måndag 29 september 2014

Lidingöloppet 2014 - Den är avprickad!

Datum: 27 september 2014 Distans: 30 km Placering: 253 Tid: 2:07:36

När man har säsongen klar framför sig, så har man många lopp som finns där i kalendern och det känns som att loppen aldrig kommer att ta slut. Ett tag förra året, så kändes det nästan som att det var lopp vareviga dag. Så illa (eller bra) var det inte, däremot så var det mycket under en period och framförallt så tränade jag likadant hela tiden under en period förra året och det blev aldrig någon utveckling. Jag fick ungefär det jag hade förväntat mig när det väl skulle springas. Under vintern så lade jag om min träning, till den milda grad att jag ökade mängden och längden. Med andra ord så sprang jag minst ett pass till i veckan och det blev långt på just långpasset.


Utöver detta så sprang jag en del inomhuslopp, så gav mig snabba och intensiva lopp utöver min vanliga träning. Jag var mer fokuserad och för första gången i mitt liv, så fick innebandyn vara andrafiol och min löpning gick först i alla lägen. Jag hoppades givetvis att det skulle ge mig en skjuts rent resultatmässigt under min utomhuslopp. Det gav resultat omedelbart, då jag sprang sub-36 på milen, sprang 1:18 på halvmaran samt att jag sprang på 2:52 på min maradebut. Jag hade enkelt blivit en bättre löpare.

När du väl tittar i kalendern så har du några "nyckellopp" som är viktigare än andra. Premiärmilen var första utomhusloppet och en bra indikation på var jag låg rent formmässigt efter min nya träning. Prag halvmara, för att jag skulle springa årets första halvmara i en av världens härligaste städer. Stockholmsmaran för att det skulle bli min maradebut och för att mycket av träningen var fokuserad åt det hållet. Sen får det några andra lopp som var viktiga (MälarEnergi Stadslopp, Hälsoloppet, Hamburg halvmara, Stockholm halvmara osv). Sen hade vi Lidingöloppet. Ett lopp som är sin egna udda fågel med 30 km. Ute i skogen, med sina backar med många människor. Man bör ju ha sprungit LL om man sysslar med löpning, så då blir det på något sätt ett viktigt lopp det också.


Inför:
Jag hade kolhydratladdat som bara tusan med glass, choklad, mat i stora lass och gud vet vad. Det är det som är lyx när det stundar ett längre lopp av denna rang. Under fredagen hade jag som ni läste inga bra indikationer på att min LL-debut skulle bli något att minnas. Jag kände mig halvkrasslig, samt att min fot gjorde ont i nästan varenda steg jag tog. Så ont hade det inte gjort i foten på flera månader. Den är givetvis inte bra än, men tillräckligt för att den inte ska störa mig alltför mycket nu. Jag väntar mest att löpningen ska gå i dvala, så att jag kan få professionell hjälp med den. När jag skrev mitt "inför"-inlägg, bara timmen före att jag skulle gå och lägga mig, så var jag så otaggad, att det var ganska troligt att jag skulle avstå att åka ut till Lidingö.

När jag väl vaknade, så var det 30 minuter innan klockan skulle ringa. "Vad skönt", tänkte jag. Då har jag mycket tid kvar att vakna upp i lugn och ro. Problemet var dock att att jag hade ställt klockan en timme för långt fram, så helt plötsligt så hade jag inte särskilt mycket tid kvar. Jag som hade alltid har som mål att ha god framförhållning, lägga fram allt och ha totalkoll. Men någonstans så var jag övertygad om att med den goda tiden jag skulle ha, så skulle det lösa sig. Så det blev nästan lite väl stressad i vanliga ordning att lokalisera klocka, ipod, hörlurar, skor (!), keps och andra viktiga prylar. Det löste sig dock utan större konstigheter.


På dagarna går ju runt bland människorna, precis som en vanlig man.
Vi åkte mot Ropsten och tunnelbanan var knökad med massa lämlar som skulle åt samma håll, när vi väl klev av vid ändhållplatsen, så var det lämlar som redan hade sprungit som skulle hem igen. Vi kan väl säga att det var rätt mycket folk vid busshållplatserna, vi hade dock tur och det tog inte alltför lång tid att få kliva på bussen. Sen tog det rätt så lång tid för bussen att åka till Lidingövallen, klockan började räkna ner och jag kände en viss stress att hinna med allt som jag behövde göra, jag behövde ta på mig löpkläder till exempel. Jag var glad att jag hade fått hjälp med både att plocka ut nummerlappen och bli uppflyttad en startgrupp dagen före och vi behövde bara ta oss från vallen till startområdet.


