söndag 18 januari 2015

Scandic Indoor Games 2015 - Lunny var där. Jag var där. Nytt rekord var där.

Datum: 16 januari 2015 Distans: 3 km Placering: 6 Tid: 9:26 (Nytt PB)


Tankarna var väldigt få på det här loppet i förväg. Jag hade föregående vecka sprungit två 3000 meters-lopp, varav ett ledde till det nya rekordet 9:31. Det var rätt så tufft mentalt helt klart. Det är inte så att jag går och längtar till nästa 3000 meters-lopp. Det finns ingenting njutbart i själva loppen, mer än kanske de 2 två sista varven om du har några krafter kvar det vill säga. Troligtvis ville jag helt skärma mig av tankarna att jag skulle avsluta min arbetsvecka genom att att springa ett nytt lopp. Totalt blockad i huvudet med andra ord.

Jag hade tränat på med innebandy och löppass som ni kunde läsa. Jag kunde inte träna så mycket mer än så, jag kände helt enkelt att det räckte så. Jag kommer alltid hävda att jag springer för att jag vill, inte för att måste. Det måste någonstans vara njutbart och när jag ser de som springer ofantliga mängder milpass och tävlar på elitnivå, så blir jag inte avundsjuk. Självfallet håller man en högre nivå och har riktigt fina tider, samtidigt vill jag balansera min löpning med mycket annat i mitt liv. När det är på många mina villkor och jag fortfarande mår bra, så är det inget som hindrar. Så länge jag fortfarande utvecklas av egen kraft genom bland annat bättre resultat, så finns det inget jag drastiskt behöver ändra på.

Inför:
Som skrev här precis ovanför, så var jag rätt så blockad i huvudet under hela veckan. Det gällde också på själva fredagen när man var på jobbet. I stort sett ingen tanke ägnades alls åt det här loppet. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, eller om det var det faktum att det var ett nytt framgångskoncept. Det var faktiskt skönt att inte behöva tänka på alla de där 15 varven i förväg, för att tynga ner psyket i förväg. Dessutom hade jag inga mål att gå efter, så jag hade varken några succérubriker eller mardrömsditon att bära upp ifall det gick åt det andra hållet. Inte ens när det återstod en timme kvar, så hade jag börjat förberedda mig mentalt. Jag fortsatte att fundera ifall det skulle betyda att loppet inte var viktigt för mig. För det var det väl?

Jag intog kylig rödbetsjuice och samlade upp allt jag behövde innan jag sade tack och hej för den här veckan. Jag satte mig på pendeltåget för vidare avfärd till Slussen, där vi skulle mötas upp och äta lite strömming. Aldrig fel att äta strömming, även om man inte ska äta för mycket av det har jag förstått. Precis som senast jag var i Storängshallen blev det just strömning och då var det storängsözet, det var också då jag sprang under 17 minuter för första gången. Kanske ett lovande koncept att upprätthålla?

Lunny fanns med mig denna kväll.
Väl på plats för att pricka av mig och känna av atmosfären, så hälsade jag på en del löparbekanta och det var en nästan familjär stämning. Jämför man med det nästan ödsliga 3000 meters-loppet som jag sprang i Örebro, så var det en väldigt stor skillnad. Jag bytte om, sen gjorde mina tankeövningar på muggen. Inte ens med mindre än en timme kvar, så hade jag någon tanke på loppet. Ville jag inte eller kunde jag inte? Svårt att tyda. Det blev också en minimal uppvärmning, trots det och att jag kände mig trött överlag, så kände jag mig ändå någorlunda pigg i kroppen. Jag ställde upp och gjorde mig redo för att göra mitt absolut bästa för dagen och se om den här förnekelsementaliteten skulle ta mig någonstans den här kvällen.

Fortfarande inga speciella tankar om vad som ska ske!
Under:
När väl starten hade gått, så körde jag på rätt hyggligt. Jag försökte komma in i ett bra tempo, eftersom jag började i ytterspår försökte jag hitta en plats i innerspåret. Vilket jag gjorde relativt snabbt. Jag tror inte jag kan poängtera tillräckligt hur slitsamt det är rent mentalt att springa 3000 meter. Du gör inte det med ett leende. Du springer 200 meter, 15 gånger på samma bana med många flåsande herrar. Det är inget du njuter av. De fem första varven gjordes på ungefär 3:05. Det får man väl ändå anses som hyfsat. Jag låg trea ett tag, men blev passerad av tre herrar till som visst verkade ha bråttom.

