söndag 17 augusti 2014

Midnattsloppet 2014 - Utan mål är vi blinda


Datum: 16 augusti 2014 Distans: 10 km Placering: 152 Tid: 37:20


Det finns inga hemligheter här inte. Har man en löparblogg, vilket jag har, så skriver jag i stort sett allt som har med min löpning att göra och lite till. Det kan inte ha undgått någon att jag inte har varit vid mina sinnes fulla bruk den senaste tiden eller rättare sagt, mitt ben och min fot har inte varit det. Något som har drastiskt ändrat min löpning rätt mycket. Jag har fått löpa mindre, långsammare och ibland fått avbryta pass. Det är ett rent helvete, framförallt när du är vann att hålla en rätt så hög nivå ny för tiden. Min vår har som ni säkert sett om ni läser min vårsammafattning, varit helt fantastiskt och inneburit en helt nytt nivå.

Nu har jag fått stryka 4 lopp i inledningen av min höstsäsong, vilket helt klart har skvallrat om att den här delen av säsongen inte blivit som jag har tänkt mig. Förut, hade jag kört lopp efter lopp och min kropp hade inte haft några invändningar alls. Nu är det andra tider och det är bara att anpassa sig, mer eller mindre. Som jag skrev i min "Inför"-rapport innan Midnattsloppet, så har jag haft en ganska varierad skara utav träningspass och fick känna att jag var på gång, framförallt när jag körde mitt testpass i tisdags. Då blev den klassiska asfaltstian på 10 km, det blev 38:30 och det kändes ändå hyggligt. Även om jag inte är skadefri än, på långa vägar, så var jag riktigt glad över att få springa ett sådant pass.

Inför: Det hade varit helvila torsdag, fredag och nästan hela lördagen. Min kropp skulle få möjligheten att återhämta sig från mitt tuffa pass, framförallt när jag hade nästa lopp framför mig. Jag velade fram och tillbaka hur jag skulle göra under lördagen, eftersom jag hade Norrköpings Stadslopp under tidig eftermiddag. Jag tog dock mitt sunda förnuft till fånga och valde helt sonika att skippa Norrköping. Jag skulle trots allt få möjligheten att ställa mig i elitgruppen och njuta av Midnattsloppet, det var inte kattskit det heller.

Alla röda "prickar" är zoner. Fräsigt.
Jag har alltid svårt för att sitta still och inte göra någonting. Därför behövde jag ha någonting att göra på eftermiddagen innan loppet, då jag egentligen hade planerat in Norrköping där. Tidigare i veckan, hade jag testat GPS-spelet Turf. Spelet går ut på att du ska ta över zoner. De här zonerna finns överallt i stort sett, i städer och orter. För att ta en zon, så har du GPS-signalen och Turf på, så ser du att du med din "gubbe" går in och ställer sig i en zon. Vips, en halvminut så har du tagit över zonen. Du får en summa poäng, samt en liten summa poäng varje timme du har zonen. Däremot så kan vem som helst ta över zonen efter en kort blockeringsperiod, så där håller det på fram och tillbaka. Helt och hållet beroendeframkallande. Som en uppvärmning, så gick jag i rask takt och tog 10 zoner i mitt närområde. Alltid kul att jävlas med andra och ta över deras zoner.

Inte nog med detta, mitt under mitt "turfande", så stöter jag på två fruntimmer som frågar om jag vill ha svar på "mina svåra frågor" i livet. Antagligen från Jehovas vittnen eller något liknande. Jag svarade att jag inte har några svåra frågor, utan har bara lätta frågor i livet att ta hand om och behövde inte rådgivning. Det där var inte helt sant. Jag hade en svår fråga som jag grubblade på just i detta tillfälle. Nämligen hur det skulle gå i kvällens lopp och vad det skulle ge för indikation på var jag stod.