Många människor. Många tankar.
"Bara" var det ja, det tog sin lilla tid och jag är väl tidsoptimist (kan man vara annat när man är löpare?). Väl framme vid det stora fältet, så var det bara att byta om så fort det gick. Jag hade tänkt att göra en "nummer två" i skogen, men det var fan folk överallt och jag vill inte göra någon "performance" över det. Det var bara att "skita" i det hela, bege sig till fältet och titta var man skulle stå. Väl hittat min startgrupp, så valde jag att springa ut i skogen åt det andra hållet. Där kunde jag göra "mitt" och med en helt obefintlig uppvärmning, ställde jag vid min startgrupp och gjorde mig redo.


Nu är smeten iväg!


Under:
Jag ska vara ärlig och påstå att jag inte hade funderat så mycket över skräcken att springa mitt första längsta pass sedan maran egentligen. Det hade varit mycket prat om Abborrbacken och andra skrämseltyg innan loppet, men det var inget som jag hade lagt fokus på. Vi blev förvånade att det skulle skjutas raketer vid starten precis vid stora eken och där stod jag, så jag var förberedd trodde jag. Men pang, så blev jag som skrämd katt som ville springa åt ett annat håll, när raketerna ändå överraskade mig. Det var som en skenande boskapshjord som kom rusade från alla håll och kanter, bokstavligen. Vi kan väl med lugnt påstå att jag knappast varit med om något liknande.

Det skulle dock vara Göteborgsvarvet som jag sprang förra året, man blev liksom "hoppackad" som en makrill (apropå Göteborg...). Skillnaden var att i GBG-varvet, var det redan lite så i början och det gick att rycka sig loss efter någon kilometer. Det var värre på Lidingö, man var hoppackad på ett sådant sätt så att det var svårt att överhuvudtaget göra något mer än att lunka på ett sämre tempo. Jag får helt enkelt springa vid sidan av själva grusvägarna, för att vinna placeringar. För det märks att jag uppenbarligen springer ihop med många som inte riktigt är på min nivå, lite som den där tokiga trängseln med för stort omfång på startgruppen i halvmaran i Stockholm.



Här ser man inte mycket, men jag lovar att jag kommer springandes här snart!
Efter att försökt avancera fort i startfältet, så kommer jag in i ett hyggligt tempo som jag trivs med. Det går upp och det går ner, så fortsätter det fram och tillbaka. Det är sannerligen inget stadslopp, med löften om flacka banor. På något sätt, så börjar jag faktiskt att tycka att det är behagligt. Det är fridfullt att få springa i skogen, på sina ställen är det väldigt snävt och det är svårt att passera någonstans. Det är inte så mycket att göra saken, så länge som jag får hålla mitt tempo. Vi kan väl minst sagt säga att det var en hel del uppförsbackar, men det som också är på den andra sidan är att det blir nedförsbackar. Vissa nedförsbackar var väldigt mycket nedför, hade jag hållit en hög fart i dessa, så hade jag förmodligen flugit rakt fram som en stålman och brutit benen längs vägen.

Något som jag måste få uppmärksamma, så kändes det som att kilometerskyltarna kom i en rask takt. I jämförelse med halvmaran senast, så avverkades de snabbare nu. Det kan nog ha varit för att jag tyckte att det var fridfullt att springa i skogen. Det påminner mig om mina pass ute i skogen, ibland fick jag till och med déjà vu, jag trodde att jag faktiskt var ute hemma i skogen och sprang. Efter halva rejset, så blev jag grovt överfallen. Jag trodde först att det var någon som kastade något på mig, men antagligen var det en större gren som flög ner från ett av träden. Jag klarade mig utan större konstigheter.



Allt det här är självförvållat.
För att peppa mig vidare, så försökte jag hänga på de få tjejer jag såg och ha de som riktmärke, att jag skulle öka och komma närmre dem, sen förbi densamma. Nu låter det som att jag är någon tjejtjusare och jagar fruntimmer, men det är mycket enklare att se tjejer i spåret och fokusera att hänga på, samt ta sig förbi. När det återstod mindre än milen kvar, så trodde jag att jag hade börjat närma mig Abborrbacken. Jag var helt övertygad om att den backen (som jag inte vad den hette), som sög mycket ur min must. Folk gick även i den backen, men det var inget jag tänkte befatta mig med. Då tänkte jag: "Nu är den där jobbiga backen över". 

För ett par kilometer senare, så närmar jag mig ett tält fullt med musik. Härligt, tänkte jag. Då såg jag skylten som nog alla fasar över. "Välkommen till Abborrbacken". Då trodde jag att jag var rökt, de flesta av mina medlöpare, gick i backen. Jag ville dock vara en fajter och tänkte inte att något skulle stoppa mig den här gången heller. Däremot så måste det vara den segaste farten just då (maran inräknad) som jag har haft under ett lopp. Väl uppe och med många trasiga medmänniskor runt omkring mig, så var det bara att göra sitt bästa av det hela. Abborrbacken är en myt.

