tisdag 23 februari 2016

Vinthundsvintern 2016 - Arg som ett b...vinthund!


Datum: 30 januari 2016 Distans: 3000m Placering: 9 Tid: 9:43


Ni märker att jag skriver ännu mera sällan. Jag har lyft upp anledningarna ett flertal gånger. Nu har jag kommit till ett läge, där jag helt enkelt inte finner någon glädje i att skriva. Det är nog inte skrivandet i sig som är problemet. Utan det är hur arg eller rättare sagt besviken jag är på min nuvarande träningsform. Det har varit tråkigt underlag och vädret har inte gjort sitt bästa, samtidigt känns det som att jag inte ligger där jag bör ligga rent träningsmässigt vid den här punkten. Jag kan inte förklara varför, mina förberedelser ser likadana ut, ingen stress att tala om på jobbet eller någonting annat som är annorlunda. Nu vet jag inte exakt hur mina pass vid samma tidpunkt såg ut förra året, men jag kan inte tänka mig att särskiljde sig särskilt mycket från hur det såg ut då.

Samtidigt är jag oerhört glad att jag inte ger upp. Bloggandet är för tillfället inte det viktigaste för mig, men löpningen finns alltid där. Ibland ser jag små ljusglimtar i min löpning, stötvis och sedan försvinner de där glimtarna vid nästa pass. Jag inser att jag inte kan slå rekord vid varje träningspass eller att det är nu jag ska vara som mest tränad. Jag får vara glad att jag genomför träningen så gott jag kan och sedan får jag ta det steg för steg.

Inför:
Ärligt talat så var det så pass länge sedan jag sprang det här loppet, så har jag inga speciella minnen inför loppet. Jag har dessutom inte skrivit upp några tankar heller, som jag brukade göra. Det är nya tider nu. Där jag inte behöver bloggen på samma sätt som förr i tiden. Det här är dock ett sätt för mig att ge extra liv och betydelse för min löpning. Det är många som pausar sin löpning under vintern eller springer inomhus på löpband. Det är inget för mig, jag har vintertränat tre gånger tidigare och det har blivit rätt så bra.

Tillbaka här igen då.
Senaste gången jag var på plats i Sätrahallen, så gjorde jag revansch i slutet på min inomhussäsong 2015. Då sprang jag på 9:33. Om alla bitar skulle falla på plats, så skulle det finnas chans att jag skulle kunna barka åt det hållet den här gången också. När jag hade betalat för mig, så ville jag gärna veta vilken grupp jag skulle springa i. Eftersom det var flera stycken. Jag blev hänvisad att haka på någon funktionär, upp för en trappa och sedan tillsagd att vänta. Jag väntade, väntade och väntade. Till slut blev faktiskt så pass irriterad och antog att jag hade blivit bortglömd. Så jag fick grabba tag i en annan funktionär, som lyckades kolla upp den nästan omgående. Dåligt gjort.


Såhär social och taggad var jag.
Väl på plats, så försökte jag värma upp så gott jag kunde. Vad det nu kunde innebära. Det är något jag måste bli bättre på, framförallt i framtida inomhuslopp. Sedan de där obligatoriska toabesöken. Jag skriver alltså i plural, för jag går hela tiden för att vara säker på att jag fått ut den där extra tyngden. Sedan blir det dags att göra sig redo för A-heatet. Sen så är det bara att köra.

Under:
Loppet finns som sagt inte i mitt medvetande alls. Det är ett tufft lopp, då jag inte alls är så bra tränad som jag var vid samma tidpunkt förra året och jag lever på känslan att det ska gå ändå. Sedan när jag förstår att det inte är så enkelt, blir jag arg för den sakens skull. Sedan är det ett lopp, som blir svårt för mig att kontrollera. Jag hamnar återigen ingenmansland, jag har ingen som eldar på mig bakifrån och jag har ingen att försöka komma närmre. Allt det här orsakar att det inte blir så mycket snabbare än såhär.