Rosa lämlar överallt
Mitt ben och fot, kändes trots allt hyggligt. Inte helt skadefri, men tillräckligt för att jag skulle göra någon nytta överhuvudtaget under kvällens lopp. Efter att vi hade ätit middag, åkte vi in för att göra sig redo för känna hajpen. Vid Zinkensdamm, så välde det fram lämlar klädda i laxrosa tröjor från tunnelbanan och framåt. Jag själv, smilade, då jag skulle slippa att vara som "alla andra" den här gången. Står man längst fram i elitgruppen, så får man nämligen springa i sin egen tröja och det tyckte jag var skönt. Efter sedvanligt besök på bajamaja, så värmde jag upp för att jag känna på kroppen och det kändes väl inget särskilt. Det var som vanligt, lite småont, men inget som skulle störa en eventuell start.

Jag funderar över hur det ska gå...
Innan start träffade jag på den springande snickaren. En trevlig prick, som gjorde sitt för att muntra upp mig i all min ledsamhet för min skada. Utöver peppande ord, så siade han hur det skulle gå för mig under kvällen. Han sa att jag skulle springa på låga 37, vi får väl se hur det skulle gå. Utöver detta, så träffade jag Tove, under min andra uppvärmning. Vi pratade om allt och lite till, det viktigaste var dock att mintglass var viktigt för mänsklighetens fortlevnad.  Efter det så räknade tiden ner och sedan var det bara att köra.

"Du ska springa rakt fram, sen svänger du, Tove"
Under: Precis som tidigare, så slår jag vakt om min säregna start. Jag kör på i ett tufft tempo, framförallt för att jag vill skaka om kroppen för att se hur formen står till idag. Den här gången var det extra viktigt, för att det var ett tag sedan jag var "toppen av min karriär". Första milen löps på 3:13 och det känns faktiskt helt okej. Fot och ben gör sig inte särskilt påminda. Däremot så är jag andfådd, på ett sätt jag inte är van med. Det här kände jag under mitt snabba pass i tisdags också, det märks att jag inte har samma antal löpmetrar i kroppen som tidigare.

Jag är iväg. Bland alla rosa lämlar finns det en silverlysande prins.

Sedan kubbar jag på i ett bra tempo, jag märker själv att jag inte är van att köra så hårt för tillfället. Jag låter det inte bekomma mig, sedan börjar vi närma oss den ökända backen vid Sofia kyrka. Jag minns hur jag fullständigt höll på att verkligen ge upp i den där backen. Det som är lustigt, att precis som förra året, så hände samma sak nu. Man tror att man har klarat av backen, när det värsta uppenbarar sig och man förstår att det är nu den börjar. Det är rätt så trivsamt med ljusbågar och ljus bredvid backen. Väl uppe för backen, så vet jag att det värsta är över och jag fortsätter att köra så hört det bara är möjligt. Jag kommer inte in i samma tempo som tidigare, som innan backen tyvärr.

Jag vågar egentligen inte, köra för hårt. Risken att gå "sönder" känns för stor, fanns det inte finns något som pekar egentligen på det. Efter en viss tids "skadehelvete", så blir man lite reserverad och man backar ett par steg under den tiden. Du undrar ni var den här rubriken "Utan mål är vi blinda" kan komma ifrån. Dels handlar det om min uppvärmning tidigare under dagen, då jag "turfade runt". Då hade jag ett mål, att jag skulle bannemig ta alla de här tio zonerna. Istället bara för att planlöst gå runt, det passar inte mig. Samma sak fick gälla för ikväll, målet var tydligt. Kör så hårt jag bara kan och kom i mål, varken mer eller mindre.

Utan ett mål så är jag blind!
Eftersom jag inte kunde gå för fullt uppenbarligen, fick jag njuta av hur trivsamt det är att springa Midnattsloppet. Det är trots allt en folkfest och jag är en del utav den. Efter 6 kilometer sprunget, så kommer en annan fiende fram igen. Illamåendet, det där galna illamåendet. Jag vet ärligt talat inte vad det beror på. Kör jag för hårt? Åt jag för mycket? Åt jag för lite? Åt jag för nära? Det finns så många frågor kring detta, när illamående kommer fram så får jag helt enkelt köra än mer "långsamt". Jag känner det själv, att jag kör för snabbt, så kommer den där spyan. Det känns som jag helst vill undvika det den här gången.

