tisdag 19 januari 2016

Scandic Indoor Games 2016 - 100!



Datum: 15 januari 2015 Distans: 3000 m Placering: 11 (?) Tid: 9:33 (Nytt ÅB!)

Förra säsongen gick nästan allt precis som jag ville. Jag slog rekord på så många möjliga sätt och vis, på alla distanser. Det blev ett kvitto gång på gång, att jag låg rätt med min delvis nya träning. Jag tränade mera, längre och snabbare. Då ger det resultat omedelbart, när jag springer mina lopp. Det är ingen hemlighet. Samtidigt så innebär 2015 års säsong att jag kommer att ha svårt att toppa den. Jag har kommit till den nivå, där jag kommer att ha svårt att förbättra mina resultat så mycket mer. Det skulle vara om jag tränade ännu mera, upp emot 6-7 gånger i veckan. Det är i just detta nu inte aktuellt, av en enkel anledning. Jag vill bevara min balans. Jobbar man heltid, har annat utöver löpningen som man finner är viktigt, så har jag inte motivationen att öka ännu mera.

Balans, ja. Sedan är jag självklart nyfiken på vad som skulle hända ifall jag faktiskt gav mig själva fan att ta ett steg längre. Jag har funderat tusen gånger på den saken, men kommit fram till att jag är nöjd där jag står idag. Jag ska aldrig slå mig till ro, utan jag ska med små ändringar i träningen, se till att närmar mig rekord och till slut ett och annat rekord. Det kommer att bli fokus för 2016. För några år sedan blev jag kontaktad av en tränare för en friidrottsförening. Det var smickrande, men samtidigt hade jag inte och har fortfarande inte lust att åka över halva stan för att träna. Jag trivs som det är just nu - balans. Det har funkat bra nu och jag vet alltid bäst.

Inför:
Det här loppet är alltid lite speciellt. Det ligger på en fredag. Det ligger alltså inte på en helg som de flesta lopp gör eller tidigare i veckan, utan just på en fredag. Varför repeterar jag detta då? Jo, för att fredagar brukar vara heliga. Då vill man förhoppningsvis lämna arbetet med en rak rygg och konstatera att det blev en jäkligt bra vecka. Ibland blir det inte som man har tänkt sig, men oftast brukar det lösa sig på ett eller annat sätt. Då åker man hem, handlar för helgen och slår sig oftast ner till På Spåret med mörk choklad. Då, verkligen då, har jag varvat ner. Jag har märkt hur jag har hamnat i ett tempo i livet, som kan gränsa till hektiskt. Pendling, arbetsinsats och allt runtomkring, innebär att allt går på högvarv. Jag älskar att undersöka nya idéer och pröva nya utmaningar, så därför behöver jag den där nedvarvningen också.

Nu valde jag alltså att åka ut till Huddinge. Ingen strömning blev det som det var tänkt, för det stängde tidigt. Jag var seg i kropp och knopp. Jag hade inte alls varit så duktig att gå lägga mig i tid, det blev alltid lite till och lite till. Som Alfons Åberg. Jag går inte på högstadiet, där det går att göra så och sen "slappa" sig igenom lektioner. Idag ställer folk krav på mig, inte minst mig själv. Samtidigt vet jag att jag har presterat bra i många lopp, trots att jag inte har haft god nattsömn de senaste dagarna. Läser man olika studier, så påverkar inte några enstaka dåliga nätter innan loppet, slutresultat. Däremot vid längre perioder, kan det bli värre med den saken.

Väl på plats, så försökte jag övertyga mig själv att det här var ett lopp jag skulle klara med bravur. Trots att jag var tillfreds med 9:41 i Eskilstuna veckan innan, då jag inte tog i, så ville jag mera. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde flytta både de kroppsliga, men även de mentala gränserna för vad som var möjligt. Då jag inte alls ligger där jag vill träningsmässigt, så vill jag ha ett ess i rockärmen att jag trots det är bra grundtränad och det är bara detaljer som vi ska fila på. Träffade två Huddingebekanta löpare, som också hade valt att komma ner till hallen. Inte nog med det, friidrottsoraklet A Lennart Juhlin var på plats (om inte, en väldigt snarlik look-a-like). Han skulle tydligen bevaka mitt 100:e lopp någonsin, en milstolpe i svensk löparhistoria. Samtidigt så var det som vanligt en närmast obefintlig uppvärmning (bra eller dåligt?), innan jag ställde mig i startfältet för att göra mig redo att svänga mina lurviga.