För njuta gjorde jag större delar av loppet, sen att loppet har en udda distans, som gör att jag inte behöver känna press att försöka slå ett nytt rekord heller. I den sista sjättedelen av loppet så fick jag varsel om att kramp är på gång i ena vaden samt i ena framlåret, jag försöker göra allt för att inte tänka på det. När det återstår 2 km kvar, så förstår jag att det finns ett slut på det här också och när jag kommer in på det stora gärdet, ser långt bort att målet finns där. Det finns inte mycket till kraft inom mig, ingen spurt, men med starka tydliga steg så tar jag mig över de den där viktiga linjen. 


Tydliga steg mot mål. (Tack till "Hoffen" för bilden)
Efter:
Jag har sprungit närmare 70 lopp av varierad karaktär, i stort sett varenda gång har jag haft en otroligt skön känsla när jag har passerat mållinjen. Jag kan säga att när jag passerade linjen i lördags, så var det en av de skönaste gångerna någonsin. Jag har gjort något, som var nödvändigt för mig att göras och jag har faktiskt haft kul på vägen. Ibland så ska man ha det som belöning, när man ligger ut med den löpträning som man ändå gör.


Nu har jag den där förbannade silvermedaljen.
Klockan stannar på 2:07:36. En fantastisk LL-debut. Under 2:15 så skulle jag få den där eftertraktade silvermedaljen, under 2:10 och jag skulle vara riktigt nöjd. Så blev det också. Att jag blev serverad Pepsi var grädden på moset, det kändes helt rätt. Jag försöker samla mina tankar som jag har. Man är alltid lite omtöcknad vid den här typen av distanser. Första tanken var att det här var mera jobbigt än maran. Med lite nyanserad bild, så får jag nog ta en ytterligare tankesväng om det faktiskt är så eller inte. Sista milen på maran är något som inte går att beskriva i ord heller.


Äntligen får jag äta lite välförtjänt mjukglass.
Det blir inte en sådan lång väntan på bussen, däremot när det kommer, så tar det sin tid innan vi är framme vid Ropsten. Jag läser dock efteråt, att många får stå och vänta mycket längre än vad vi fick. Jag får helt enkelt vara glad att vi kommer ifrån. På väg hem så har jag tankar om att ta upp min anteckningsbok, notera ner de tankar som jag har. Det finns inga tankar. Den enda tanken som finns är att det är lördagen den 27 september 2014. Jag har sprungit mitt första Lidingöloppet. Jag är stolt. 

11 kommentarer:

  1. 2.07 på LL är snäppet bättre än 2.52 på maran! Se till att bli helt frisk och hel nu (skippa innebandyn, vila/sov mer och ät bra). Då slår du mararekord lätt nästa gång.

    SvaraRadera
  2. Stort grattis! Vilken Lidingö-debut, 2:07 är ju fantastiskt bra! Härligt med silvermedalj som en skön bonus också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket. Det kändes riktigt skönt.

      Radera
  3. Fantastisk tid. Du håller en hög nivå. Hoppas du kan bli helt frisk i din fot. Hur känns det i den nu efter denna urladdning?
    Dina tävlingsberättelser är en fröjd att läsa. Känner igen mig mycket över hur tankarna kan vandra iväg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nisse. Det kändes helt okej, lite öm, men inte så farligt. Kul att du känner igen. Det blir ju så, man är ingen robot som bara springer rakt fram. Det är många tankar och känslor som hinner passera, framförallt när man springer ett sådant här långt lopp.

      Radera
  4. HAHAHA!! Du skriver :Jag som hade alltid har som mål att ha god framförhållning, lägga fram allt och ha totalkoll

    Och sedan detta:
    Du skriver: När jag väl vaknade, så var det 30 minuter innan klockan skulle ringa. "Vad skönt", tänkte jag. Då har jag mycket tid kvar att vakna upp i lugn och ro. Problemet var dock att att jag hade ställt klockan en timme för långt fram, så helt plötsligt så hade jag inte särskilt mycket tid kvar.

    :) ser ett tydligt tecken i dina inlägg tt du alltid tappat saker och letar efter dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att ha som mål och sedan vad som händer är som bekant inte lika, men vi jobbar på det!

      Radera
  5. Grattis, vilken fantastisk debut på LL. Kan bara hålla med gällande abborrebacken, trodde den skulle vara betydligt värre.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket!

      Härligt att jag inte är ensam om den tanken! (:

      Radera
  6. Grym tid!! Vackert!! :-)

    SvaraRadera