Innan starten frågade den duktiga löperskan Louise Wiker vad jag skulle springa på idag, runt 9:30 tror jag att jag sa. "Bra, då hänger jag på", tyckte jag att hon sa. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss för någon. Inte nog med detta, friidrottsoraklet A Lennart Juhlin var åter på plats för att se lite magi. Den magin hade jag nog skitit ut helt klart. Inget sådant idag.


Det som bekymrade mig mest i det här loppet var att jag saknade finish. Alltså förmågan att avsluta starkt, den där spurten. Det kan ha sin orsak att jag knappt har tränat intervaller, något som jag måste få in i min träning. 3000 meter är ingen söndagspromenad för den som vill prestera bra och det vill jag. Turen i oturen är att loppet är så pass kort, så jag hinner inte få någon dödslängtan innan mållinjen klipper underifrån.

Efter:
Tiden blir 9:43. En av de sämre tiderna jag har presterat på 3000 meter. Jag känner mig rätt så besviken, då jag under Scandic Indoor hade 9:33. En tid som skvallrade om att jag var redo att pressa mig själv ytterligare. Det gjorde jag inte i Västerås, i tävlingen efter, då det blev 9:36. Där hade jag dock inte som i Huddinge, ryggar att klättra på och jämnare spridning. Besviket och rätt så arg, så lommade vi stilla därifrån. Jag har nog haft miljontals tankar om att bara sluta springa, sådär tvärt i ett lopp och lämna allt som har med löpningen att göra.

Ja, jag var inte särskilt glad.
Den känslan är hemsk att känsla att man ha, samtidigt är det sunt att jag inte känner att jag behöver göra något som jag har tröttnat på. Samtidigt ger löpningen mig mycket annat än bara massa rekord, jag har sett vad som finns vid regnbågens slut när det kommer till löpning. Det är fantastiskt. Fler borde pröva på.

Sedan skulle det bli dags att ladda om för ett nytt lopp nästan två veckor senare. Samtidigt får jag vara tacksam att trots att jag inte ligger där jag ska ligga, kan göra sådan här resultat som många kämpar hårt för att nå. En hög lägstanivå är nog så viktig att känna att man har. Sen finns det också en högstanivå, som ska utvecklas också. Ett steg i taget.

torsdag 11 februari 2016

Fredag. På Spåret-final. På 3000-meter-spåret-final.

Imorgon är det slut. På 3000 meter inomhus. En kort säsong, som förut, som ingav förhoppningar och samtidigt fick mig att slå på mitt bästa (eller sämsta?) humör. Det jag menar är att jag inte varit helt nöjd med min träning, varken med korta eller långa pass. Det har inte varit i linje med vad jag har önskat. Jag började min försäsong i slutet på förra året, men en djävulsk värk i ljumsken efter pass längre än milen ungefär. Jag försökte i panik, mentalt börja göra en plan. En av de möjliga utvägarna var att ställa in hela tävlingssäsongen inomhus. Det fanns ingenting jag borde göra där inne om jag inte kunde hävda mig på något sätt. Jag hade för första gången på ett bra tag, ett sviktande självförtroende gällande löpningen. Det har, med några få undantag, gått spikrakt uppåt i allt jag har företagit mig. Helt plötsligt gick passen betydligt sämre än vad jag var van med. Sedan lyckades jag "joggandes" ta mig "runt" på 9:41 i Eskilstuna i början på året.

Det ingav en gnutta en självförtroende. För jag var inte alls så formtoppad som jag önskade att jag vore, men samtidigt så vågade jag. För jag var en gnutta rädd innan loppet, för hur jag skulle känna mig och vad tiden skulle stanna på. Sedan hävdade jag mig på nytt i Scandic med tiden 9:33. En tid som jag faktiskt är mer än stolt över. Det var överraskande, men samtidigt i linje med hur jag brukar prestera på vissa lopp ibland. Helt plötsligt blir det bara sådär överjäkligt bra. Stolt som en tupp som sprang lopp i Västerås och Sätra, med lite sämre tider (9:36 och 9:43). Samtidigt har jag sprungit över 100 lopp och vet att allt går i vågor. Ibland går det, ibland går det inte. Jag har dessutom inte tränat lika bra som jag gjorde inför förra årets inomhuslopp. Det har varit svårt att motivera mig den här säsongen, det känns som att jag inte har någonting att bevisa. Jag har liksom på min lilla nivå med den lilla träningsdos, nått så höga höjder, att jag inte har samma drivkraft längre.

