onsdag 11 juli 2012

Skärholmsloppet - Det var en gång...


Distans: 5 km Plats: 60 Tid: 20:05


En liten tanke flög in i mitt huvud den 16:e maj när jag var i Västerås, jag ska bannemig springa ett lopp när jag satt på en restaurang i Västerås. Flippade upp min mobil, för att scanna av vilket lopp i Stockholm, som var härnäst. Det var Skärholmsloppet under lördagen 19:e maj 2012. För er, som inte känner till vem eller hur jag är, så kan jag vara väldigt impulsiv emellanåt. Ni vet, få en så'n där snilleblixt att detta ska göras. Så, hur fasen skulle det gå, när jag intalade mig själv att jag skulle springa 5 km i Skärholmen en varm vårdag?

Inför: Jag visste inte vilka känslor jag skulle ställas inför. Precis som man kan uppleva inför saker du faktiskt inte har någon aning, så vet du inte heller hur dina tankar ska gå. Jodå, jag visste att man skulle springa en sträcka på så kort tid som möjligt, tillsammans med andra löpardårar. Men hur är allt runtomkring, hur lång tid innan måste jag vara för en efteranmälan? Kommer jag att få en så'n där häftig nummerlapp, kommer den att sitta kvar under loppet? Va, sitter det ett chip i nummerlappen? Coolt. Var är starten? Aha, där. Jösses, det verkar vara en del deltagare och folk som är här idag. Kommer jag att bli påsprungen? Kommer jag ens i mål? Fasen, va gött, det hade varit att sova lite extra. Det är ju trots allt lördag.

Mina tankar var fram och tillbaka timmen innan loppet. Jag var helt tom i huvudet. Det mentala spelet hade jag ingen aning om hur det skulle gå tillväga. Jag hade laddat upp med hemmagjord macka, kexchoklad och powerade. Det skulle nog gå bra. Men när det väl strax var dags för starten, blev jag så in i h-vetes nervös. Jag ska springa, bland massa folk. Det är på riktigt. Hur är min form egentligen? PANG! Där slutade tombolan med alla mina tankar att flyga runt och istället var det dags att göra det jag var där för, att springa.

Under: Jag satsade på att springa förbi en hel del via trottoarkanten, så att jag inte skulle hamna mitt i den sega kaksmeten. Det var faktiskt ohyggligt varmt, men det var bara att köra och det var underbar känsla att känna, när man faktiskt kände att ja, det går faktiskt att springa här med. Men jag som ändå har joggat och sportat i bra många år, förstod att det fanns en skillnad på att jogga och på att löpa. Tempot var så mycket högre här. Skulle jag orka hela vägen? Efter att man har passerat 2 km, började jag tycka att det var en evighet kvar. Men jag fortsatte att ändå hänga på rätt bra och det var nog inte omöjligt att kanske komma ända in i mål denna ljuvliga dag.

När det återstod 1 km kvar, så kändes det fantastiskt att känna att loppet snart skulle vara över. Men med en överhängande spykänsla, så var det inte bara tid och placeringar som jag hade att slåss mot. Jag hade också den interna fajten med spyan. Satan, vad pinsamt det skulle vara att spy nu, när man började närma sig. Är det något jag kan säga er, så är det faktiskt att det är en obehaglig känsla att ha hängande över sig när man ska springa.

Jag passerade några linneklädda föreningsgossar under den sista sträckan. Skönt att ändå ha lite kraft kvar i benen, sen ser jag alla människor och målgången. Yiiiha. Nu jävlar, nu började det närma sig och in kommer jag inspringandes i lagom takt och passerar mål. Jag gjorde det och det helt utan att spy ner mig vid målgången.

Efter: Bara ett par sekunder efteråt, försökte jag springa från folkmassan och målgången. Jag behövde SPY omedelbart. Jag stod halvt ihopkrupen och försökte nästan starta att få ur mig något, men på något sätt lyckades jag hålla hela innandömet på plats. Jag klarade det. Mina lår brann efteråt. Fasiken, jag hade klarat av det här och jag kände av det. Ruggigt bra känsla. Jag hade fått en medalj också, som man tydligen får vid målgång. Och den var stor och pimpig. Tiden hade jag ingen aning om vad jag hade fått, jag visste inte ens vad för tid jag skulle satsa på.

Det var trots allt mitt förstalopp och det kom en otrolig behaglig känsla efteråt, det kändes nästan som att jag hade bestigit Mount Everest. Störtskön känsla. Inte ens att en tunnelbana som tog över en timme extra på sig att komma till rätt station drog ner den känslan.

När jag kom hem, såg jag att min tid var 20:10, som senare ändrades till 20:05. Oj, så nära under 20. Men det var inte en dålig tid. Verkligen inte. Dessutom kom jag på 60:e plats. Bra där, Andreas!

Om loppet: Jag hade noll koll på hur ett lopp skulle skötas, så allt var helt nytt för mig. Skärholmsloppet var lika nya dem. Men jag tycker att det var ett bra arrangemang och en trevlig bana. Dessutom ett extra plus för den pimpiga medaljen. Jag kommer helt klart hit nästa år och försöker kapa den här tiden.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar