torsdag 6 mars 2014

Storängsözet - Att slå två rekord i en smäll


Datum: 4 mars 2014 Distans: 5 km Placering: 7 Tid: 16:53 (Nytt PB!)

Det har inte varit en hemlighet att jag har jagat något under en lång tid. Sedan den 11 augusti 2012 har jag verkligen försökt att nå min heliga graal. Nämligen att gå under 17 minuter på 5 kilometer. Jag har haft en hel del bra försök att göra det, samtliga utomhus givetvis.

I 2012 var det Hälsoloppet, under 2013 var det Kvarnloppet, MälarEnergi Stadslopp, Kanalrundan, Roslagsnatta, Telge Stadslopp och Hälsoloppet. I samtliga lopp har jag verkligen någonstans i mitt bakhuvud haft liten strävan och det är just sub-17. I vissa lopp har jag dock slagit rekord, men inte krupit under det magiska. I andra lopp har jag varit sjuk. Antingen deltog jag då och hade det väldigt tufft eller så avstod jag loppet helt. 

Jag har dock aldrig tappat tron att jag inte skulle kunna krypa ner, aldrig. Däremot så har vintersäsongen med alla 3 km-lopp inomhus varit en viss indikation på att jag förutom att jag har tränat uthållighet, även kunnat i små portioner ökat min snabbhet på kortare sträckor. Helt plötsligt från att jag trodde att inomhussäsongen tog slut med en pizza i marken vid Sätra till att jag ladda hårt för mitt första lopp inomhus med 5 kilometer. Det skulle bli intressant att se vad jag är i rent formmässigt.

Inför: Loppet gick av stapeln på en tisdag och det innebär att jag behöver gå igenom en arbetsdag innan jag kan börja fokusera på det som dagens höjdpunkt. När man springer på helgen är det så mycket enklare att fokusera från att man vaknar tills startskottet går, för det finns ingenting där emellan. En arbetsdag är väl alltid trevligt, men man får vara försiktig dels hur man portionerar ut sin energi och också hur man äter under dagen. Det finns en liten osäkerhet där, helt klart. Jag hade vissa svårigheter senast jag sprang i Storängshallen en vardag (då blev det 9:43 på 3 km i Scandic Indoor). Jag hade inte ätit tillräckligt insåg jag och mådde ganska illa i allmänhet. Då förstod jag inte att skulle få chansen att göra ytterligare ett besök i hallen och skapa ett bättre minne.

Strömmingspaus!
Från jobbet, så tog jag mig till Slussen, där jag och min störste supporter (min far) väntade. Där skulle strömming intagas. Strömming är bland det godaste jag vet och att få avnjuta en strömming i ett Stockholm med kvällssken, kändes på något sätt rogivande. När jag satt ner och rörde om min strömmingsbit i senapssåsen, så visste jag då att om lite mer än 3 timmar, så har jag svaret på om jag faktiskt har kapacitet att springa under 17 minuter. Samtidigt med hörlurar på sne på mitt huvud, så inser jag att det är sådana här kvällar som gör alla träningspass viktiga.

Så här taggad var jag när jag väntade på min start!
Väl på pendeln mot Huddinge, så var det ett faktum att vi skulle vara nästan 1,5 timme innan loppstart och det skulle vara väldigt segt. Det var bara att njuta av att vara tillbaka i en friidrottshall igen. Även om jag tillbringar mycket tid i sporthallar, då jag spelar innebandy, så är en friidrottshall något extra speciellt på något sätt. Det går inte riktigt att förklara varför, men så är det. Kanske för att jag vet att jag har möjligheten helt i egna händer (eller ben) att göra underverk när som helst. När jag har bytt om och gör mig redo att få till en ordentligt uppvärmning (jag får erkänna att jag har varit dålig på det inomhus), så stöter jag på Staffan. Riktigt kul att få träffa någon som man har tjötat via bloggen. Vi gillar båda löpning och det verkar vara en trevlig prick, typ som jag då, men lite äldre. 

Jag och Staffan har bestämt oss för att vinna ett varsitt heat ikväll!
Efter en ordentlig uppvärmning, så går jag upp på läktaren igen. För läktaren var på överplan, läktaren på nederplan var inte framtagen. Det måste ha varit för ombyggnationen tills en eventuell nästa gång jag kommer förbi, för att alla mina fans måste få plats. Det var nämligen så att B-heatet skulle gå före A-heatet, så det var bara att acceptera. Det kändes helt okej, det var inte samma sak som när jag var i Sätra och skulle springa vinthundsvintern, då jag fick reda på det några minuter innan första starten, att jag inte skulle springa. Det var jobbigt mentalt, när man väl hade ställt in sig. Jag såg en Staffan som sprang mycket stabilt och hade ett bra avslut, riktigt kul att få en duktig löpare uppenbara sig bakom den där bloggen. Jag gjorde mig redo att starta, det var dags att visa världen att jag var redo för en sub-17-tid.

Stackars Lunny! Han behövde dricka lite energidryck för att att hålla sig vaken!
 Under: När starten gick, så hade jag gått om tid att fundera hur jag rent praktiskt skulle lägga upp loppet.  Bara att det var 25 varv istället för 15 varv kändes lite avtrubbande. Du ska ändå hålla en hyggligt hög fart samtidigt som du ska göra alla de här varven. Men jag är jag glad att jag slipper springa i 3:12-fart och siktade mer på 3:22-fart, det kändes faktiskt skönt både för hjärna och kropp att inte helt köra hårt. Jobbigt var det och redan efter ett varv, då jag tog andrapositionen, så kände jag att det skulle bli en lång kväll.

Med tungan rätt i mun. Här bestämmer jag att vi ska starta i högt tempo i varje fall..!
Något som hjälpte en bit på vägen, var att Staffan hejade. Att små enkla ord faktiskt kan ge dig lite knippe energi. Lite som en jäkla morot framför ögonen på åsnan, jag var dock lite osäker ifall jag skulle ha en morot idag. Morotskaka är dock för jävla gott å andra sidan. Jag löpte ungefär enligt plan och jag såg att jag passerade första kilometern på runt 3:16, fullt godkänt och det var bara att tuffa vidare. Jag blev passerad av en klunga och jag ville absolut inte svara, det var alltför farligt att slösa krafter för tidigt. 

Jag gillar min tunga.
 Något som jag kunde glädjas åt var att jag i varje fall inte mådde illa och jag kände mig vid rätt så gott mod. Jag hade lovat att inte springa med hörlurar inomhus, vilket har blivit en principsak. Men det känns så jäkla ödsligt att springa utan musik, framförallt när speakern är helt tyst ett tag vid vissa partier. Då fick jag oturen att höra vad jag tänkte. Det jag tänkte på var helt enkelt hur många varv som var kvar, det oket vill jag absolut inte behöva få en påminnelse om. Det enda som betydde något var att jag såg vad jag behövde vara ungefär för att lika rätt sida av 17-strecket.

"Va, är det 10 varv till? Jag trodde vi sprang 3 km!"
 Till slut blev jag upphunnen av ledaren, men det gav mig ytterligare energi och jag hade inte tänkt att släppa förbi han i första taget. Utan jag var som en jobbig geting som inte ville ge mig av, jag ökade så fort jag kände andningen och låtsades att jag var etta i loppet och kontrollerade precis det jag ville. Efter ett tag var jag snäll nog och lät han passera, det såg ut som att mer bråttom än jag. När det bara var 2 varv kvar, så var jag faktiskt lite osäker på hur mycket tidsmarginal jag faktiskt hade och blev lite stressad. Jag hade kraft kvar i benen, så jag ökade på och när jag till slut hade möjligheten att gå in på målrakan, så fanns det ingen lyckligare än jag. Det här skulle ta slut och vilken avslutning det skulle bli. Jag hade gjort det. Igen.

Rekordbilden! Spara ner den och använd den som skrivsbordsbild, gott folk!
 Efter: När jag hade passerat mållinjen, så hade jag förstått att uppgiften var genomförd. Jag hade sprungit under 17 minuter, även om det kanske inte syntes på mig, så var jag så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det här är precis så bra som jag vågade hoppats på. Jag hade tränat rätt, jag hade ökat min mängd, samtidigt som jag försiktigt hade jobbat med min snabbhet. Jag var bara lätt förkyld, det kändes helt okej att köra. Om det var någon kväll det skulle precis gå som jag hade tänkt mig, så var det den här kvällen. Jag hade gjort precis allt jag kunde i mitt eget tycke. 

Alla som har slagit ett nytt rekord, vet hur bra man mår. Att sväva på rosa moln, är inte tillräckligt för att beskriva alla endorfiner som flödar omkring i kroppen. Det finns inget bättre, att har återigen flyttat gränserna för vad som är möjligt för en. Att det skulle ta en evighet innan pendeltåget skulle komma, spelade ingen roll. I min värld så är jag central, slår jag ett rekord, så är det ett världsrekord. Utan tvekan. 