Gör mig redo. (Foto: Huddinge AIS)
Under:
Jag skrev nog det i min rapport från Eskilstuna och har säkert skrivit det i andra rapporter som har med 3000 meter att göra. Det är en distans som verkligen kräver sin gubbe. Den är kort, men samtidigt vill man springa snabbt, väldigt snabbt. Att springa under 10 minuter får anses som hyggligt, men man vill göra det mer än så. Så därför får man egentligen inte känna sig trött och sakna energi, utan man vill vara med från början och känna kraften. Jag har en ganska svag uppfattning hur det gick den första kilometern, men jag tycker ändå att jag hängde på rätt bra, trots att jag inte sprudlade av energi.

Friidrotts-Sverige. Tittar ni? Det här är lopp 100!
Precis som i Eskilstuna är jag sugen på att sakta ner eller helt lämna banan. När det går såhär snabbt, åtminstone för mig, så är det krävande. Jag har alltid sett mig själv någon som gillar att springa fort, korta distanser, ner mot sprintnivåer. 3000 meter fortsätter egentligen lite för långt för att man ska känna att man klarar av det på den nivån. Samtidigt har vi David Nilsson i heatet, som antagligen lägger ner mångdubbelt med träning och gör det enkelt för sig. Jag är ändå ärad och glad att jag får delta i samma lopp som David, att vi springer i samma heat och att jag inte fullständigt gör bort mig. Det är en framgång i sig. En morot.

I Eskilstuna valde jag att lägga om den mentala strategin för hur jag skulle tackla loppet. 200 meter inomhus (ett varv alltså) låter inte så mycket, det är inte mycket. Men det blir snabbt tufft och det gäller att hitta olika motivationstekniker för att få det att fortgå. Jag valde att istället att dela upp loppet i 3 delar - alltså på kilometer. Så tar jag 2 varv i taget. Vilket betyder att när jag väl har påbörjat "en ny del", så har jag "bara" 2 varv till nästa och så vidare. Det är lättare att hantera mentalt. Problemet att jag öppnar starkt och att jag avslutar rätt så starkt, så det är den där mittkilometern som behöver stabiliserats ytterligare. Det blir ingen slutspurt, men väl ett uppväxlat tempo mot slutet. Tillräckligt, för att jag ska tycka att det känns skönt att slänga sig på marken efter målgång.

Efter:
Tiden blir till slut 9:33. Senast jag sprang här, så sprang jag in på nya rekordtiden 9:26. Som står än idag som en rekordtid. Det var också en fredag och det var högst oväntat. Då tror jag nog att hade ännu mera energi och jag tog i för kung och fosterland hela loppet. Idag gjorde jag inte det den här gången heller, men samtidigt var jag hela 8 sekunder snabbare än i Eskilstuna. Det vittnar om den inneboende kraften i min löparkropp. Hade jag tryck på för en slutspurt, så hade jag nog hamnat på under 9:30 och då hade det blivit ännu mera intressant.

Det här var alltså min nedvarvning. Jag var verkligen "På Spåret" den här kvällen.
Efter att ha duschat, utan handduk (den glömde jag och fick nöja mig med pappershanddukar...), så är jag förbannat nöjd över insatsen. Jag inser att jag har det tufft när jag springer mina pass för tillfället, men alla pass räknas och när det är det här som blir resultat får man kallt konstatera att ingenting är omöjligt. Mycket sitter i huvudet och det gäller att gnugga vidare, pass efter pass.

På vägen hem, gör jag någonting helt GAAAAALET. Jag går in på Burger King och köper en dubbelcheeseburgare. Det har inte hänt sedan kalla kriget, i varje fall när det gäller BK. Den smakar gudomligt gott. Det är inget som jag skulle äta vid finare tillfällen, men tillräckligt för att belöna den kropp som ändå lägger ner hårt arbete vid löpning. Men även vid de där hemska rehabövningarna för ljumsken som jag gör, det är tröttsamt och ömmar ibland. Det är dock så värt det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar