söndag 18 augusti 2013

Midnattsloppet 2013 - Hände det eller var det bara en dröm?

Datum: 17 augusti 2013 Distans: 10 km Placering: 84 Tid: 36:53
 
Jag hade byggt upp mitt lyckoförråd tidigare under dagen. Dels hade jag sett Kiprotich vinna VM-guld på maratondistansen. Vilket lopp han gjorde. "Musses" prestation går inte av för hackor eller, han tog verkligen in från tårna (eller magen) av efterspelet att döma. Inte bara med det, IFK Göteborg tog en viktig skalp efter en av årets bästa halvlekar någonsin, som innehöll det mesta en bra fotbollsmatch kan innehålla. Så min glädje var stor. Nu var det upp till mig att bjuda på show igen.
 
Inför: Jag har tidigare sprungit sena lopp i både Trosa Stadslopp och Roslagsnatta, men då har de varit långväga. Den här gången var det att springa inne i stan, på söder. Ett ställe som jag spatserade på så sent som i fredags efter en trevlig middag, dock vid norr mälarstrand och inte riktigt där loppet skulle gå. Då hade jag bara njuta av Södermalm i kvällsskrud. Vad hade jag egentligen att vänta mig Midnattsloppet? Ett lopp jag missade förra året pga att det hann bli fullbokat, då fick jag möjligheten att upptäcka Norrköpings Stadslopp och det var inte fy skam. Så i år så fick det blir Norrköping som fick stå vid sidan. Väl på plats, hela 1,5 timme innan. Vilket betydde lång vätan. Men jag ville vara på plats i god tid, kolla in var jag skulle stå och hur pulsen långsamt skulle stiga.
 
 
Det fanns dessutom en miljon bajamajor kändes det som och det var knappt ingen kö vi den här tiden. Det var befriande. Jag var helt övertygad om att jag inte skulle behöva gå ens, med tanke på att jag var "done" med toalettbestyr innan jag åkte. Men jag besökte bajamajan 2 gånger ändå. Helt otroligt. Vid uppvärmningen, försökte jag mest lära känna formen på kroppen. För att jag hade många bra pass och tävlingar bakom mig var det egentligen ingen tvekan om. Frågan är egentligen om jag skulle börja att bli sliten nu? Något som jag började känna av en stunds uppvärmning var ena sidan att knät började ge smärtyttringar (inget löparknä dock), vilket var oroväckande. Jag har inte haft några sådana känningar förut.
 
 
Jag ställde mig i min startfålla med över en halvtimme kvar. Det var lätt att det man hade värmt upp, så man stod där och glodde som en fån rätt ut medan både dunk-dunk-musik strömmades ut samt att massuppvärmning tog vid. Jag har myror i brallan, inget oävet drag som löpare dock. Men jag ville bara dra iväg. När Södermalm sakta men säkert började äntra "Night mode", så intalade jag mig själv att det här skulle bli himskans trevligt. I ledet framför mig stod elitlöparna. Däribland några stycken som hade kommit på pallplaceringar i Norrköping tidigare under dagen, sen skulle tydligen Olle Walleräng springa. Wow, säger jag. Efter loppet såg jag att den gamla SM-medaljören på olika långdistanser; Erik Sjöqvist också hade deltagit i loppet. Inspirerande, inte för att jag nödvändigtvis skulle ha med den absoluta toppstriden att göra, så är det alltid kul när duktiga löpare deltar. Långsamt började klockan ticka ner och jag har för mig att de sa att det skulle räkna ner de sista sekundrana via mikrofonen, men jag hörde inget och sen så ljöd startskottet. Bara sådär. Okej, då var dags då.
 
Under: De hade varnat tidigt för att de 3 första kilometrarna var lättlöpta, man skulle inte trycka på allt utan spara sig mot de två backar som skulle komma. Däribland den mot Sofia Kyrka, som är ökänd i Midnattsloppskrestar. Men mitt signum och kanske egentligen min största svaghet, är att jag måste och vill trycka på i början som en raket. Vilket jag gjorde. Det blev dock 3:14 första kilometern. Jag fortsatte att köra på i snabb fart för att vinna så mycket tid innan den legendariska backen skulle komma. Det slog mig hur mysigt det var att springa mitt inne i Södermalm, bland annat all publik och alla som satte ute vid uteserveringar som hejade på. Det var en magisk känsla. Jag hade egentligen ingen ångest för den långa backe som skulle komma, men...
 
 
"Jag behöver ringa polisen, jag måste anmäla ett brott. Backen vid Sofia Kyrka stal nämligen min känsel i mitt vänstra lår". Även om jag har rätt jobbiga backar som jag passerar vid mina terrängpass och jag kände mig bra tränad. Fyfan, säger jag. Det var för jävla jobbigt. Det kändes som om backen skulle stegra sig ända upp till himmelen. När jag trodde att den började bli färdig, så var det bara fejk. Utan den fortsatte att stegra vidare. År 2053 lär jag sitta vid en varm brasa tillsammans med mina barnbarn och berätta hur jag gjorde ett mandomsprov, hur mycket jag växte när jag färdig med den backen. Sen var det mysigt gjort med ljusen som var i backen, det var ett härligt visuellt inslag. När backen var klar, så var det bara att fortsätta hitta tillbaka till en någorlunda hastighet. Även om mitt vänstra lår fick sin beskärda del av backen.
 
Här någonstans skedde brottet. Ifall du har sett något, ring 08-702 00 90!
 
Efter det här, så var banan mycket knixig och gick fram och tillbaka. Vi var varnad för en backe vid Mose backe, som inte skulle vara så farlig. För en stund trodde jag att det var just den backen vi sprang uppför under en del av loppet. Jag var så sinnesförvirrad, så jag visste inte ens var på Södermalm jag befann mig och utgick från att det var den. Det var det inte. När jag till slut förstod vilken backe det var, så kändes det som att jag hade Mount Everest framför mig. Löpning ska vara kul. Är det här kul? Jadå, efter att backen är färdig. Vid andra 10 km-lopp så delar jag in loppet i tre delar.
 
1-3 km : Löp fort, för att få en positiv split efter halva. 3-8 km : Oxfemman. Du kör i ett lite mindre tempo, men du gnetar på bra och håller stången. 8-10 km : Du höjer farten och börjar njuta av att snart vara i mål. Så rent mentalt får du ta kilometer för kilometer.
 
Så var det inte i det här loppet, utan jag njöt bara hur mysigt och vilken skön stämning det var runt loppet. Så jag sket i mitt gamla vanliga kilometertänk. Men när Mose backe var färdig, så höjde jag temperaturen och körde på riktigt hårt. Någonstans vid 9 kilometer, så fick kroppen någon eufori, då det kändes som att jag sprang på rosa moln. Kroppen bara flög fram. Vi sprang nerför en lång nerförsbacke. Sen när jag äntligen såg målet, så ökade jag lite till och lyckades dessutom i min spänst passera en löpare. Extra boost. Även om det kändes som att målet flyttades bak hela tiden, när jag försökte nå det, så kunde jag till slut passera mållinjen. Som en vinnare, som en hjälte, som en legend. För alla som springer Midnattsloppet är en vinnare. För det här var kul. Riktigt kul.
 
 
Efter: Efter obligatorisk vatten-, bar-, banan- och medaljutdelning, så skulle jag lämna målområdet. Medaljen var utan band tråkigt nog och jag får nog säga att medaljen inte topp, men inte botten heller. Trångt som fan var det efter loppet, nu förstod man hur många människor det var. Vi försökte att ta oss från alla människor och zickzacka genom Södermalm för att hitta vägen hem. För varje minut som gick så njöt jag av att veta att jag hade sprungit på 36:53, tredje bästa miltiden någonsin för mig. Extra boost för att det är i ett lopp som är erkänt någorlunda tufft. Men jag har njutit hela vägen och jag har gjort det med bravur. Jag hade inte alls ont i knät under loppet, men efter loppet kände jag av det igen. Vad kan det vara?
 
Trött, men glad!
 
Min pappa frågade sen vad min målsättning med loppet var. Jag hade egentligen inget bra svar på det. Jag visste på förhand att det här inget lopp man slår sitt personbästa på, om man gör som jag, springer många lopp varje år. Jag hade format ett blygsamt mål i huvudet igår, under 40 minuter. Men det lät lite "töntigt" för min del, nog fan skulle jag kunna springa under det. Så egentligen var under 38 minuter målet den här gången. Men jag gjorde bara mitt bästa och det räckte långt. Igår kväll handlar inte om rekord eller jagar minutrar, utan det handlar om att njuta. Att uppleva något unikt. Det är förvisso fortfarande ett jippolopp med allt som hör det till. Men ibland måste man unna sig det här. Det gjorde jag.
 
Sent lördag kväll är det obligatoriskt att ligga såhär i stan oavsett orsak!
 
Jag var så uppe i varv när jag kom hem och upprymd efter det jag hade fått vara med om, så jag visste egentligen inte vad jag skulle göra. Det kändes som en dröm, kunde jag verkligen ha sprungit bara ett par timmar sen? Jag kollade på en TV-serie, surfade runt lite vid datorn och klappade lite katter. Jag gjorde dock allt med ett leende. Ett leende som i badrummet, innan duschtime, blev ännu större, då jag såg mig själv i spegeln. Tummen upp för mig själv.

19 kommentarer:

  1. Wuhu rackans va du är bra! Sådana härliga loppbeskrivingar du har med så man verkligen lever sig in. Starkt jobbat! Jag springer midnattsloppet nästa helg här i Göteborg :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar tackar!

      Trevligt, då hoppas jag att du får det minst lika trevligt som jag hade här i Stockholm! (:

      Heja Sara!

      Radera
  2. Jäkla vilken inspiration, du är grym! Grattis till en supertid :D

    SvaraRadera
  3. Ungefär så känns det att äta det. ;) Ska inte säga vad pappa tycker att min gröt ser ut som haha.

    SvaraRadera
  4. Härligt! Top 100 av 36 000 :-).

    Jag gillar inte heller medaljer utan band... :-). Din insats gillar jag bättre. Den var grym!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, tack, Lennart!

      Det blir så opratiskt, alla medaljer med band hänger runt en klocka. Mycket bättre! (:

      Radera
  5. Åh vad glad jag blir. den lyckan du kände efteråt - det är precis så det ska kännas! Grattis till ett kanonlopp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, Annika!

      Det är det här man älskar, trots allt, efter allt slit man lägger ner! (:

      Radera
  6. Jeeeesus vad snabbt! Grymt jobbat! Och en härlig story att läsa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mia!

      Kul att du gillade rapporten! (:

      Radera
  7. Härlig "race report" och grattis till et fint lopp! Men ta det lite försiktigt med knät nu...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! (:

      Ja, det har varit helt okej sedan dess. Men man ska ett extra "öga" på detta!

      Radera
  8. Shit vad härligt! Blir sjukt sugen på att springa midnattsloppet:)Underbar race-report! Grattis:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack tack Lisa!

      Gillar man löpning, så är Midnattsloppet ett måste! Så är det ju! (:

      Radera
  9. Vilken jävla tid!! Bra jobbat!!!

    SvaraRadera