Sekunden senare var den uppäten, nytt rekord således!
 På vägen hem, så visste jag nämligen vad som väntade. En semla utav bästa kvalitet, jag tror till och med att jag missade att köpa en semla på fettisdagen. Nu hade jag dock sedan länge varit väl medveten att det skulle infalla samma dag som det här loppet. Vid ett nytt rekord så skulle den smaka himmelskt. Att åka ut till Huddinge för att springa på en trälig 17-tid hade inte alls varit kul för min del. Väl på plats för att äta semlan, så slog jag ett nytt rekord. Jag måste ätit upp semlan på MAX 2 sekunder. Att ett personbästa smakar så gott. Jag tittade försiktigt på min klocka, den hade inte stannat. Även om det nu var ett ögonblick man vill frysa i all evighet...

Fotnot: Carl Wistedt står bakom de fina bilderna som är tagna under loppet. Tack för det!

28 kommentarer:

  1. Härlig rapport och stort grattis igen!

    SvaraRadera
  2. Mycket bra tid. Tror dock du skulle tjäna mycket på löpskolning så att du får en bättre löpteknik bla, löpsteget och få in armarna lite. Bara ett tips för att ta dig till ännu snabbare tider. Desto längre du springer desto mer tjänar du på en bättre teknik.

    /Stefan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Jag är väldigt glad att du säger det, för det betyder bara att jag har alla möjligheter att fortsätta bli bättre! (:

      Radera
  3. Väldigt roligt att ses och grattis igen, jag var faktiskt helt övertygad om att du hade ett varv kvar med tanke på hur jag såg hur du kämpade i slutet. Med fortsatt träning och som Stefan är inne på, lite fokus på teknik kommer du kunna kapa ytterligare med den kapacitet och det berömda pannbenet du besitter!!!

    En sak till, så snabb som du är så tycker jag att du är väl värd känslan av att tävla i ett par mycket lättare racerskor då du springer många korta, snabba lopp! Det blir en helt annat känsla i ett par skor som väger 150g mindre än vad dina Adidas Supernova Sequence gör, tro mig! Vill du ha råd om modeller, vet du vem du ska fråga ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut, jag håller med om att det var riktigt kul att ses. Har du några förslag på rak arm du tror skulle passa mig? Har blivit lite sugen på att utforska skodjungeln lite närmre nu! (:

      Radera
    2. Adidas Adizero Adios Boost är väldigt omtyckt och ganska allround och lite mjukare än tidigare varianter av Adios, skulle säkert fungera på dig, även på lite längre distanser som halvmaran med lite tllvänjning. Finns på flera ställen i Stockholm för utprovning. Adidas Store på Sveavägen, Löplabbet, Runners Store, vissa Stadiumbutiker etc...

      Radera
    3. Tack för tipset! Ska kika in och grotta ner mig lite i mitt nästa steg (bokstavligt talat).

      Radera
  4. Adidas Tempo6 är suverän som snabb stabil sko och som dessutom påminner om Sequence.

    /Stefan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ska kika in den lite närmre!

      Radera
    2. Vad har du för storlek i din a Adidas?

      /Stefan

      Radera
    3. Körde tidigare i Tempo och har två par i bra skick som du kunde fått att promen de är i 45 1/3:).

      /Stefan

      Radera
    4. Aha, det var synd. Men snäll tanke! (:

      Radera
  5. UNDERBARA bilder på dig! Jäklar vad jag skrattade åt tung bilderna. Roligt att du träffade snabbe Staffan! Tack för en bra race rapport

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, tack. Absolut, det var riktigt kul att få träffa Staffan den snabbe.

      Radera
  6. Grymt imponerande!

    SvaraRadera
  7. Wow vilken fart!!! Så grym du är!! Stort grattis till PB!!! BRA jobbat!!

    SvaraRadera
  8. Hurra Andreas och stort grattis till dig! Du verkar vara i väldans bra form - redan! Extra plus för tungan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, Tove! Jadu, formkurvan är helt klart i paritet där jag vill att den ska vara. Tungan upp för det! (:

      Radera
  9. Strömming och semlor finns med på min 10 i topp!!! Förresten du är grym :-))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jättegoda saker det där! (:

      Radera
  10. Vad är målet för premiärmilen?

    /Stefan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svårt att svara på. Det lär bli mer löparvänligt den här gången (snön var fortfarande i fokus vid förra årets lopp) och jag är i bättre form. En tid på 36.XX skulle jag vara mer än nöjd med att starta utomhussäsongen med.

      Radera
    2. Håller tummarna!

      /Stefan

      Radera