fredag 13 juli 2012

Täbyloppet - Jag har så j*vla ont...

Datum: 27 maj 2012 Distans: 5 km Plats: 7 Tid: 20:07

Mindre än 1 dygn efter HalvTolvan skulle jag befinna mig på plats i Täby för att springa nästa lopp (det tredje i ordningen). Egentligen uridiotiskt, särskilt när jag både hade spytt och var helt utpumpad efter loppet samt att jag inte hade "löpt" så länge. Det var därför med mycket grus i ögonen och en hel del trötthet, som jag slog upp ögonlocken söndagen 27 maj för att åka iväg...

Så här kände jag när jag steg upp idag...

Innan: Jag är en väldigt entuastisk människa när det kommer till nya saker jag börjar gilla. Jag läser, googlar och försöker insupa mig allt som har med ämnet att göra. I det här fallet, har jag knarkat sönder forum och artiklar om löpning (nåja...) och tyckte att två lopp på två dygn. No problemas, jag behövde bara lägga mig i ett iskallt bad efter HalvTolvan och jag skulle vara fit for fight för Täbyloppet. Kroppen hade någorlunda återhämtat sig efter HalvTolvan, när det var dags att åka långt ut på Täby och till ett ställe som inte var mycket för världen, innan man närmade sig tävlingsområdet. Trött, något sliten och jävligt toanödig anlände man för att hämta ut nummerlapp och *tada* premiär för en chip att ha runt skosnörerna. Inte alls krångligt, man var mest bara orolig att den skulle falla av.


I jämförelse med de två första loppen i Skärholmen och Bromma, så var det faktiskt inte lika mycket drag kring det här loppet. Det fanns såklart olika sorters lopp och det var en del människor, men inte vad man var van vid, den där härliga pulsen som återfanns i de två tidigare loppen. Sen att värmen var outhärdlig och att det var mitt första terränglopp, rent mentalt la jag på massa onödiga hinder i huvudet. Men så var det dags igen att ställa sig vid startlinjen och släppa in dessa fjärilar i magen igen.


Under: Redan från början kände jag av gårdagen. Jag tvekade själv att ens ställa upp när jag vaknade och jag var osäker ifall jag skulle kunna genomföra loppet. Men när startskottet gick, så sprang jag på. Första klungan försvann ganska omgående snabbt, men jag försökte hålla någorlunda tempo. Men gud vad jobbigt det var att ha påträngande träningsvärk samtidigt som man ska löpa terräng märkte jag. Efter dryga 2 km, så kände jag, att nej, nu ger jag upp. Stopp och belägg, nu säger kroppen ifrån.

Det var t o m under en kort sträcka, där jag nästan slutade jogga och började gå. Men jag knöt näven och tänkte att Andreas ger aldrig upp och så inte denna dag. Det blev lite skönare att springa bland träd, där solen inte lyckades penetrera tillräckligt för att krama ur ytterligare svettdroppar. När det återstod c:a 1,5 km kvar, så började spykänslan att göra sig påmind denna gång och jag försökte göra allt jag kunde för att tränga bort den. När jag löpte under bron, som jag hade löpt i början av loppet, förstod jag att började närma mig mål. Sen såg jag det stora fältet och gjorde allt för att fajtas med spykänslan när jag sprang in på slutsträckan. Jag försökte springa på som bara jag kunde och tillslut, lyckades jag passera mållinjen samtidigt som jag hörde mitt namn i högtalarna.

Jag var helt jävla slut, nu ger jag upp och avbryter min korta löparkarriär kände jag...

Efter: ...men allt ändrades, när jag fick en fin medalj samt lite energidryck för att komma åter på benen. Jag fick tiden 20:07, då trodde jag att jag hade slagit min tid i Skärholmsloppet. Då den första tiden i Skärholmen var på 20:10, men nu efteråt har jag förstått att jag var 2 sekunder segare och fair enough, jag var inte alls i toppform och lyckades sånär gå under 20 minuter. Helt okej, får jag nog ändå säga.

Just dessa tre första lopp har varit något av en hård prövning på mig både fysiskt, men framförallt psykiskt. Orkar jag åka långa sträckor för att springa lopp, som kräver en hel del av en, både under själva loppet, men även under månader av förhöjda träningsperioder? Jag är en vinnarskallare, sedan min tid i lagsportens värld och jag älskar att göra bättre ifrån mig, gång på gång.


Jag bestämde mig helt klart om det var värt att satsa på att löpa vidare i min medverkan under Mälarenergi Stadslopp, hur det gick kan ni läsa på länken och som ni kanske har förstått, så älskar jag att löpa.

Om loppet: Loppet kändes rent arrangörsmässigt lite avslaget och banan, kändes som en normal slinga som du springar i skogen. Det behöver i sig inte vara negativt, men varje lopp har oftast sina småsaker som man kommer ihåg de extra för. Men detta lopp har endast oinspirerande sträcka samt en påträngade sol. Men med det sagt, så är det ingen omöjlighet att jag återkommer under nästa års lopp.

---

Nu har jag skrivit om mina tre första lopp, snart kommer en sammanfattning av vårsäsongen och mina tankar inför höstsäsongen som komma skall.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar