söndag 11 maj 2014

Kungsholmen Runt 2014 - Här händer det ruskiga saker i dubbel bemärkelse

Datum: 10 maj 2014 Distans: 10 km Placering: 32 Tid: 35:52

Livet går upp och det går ner. På alla olika områden upplever man alltså dessa dalar och toppar. De flesta har sina knep för att få topparna att verka en längre tid och förkorta eller helt undvika eventuella dalar som uppkommer. När jag nu försöker se löpningen utifrån hur jag känner, så var det rätt tydligt att jag var på toppen redan i början av utomhussäsongen med två otroliga starka rekord i Premiärmilen och Prags halvmara. Det kändes som att jag hade klarat av två mål och all träning var otroligt svårt att motivera sen inför hädanefter. I sedvanlig ordning avstod jag aldrig ett träningspass, men jag kände stark avsky från att genomföra passen. Sedan kom lördagen med 5 km i Kvarnloppet, jag sprang på en tid som jag kände absolut ingenting för och jag fortsatt i dalen kände jag. "Bara" 26 sekunders förbättring från förra årets tid i samma lopp, det var inte direkt det jag var ute efter.

Jag tvekade mycket länge inför att åka på Kvantumloppet (10 km) dagen efter, jag bestämde mig när jag gick upp och ville någonstans utkräva revansch. Komma ur dalen, känna glädjen att springa igen. Jag var mest oroad att allt jag hade maxat dagen innan skulle kännas i benen. Det gick fantastiskt bra som ni har läst om, jag slog ett nytt milrekord på 22 sekunder. Det fanns egentligen inte på kartan, men när jag kom upp vid Källbrinks IP och förstod att det var hur möjligt som helst, så visste jag att jag var på toppen igen. Löpningen var världens roligaste sak, för det fick jag även en mjölkskummare. Vem hade trott att det skulle finnas en mjölkskummare på nästa topp?

Här trivs jag i mitt liv på alla möjliga sätt!
Sedan åkte jag på en tripp till München och Salzburg, i det sistnämnda pågick förberedelser till helgens stora lopp (mara/halvmara/10 km osv) och jag kände ett oerhört sug. Jag kände hur mycket jag uppskattade löpningen, jag stod stadigt på toppen. Sedan landade jag, bokstavligen, på Arlanda. Jag körde tre löppass på tre dagar, jag var inte särskilt nöjd med något utav dem. Jag kände att jag började glida ner från min bergstopp. Med näbbar och klor försökte jag hålla mig kvar. Två dagar efter det sista av tre pass, så gav jag upp på en tur, som skulle ge mig ett solklart besked. Skulle jag vara kvar på bergstoppen eller skulle jag sitta och sura i dalen? Med 18 km och ett snitt på 4:02/km, så var min plats på toppen så solklar, att jag kunde öppna en pizzeria längst upp på berget. Så, hur skulle det här stå sig under gårdagens tävling?

Inför: Under fredagen hade jag för första gången på bra länge gått ut på After Work med kära kollegor. Det var trevligt, förutom att jag återigen fick bekräftat att bowling aldrig kommer att bli min grej här i livet. Skönt att man kan skratta åt det. Jag var oerhört sparsam med alkoholen och drack bara två cider (Ingen öl här, tyvärr, Uhrbom och alla andra). 

Mina biktbås
När jag väl vaknade, så insåg jag att det ruggiga vädret som vi hade haft, skulle bestå även under lördagen. Under natten hade en person tagit livet av sig, det var lite ruskigt, får man ändå säga. På plats, så tog vi betäckning under en bro. Efter en stunds fågelholk (bara att stå och glo), så var det dags för en annan holk (nej, inga droger) i form av mitt Bajamaja-besök. Jag är expert på Bajamajor nu för tiden. Det är där jag har mitt mentala peppsnack och bygger upp min strategi för loppet. Det roliga var att det hade bildas en längre kö vid bajamajorna mot bron, medan på andra sidan, så var det ingen kö överhuvudtaget. Märkligt det där, men som sagt, jag kommer att anlitas som Bajamaja-expert av TV4 i något sammanhang snart. 



Kul att få tjöta lite med olika löparfilurer
Efter en kortare uppvärmning, insåg jag att det ändå skulle bli trivsamt att springa idag. Förra årets sol fanns inte med, men jag hoppades givetvis på att slå förra årets tid på 37:15 (nytt rekord när det begav sig). Jag träffade även två personer vars bloggar jag läser, alltid kul att prata med nya människor på riktigt, istället för att kommentera på bloggar tycker jag. Då var dags då, ska min resa över snöbeklädda berg få fortsätta?

  


Under: Förra året vill jag minnas att första kilometern gick väldigt snabbt, närmare 3 blankt. Idag gick den på 3:17. Jag kände mig i rätt så bra form och var fylld av självförtroende efter mitt snabba pass tre dagar innan. Det var bara hänga på så gott det gick utan konstigheter, runt 2-3 kilometer, så gjorde jag sällskap av en hammarbyare. Något som skulle följa loppet igenom. I början gick det precis som jag hade tänkt, snabbt, inga konstigheter där. Förr i tiden så började benen att påtala att det gör ont redan efter 3 kilometer, men av det såg vi inte röken av och jag vågade köra på. 

Trött? Det ser så ut, men det känns inte!
Sedan kom det, som jag hade tydligen förträngt lite. Banan är inte helt platt, men snabb ändå. Däremot finns det några stigningarna som tryckte ner tempot något och för den klungan som jag hade hamnat i, så visade det sig, lite oväntat, att jag antagligen var bäst tränad på backar i och med mina pass skogspass med en del backar. Ska jag vara ärlig, så tror jag att hade kunnat trycka på ännu mera om fallet var så. Men jag behövde få lära mig att hushålla med krafterna. Det fanns en sak jag funderade på, som jag fick klarhet när loppet var över. Tänk om jag verkligen kan trycka på lite, tänk om jag kan det? För inget illamående framträdde som det så oftast för mig och benen kändes friska och starka. Men så blev det inte riktigt.

Vi var en klunga som delade ett liv tillsammans i 25 minuter!
När det återstod 2 kilometer kvar och jag började ge upp tankarna på att slå ett nytt rekord för dagen, så kände jag att åtminstone borde slå den där hammarbyaren, det är min plikt, som tillhörande en motståndarens sida. Backarna blev till mina absoluta fördel och jag kunde rycka lite där. När det återstod en kilometer kvar och hammarbyaren började sakta, men säkert att närma sig mig. Då märkte jag hur tränad jag faktiskt är nu för tiden, jag växlade upp och det kändes inte alls, jag hade uppenbarligen en hel del krafter kvar som jag hade hållit inne med. Sedan började vi närma oss mål och jag hade skapat en riktigt stor lucka. Det var då den där snäva kurvan uppenbarade sig med lerinslag, jag kom i sådan fart att det var helt omöjligt att stå upp. Jag åkte rakt ner i leran, hela högersidan av kroppen blev geggig. Men det tog inte mer än någon sekund och sedan var jag uppe igen, jag såg att jag kunde springa under 36 minuter och den chansen tog jag.

1 kilometer innan bilden, så har jag haft en uppenbarelse: En växel till finns!
Efter: Min största motivationskraft förutom att slå hammarbyaren, var den där kanelbullen, som man fick förra året och det fick man även i år. Jag äter sällan kanelbullar (fast jag älskar dem så), så det var grymt välförtjänt. Något som jag inte fick förra året, som jag fick nu, var en medalj. Det var strul med det, förra året och nu fick jag en. Alltid något. 

Kanelbulle. Det är gott det!
Tiden 35:52, är nästan en halvminut från ett nytt rekord, men jag var inte alls missnöjd. Tvärtom, jag var hur nöjd som helst. För jag insåg att jag uppenbarligen har en ny växel jag måste lära mig kontrollera, jag måste våga trycka på ännu mera, där det finns möjlighet. Det var dagens andra ruskiga sak, jag har tydligen inte nått mitt max ännu och när den kraften faktiskt finns inom mig, då är jag trygg i att jag kommer att få stanna i min pizzeria på berget ett tag till.

Väl hemma, så knaprade jag i mig en hel del mörk choklad och jag funderade hur mycket löpningen har betytt för mig. Jag stod och intervjuade mig själv framför spegeln, jag kunde se hur glad jag var över dagens lopp, trots att jag inte hade slagit ett nytt rekord. Jag var full av ord och jag avslutade intervjun med att säga att jag kan garantera att det blir mer magi framöver.


15 kommentarer:

  1. Du kom iaf i mål, själv sprang jag "vilse" ute i Nacka :-)

    Mycket stabil tid och man kan inte alltid sätta PB, samt att du ju siktar på längre distanser snart. Tycker därför det var en utmärkt prestation!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Ja, jag lyckades komma i mål, om även lite lerig! (:

      Radera
  2. Kul att läsa och kul att träffas. Det här med att inte längre slå PB hela tiden har jag lite svårt för har jag märkt, jag börjar bli bekväm när jag märker att jag inte kan slå rekord och orkar inte motivera mig att ta ut mig helt. Inte bra och något det ska jobbas på framöver. Väldigt trevligt lopp annars!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja, det var roligt att ses!

      Absolut håller med i det du skriver!

      Radera
  3. Bra jobbat Andreas!! Såg när du föll, stod och värmde inför halvmaran där! Du va riktigt snabbt uppe, såg inte ut som du tappade någonting!! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaha, där ser man. Nej, ville inte "grina" alltför länge direkt! (:

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Mycket trevlig läsning och grymt jobbat! Kul att få vara med på bild också:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Absolut, den bjuder på! (:

      Radera
  6. Imponerande!!!
    Och vilken titel du kan få: Andreas-the bajamaja expert. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, något måste man vara expert på! (:

      Radera
  7. haha bra jobbat Andreas! ....In i båset med dig--

    SvaraRadera