Därför tvingar jag mig själv. Jag måste tävla. Jag måste få känna att det här betyder något. Att få kämpa varenda jävla löpsteg, att få känna mig levande. 3000 meter inomhus är måtten av att känna sig levande. Det är långt ifrån sprint, samtidigt har jag inget val utan att ta i så mycket jag kan. Nu när snön har försvunnit och långsamt kan jag faktiskt känna att våren finns där framme, så ser jag med lite förhoppning på framtiden. Jag har inte det där suget än. Men jag tror mig veta att jag kommer tillbaka och mitt framtida jag, litar på att mitt nutida jag gör mitt bästa imorgon kväll i Hammarbyspelen. Räkna med det, framtids-Andreas.

lördag 6 februari 2016

Inlagda Gurkspelen 2016 - Ett kärt återseende



 Datum: 24 januari 2016 Distans: 3 km Placering: 6 Tid: 9:36

Livet är kort. Därför gäller tycker jag åtminstone att det känns viktigt att få uppleva lite olika saker och ting, ibland måste man våga bryta tankemönstret. Vilket var precis det jag gjorde när jag åkte till Västerås ett flertal gånger under början av 2014. Jag ville hitta en inomhusbana att springa på, då de i Stockholm inte passade mig rent tidsmässigt när de var tillgängliga för mig. Därför tog jag tillfället i akt och åkte till Västerås. Ni vet, tåg och allt, som jag gillar. Inga konstigheter med det. Sen var det skönt att få ett brejk från stressen hem efter jobbet och kanske få ägna tankar åt mig själv.

Västerås ligger oavsett varmt om hjärtat. Rent löparmässigt. Det var här idén om att börja springa lopp tog fart och det var även här jag har sprungit 4 lopp i MälarEnergi Stadslopp 4 år i rad. Samtliga på 5-komdistansen med goda resultatet. Det är även här det gällande rekordet på 5 km utomhus (16:38) finns. Innan allt det här kom till, så hade jag inte varit i Västerås tidigare och jag hade ingen erfarenhet att tala om när det gäller städer ute i Sverige. Västerås var det första stoppet i mitt nya liv och kommer betyda mycket för mig i hjärtat när tiden fortsätter att tala.

Inför:Jag tvekade lite med att springa det här loppet. Dels för att jag inte var sådär våldsamt sugen att åka en bra bit för att springa 3000 meter, jag avstod Örebro Indoor Games tidigare i år av just den anledningen. Men med tanke på att Scandic Indoor Games (9:33) gick oväntat bra, så valde jag att mobilisera kraft och energi för att ta mig till Västerås. Dessutom lockade det såklart att jag hade tränat i hallen och var sugen på att återse den gamla slitna friidrottshallen där jag delar fina minnen och tankar. Det som däremot fick mig att också tveka var att vi skulle komma dit och var där i över 1,5 timme innan start, tåget efter skulle innebära för tajt inpå oavsett.

Tillbaka!
Väl på plats i ett ruggigt och snöslaget Västerås, så visade sig det där med tidsaspekten inte var några större konstigheter. Jag prickade av mig, tog min nummerlapp (då jag såg den på långt avstånd och ingen var på plats, så "snodde" jag åt mig den) och var liksom färdig för tillfället. Självfallet blev det obligatoriska toabesök, märk att jag skrev detta i plural. Sedan så gick jag från hallen till Jensens (stället vi har ätit på varje gång vi har varit i Västerås, det var även där jag fick snilleblixten att springa lopp). Där gjorde vi upp vår beställning och beställde till en exakt tid, för att det skulle vara tajt om tid efter loppet. Sen var det att gå hela vägen tillbaks till hallen igen. På så sätt, så slog vi effektivt sönder tid och det blev inte tu tal om att jag skulle bli en tidszombie.