Ju mer jag närmar mig mål, så blir jag passerad av de flesta känns det som och jag kan verkligen inte köra hårdare. Benen är inte trötta och psyket är inte trött, men illamåendet och att inte våga tillräckligt gör att jag inte kommer upp i den där kapaciteten som jag är van vid. Inte långt ifrån slutet, när jag ser målet, så vill jag verkligen rusha utav helvete. Det går inte, så jag slår inte förra årets tid (36:53) tyvärr. Jag kommer dock i mål och jag är glad att jag i varje fall vågade att ställa upp idag.

I vit keps lunkar jag mig fram efter målgång.


Efter: De som läser min blogg frekvent, förstår att jag ställer ganska höga krav på mig själv och driver mig oerhört hårt. Därför är den här skademotgången riktigt svår att tackla mentalt. Tiden blev 37:20. Det är nästan 2 minuter från mitt milrekord och 27 sekunder från mitt förra resultat på Midnattsloppet. Man ska dock ha i åtanke att Midnattsloppet erbjuder en ganska tuff bana. det är ingen bana du slår rekord på, om du inte så att säga springer en del andra milslopp runt omkring.

Jag och Rille från Huddinge. 5 sekunder före, alltid något!
Vid mål, är jag glad att stegvis slippa illamåendet och att jag har fått springa igen. Tiden är inget jag kan vara glad över, inte heller ledsen. Jag accepterar tiden att det är där jag är just nu och att jag har en lång väg framför mig, men jag är dock glad över att jag dock chansen att springa i Midnattsloppet. Frågan man ställer sig, om man kanske hade gjort bättre ifrån sig i Norrköping och kanske inte heller haft illamåendet, hur kunde det gå då? Usch, man ska inte hålla på med "Tänk om.."-tankar.

På vägen hem, så funderar jag när nästa lopp ska bli egentligen. När är jag tillbaka i min forna överlägsna form egentligen? Jag tycker att det känns väldigt skönt att vara tillbaka på banan, känna att kroppen faktiskt finns med mig och att potentialen fortfarande är stor. På vägen hem, passar jag på att "turfa" två zoner. Det är också en framgång.

10 kommentarer:

  1. Skönt att det gick bra och smart att du inte sprang två lopp på en dag. Midnattsloppets bana är helt klart krävande, kändes faktiskt lite backigare i år än i fjol.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt klart var det rätt beslut, så här i efterhand. Ja, den var mer tuff än jag minns den. Däremot hade jag stenkoll på backen till Sofia kyrka, den kändes dock den här gången också!

      Radera
  2. Kul och se dig igen Andreas! Bara lugn, du är snart tillbaka i gammal god form igen, om inte i bättre slag, bara skadan får läka! Bra jobbat

    SvaraRadera
  3. Härlig rapport och framförallt, bra jobbat, du är grym!

    SvaraRadera
  4. Jag har inte läst här på länge, har haft en liten paus, men som jag förstår har du haft lite skadebekymmer? Riktigt stark tid att komma tillbaka med i så fall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja, det kändes helt okej att springa. Men det är många bitar kvar!

      Radera
  5. Haha, det var kul att ses igen! Gillar bilden där du visar vägen för mig, det behövdes kan jag säga. Såg knappt ett jota i mörkret och höll på att snubbla två gånger. Tycker du får vara riktigt nöjd över tiden med tanke på dina skavanker och hoppas kroppen snart är i superform igen! Imorgon måste jag för övrigt köpa ett lass mintglass. Vi ses!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut, det var väldigt trevligt! Ja, det är riktigt mörk emellanåt och mintglass är bäst. Nuff said!

      Radera