka framåt.



Det behövs avbrott. Oavsett om det är mindre korta eller hur det nu ligger till med den biten. Jag har inte sprungit något långpass idag, utan det blev innebandymatch idag och igår var det total vila. Då hade jag tränat någonting varje dag i sju raka dagar, inklusive ett långpass samma dag som en innebandymatch. Vi kan väl med lätthet påstå att jag har "lunkat" på i veckan och att jag inte har varit så sugen överhuvudtaget att springa. Samtidigt så finns det ingenting mer rogivande att komma hem och sen springa så gott det bara går. Att få låta dagens tankar få flöda fritt i huvudet eller inte alls flöda. Det har varit intensiva dagar på jobbet, även om det är positivt sådana. Så är det ibland för få lugna stunder i mitt liv, därför känns det extra skönt att både gårdagen och idag har varit relativt lugna.

Jag har en kalender. En sådan där liten en, som jag fyller i allt som händer framöver. I den har jag lätt att ha koll för att få rätt mental inställning för varje dag och oftast längtar jag till en specifik helgdag för att få pusta ut. Väldigt viktigt och nyttigt för mig. Det är så jag lyckas balansera livet och det fungerar faktiskt bra. I den här kalendern skriver jag utöver det  som komma skall, även vad för sorts pass jag ska springa och vilka sportmatcher jag ska titta på. Då vet jag också hur många vanliga "fritidstimmar" jag har under vardagarna. Ett himla dribblande med andra ord. Tänka sig, i framtiden, när man eventuellt skaffar barn. Jag läser bloggar från mammor och pappor, som verkligen gör allt de kan för att få in löpning och annan träning mitt bland annat hämtning, lämning, köra till träningar, vara på jobbet och andra familjeaktiviteter. Galet, men vissa verkar tydligen balansera det också och göra bra resultat ändå.

Idag sprangs det i Sätra. Den där vinthundsvintern. Många löpare i 3000 meter. Tidigare i veckan funderade jag på att skippa innebandyn och springa istället. Samtidigt har jag haft en del "mellanmjölkspass" och var inte helt hundra hur känslan var. Även om det alltid är kul att springa. Men samtidigt, är det skönt att få lite mera "brejk" från tävlandet för att ladda inför den sista utmaningen. Den sista utmaningen med 3000 meter för den här säsongen är nästa fredag i och med Hammarbyspelen. Det tråkiga är att det bara är 3 (jag, en kille till och en tjej) som är anmälda. Jag hoppas att det blir fler eller att det finns någon utav mina läsare som vågar utmana mig? Vad skulle vara mera trevligt än att fajtas med the one and only?

tisdag 3 februari 2015

En av löparens dödssynder



Att spela innebandymatch tar på krafterna.
Alla de där start och stopp, sätter sig helt klart på hela kroppen och gör sig kännbara under en bra tid framöver. Samtidigt som jag alltid älskar träningsvärk i de flesta former. Nu gillar jag även skavsår i små doser också, sjuklig som jag är. Inte nog med att jag dagen innan hade sprungit ett 22 km-pass i skogen. Med lite mer än en timmes vila när jag väl var hemma, så förberedde jag mig för nästa pass. Ett 18 km pass i skogen. Vi kan väl säga att psyket inte riktigt ville den här gången överhuvudtaget. Jag har dock gett mig fan på aldrig ge upp och har jag bestämt att det är ett pass då, den tiden och så långt, nog fan blir det så utan käbbel. Jag hade en extrem värk i ena ljumsken och vi kan väl med lätthet säga att det var väldigt tung uppvärmning. Utan glädje och utan lust. Ändå stod jag där för att tuta och köra på min startpunkt. Så sprang jag iväg.

Underlaget väldigt klurigt och extra jobbigt för redan trötta ben. Passet skulle helt klart bli ett betydligt lugnare än det dagen innan (4:26-tempo i lördags). Under första halvan av passet, så kommer en av de där dödssynderna som man inte får göra som löpare. När man har det som allra jobbigast så tänker jag på nästa löppass. Som jag vet är två dagar senare. Tror ni att man blir peppad av detta? Absolut inte. Snarare tvärtom. När det är som tuffast, så inser jag att det är mer än halva passet kvar samt att jag tänker redan på ett ett potentiellt nytt pass som kan bli tufft. Det det där händer ibland när det är som svårast. Det gör löpningen ställs på sin spets. Jag försöker utöver att jobba med den själva fysiska löpningen, att jobba med det mentala och jag har stegvis blivit bättre på detta. Samtidigt som jag det ibland kommer återfall. Hur passet gick? Helt ok. Blev nämnda 18 km på  4:35. 

Nu sitter jag här efter det där nästa löppasset också. Igår var det innebandyträning och det märks att jag är inne i en tuff träningsperiod. Dagens pass då? Det blev ännu knepigare, eftersom väglaget hade blivit värre. Jag sprang ändå asfaltsrundan den här gången, men det var inte bättre för det. Hungrig som attan också. Jag sprang den klassiska asfaltstian på 4:14-fart. Absolut inget att hurra för, men samtidigt så tänkte jag inte på nästa pass och jag lever i nuet. Ännu ett pass att bocka av. Inget konstigt med det.