Bara att köra!
Den andra kilometern är som vanligt jobbigast. För du har en väldigt hög fart under den första kilometern, som du på något sätt ska upprätthålla samtidigt som du vet att det kommer en tredje kilometer som du ska vara hyggligt fräsch inför och kanske till och med en spurt ifall det skulle behövas. Jag gick och slängde nästan med huvudet och önskade att jag knappt var född när jag sprang i Örebro. I Scandic, så var det nästan tvärtom. Jag hade en bra känsla i kroppen och jag lät mig inte nedslås av några negativa tankar. Idag kändes det bra och tittade man på klockan så var det åtminstone 20 sekunder på rätt sida sub 10-gränsen. Det verkade inte bli några nämnvärda temposänkningar heller.

Looking good.
Många hejarop från löparbekanta, gjorde att jag absolut inte vill tappa någon fart och jag var fast bestämd att göra mitt absolut bästa för kvällen. Utan undantag. Trots att jag hade hunnit äntra den tredje kilometern, så hade fortfarande inget mål för kvällen. Förvisso skulle man kunna lägga sig på en låg nivå och knäppa 9:43 från förra årets Scandic Indoor (ett platt fall då kan man säga). Men inte ens det vill jag tänka på. Otroligt märkligt eftersom jag gärna jobbar mot ett mål hela tiden. Idag var det nästan som att det fick gå som de ville rent tidsmässigt, så länge jag hade gjort mitt jobb.



Inne på den tredje kilometern så infann sig de där trötthetskänslorna, men fortfarande inte på samma sätt som i Örebro. När det var mindre än 600 m kvar, så hade jag en geting framför mig (en från Enhörna). Jag var överraskad av det jag gjorde, jag valde att göra en tillfällig tempoökningar och passera han. Lägga mig före han helt enkelt. Det där trodde jag inte, men har man bra träning i kroppen och gott självförtroende så gör man sådär helt enkelt. Med två varv kvar, började jag långsamt öka lite till. Sen kom det där sista varvet, då ökade jag på och då kom den där spurten. Det kändes mycket bra och när jag tittade på min klocka, så förstod jag att det bara skulle sluta på ett sätt den här kvällen. Nämligen med ett nytt rekord.

Efter:
Känslan efteråt, jag ligger på golvet och jag har slagit nytt rekord. Trots att jag nästintill förnekat det här loppet och varken mentalt eller fysiskt laddat upp inför det samma dag, så vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag försöker ställa mig upp och det är nästan så att hela världen snurrar runt. För det är väl det den kanske gör, hela världen kretsar kring den där jävla Andreas. Vilken go känsla i sådana fall.

Så ska en löparbana dras.
Det är med mycket stolta steg, som jag tar mig hela vägen upp för att gratuleras av störste supporten. Vem trodde på det? 9:26, nytt rekord med 5 sekunder. Det är makalöst häftigt. Och vet ni vad? Jag hade med mig Lunny, han åkte inte med till Örebro. Men nu fanns han med och det var grymt kul. Han stack fram med nosen under hela rejset och med hans magiska kraft, så fanns det inget snack om saken att jag skulle lyckas igen.  I all förvirring trodde arrangören att jag hade kommit trea och skulle upp på prispallen, men så var det inte. Jag hade kommit 3:a, om de hade räknat borta mitt sista varv. En tid på 8:52 hade varit lite väl otroligt, även för mig den här gången.

På vägen hem, är jag väldigt trött men lycklig. Jag passar på att fira med en McFlurry, det var ett tag sedan. Gåendes till lägenheten i mörkret, passar jag på att intervjua mig själv. Trots att själv vet vilka frågor som ska ställas, så har jag svårt att svara. Inte ens när jag förklara känslan efteråt, så får jag ur några vettiga ord. Jag dämpar min röst, när jag passerar en person. Jag vill inte att folk ska tro att jag är galen, jag är bara magisk.


12 kommentarer:

  1. Snabba banor i Huddinge :-) Kul att se dig, Shit va snabb du är!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, uppenbarligen! Tack! Kul att se dig också!

      Radera
  2. Såg tin tid i resultatlistan. Grymt och stort grattis!

    SvaraRadera
  3. Grymt jobbat, stort grattis till nytt rekord.

    SvaraRadera
  4. Stort grattis till nytt PB!!

    SvaraRadera
  5. En imponerande insats igen Andreas! Mitt mål i livet måste vara att någon vara sådär trött som du är vid passage av mållinjen, då kan jag vara säker på att jag gjort mitt bästa :) Trevligt att ses också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Staffan. Haha, vilket mål egentligen. Men jag förstår vad du menar, jag är inte så förtjust i 3000 meter, men det tar slut fort och det är ett helsikes pass får man säga.

      Alltid skoj att ses, hoppas vi ses framöver igen!

      Radera
  6. Imponerad av dina tider på alla distanser med den mängd löpning du lägger ner. Du verkar inte bara vara en jävel på att springa utan även utrustad med ett starkt psyke och att du verkligen tror på det du gör och ska göra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mikael!
      Ja, jag blir själv överraskad att jag pressar mig så otroligt hårt på den här nivån. Men jag älskar't!

      Radera