Du är dig lik.
Sedan var det dags att byta om, göra sig redo och mentalt ställa sig in på det som komma skulle. Problemet var dock att jag var inte sådär särskilt sugen på att springa. Nu brukar det i och för sig vara så inför de flesta lopp, men jag hade liksom inte det där jävla anammat som tände till när det började närma sig loppstart på riktigt.  Jag gjorde några tappra uppvärmningsförsök i mitten av hallen, men det var verkligen halvhjärtat. Sedan var vi där, på startlinjen, som så många gånger förr. Det handlade om att springa och det har jag ju gjort förut.

Är såååå taggad...
Under:Starterna är av akademisk karaktär, det blir oftast en liten rivstart och sedan utkristalliserar sig hur det faktiskt ligger till rent kapacitetsmässigt bland de löpare som är på plats. Jag försökte att snabbt lägga fokus på min nya mentala plattform för 3000 meter. Dela in loppet i 2-varvstekniken för att det ska bli enklare rent psykiskt att springa samtidigt som man inte upplever loppet lika mastigt. För det är förvisso kort, men samtidigt försöker man trycka på så mycket man bara kan. Det är väldigt hårfint, det är inte direkt många sekunder som behövs för att förstöra ett sådant här lopp.

Det går så snabbt.
Det tråkiga för mig i det här loppet, förutom att den där verkliga sköna energin inte riktigt infinner sig alls i loppet, är att jag hamnar i ingenmansland. I början så drar jag med en duktig herre vid namn Johan Södersten, han ligger en bit före mig och jag knappar in, utmanar han och passerar Södersten. Till slut svarar han och passerar mig istället, sedan så blir det ingen mer match för min del. Jag hamnar i ingenstans. Jag har egentligen ingen speciell blåslampa, för någon försöker komma bakifrån och utmana mig. Jag har inte kraft för att utmana Johan något mer och han har redan börjat försvinna längre bort på banan.



Då kan jag tyvärr inte ta i det det är lilla extra som behövs, för att jag ska kapa ett par sekunder i ett sådant här lopp. Samtidigt ägnar jag inte en halv dag i Västerås för att pissa bort. Varenda inomhuslopp efter Norrköpingsfloppen, så är jag noga med att det aldrig ska bli så dåligt. När vi väl börjar springa in på de sista varven, så lägger jag på ett litet kol. Inte tillräckligt för att få den där överlägsna spurten, men tillräckligt för att känna en viss tillfredställelse.

Ser ut som döden själv. Galen bild. Foto: Carl Wistedt
Efter:Tiden blir till slut 9:36. Inte dåligt, inte jättebra. Även om jag någonstans innerst inne, hade vågat hoppas på lite bättre. Samtidigt som jag tar en välförtjänt dusch, så ger jag mig mentalt klappar på axeln. Att jag ger mig chansen att springa dessa lopp, som i det stora hela i betyder särskilt mycket. Jag får pröva mina gränser och min fysiska kapacitet på ett sätt, som är få förunnat. Det är inte alla som kan stoltsera att man får den möjligheten att göra det.





Lite glad får man väl ändå vara, antar jag.

Sedan blir det såklart kött och pommes på Jensens. Mat är nästan alltid som godast när man har tagit ut sig och kroppen behöver påfyllning. Efter att ha fått i sig rättmätigt föda, så bestämmer jag mig lite oväntat, för att fylla på med mjukglass. Det är inte så ofta man får chansen att äta mjukglass och det har nog bara skett i samband med lopp de senaste åren, men det gör inte det mindre gott för det. Det smakade ljuvligt den här gången också får jag erkänna.

På tåget hem konstaterar jag att besökt i numera Westinghouse Arena (dåvarande Quicknet Arena) var kärt. Det var härligt att se den slitna hallen, jag kände till och med vaktmästaren som jag hade sett 2 år tidigare. Jag fyllde på mitt förråd med glada minnen igen från Västerås och fortsätter min löparvandring...