tisdag 23 september 2014

Sicklaloppet 2014 - Lunny vaknar igen!


Datum: 21 september 2014 Distans: 10 km Placering: 12 Tid: 37:18


Som jag skrev tidigare, så kan jag med lätthet påstå att Sicklaloppet ligger dumt till kan man väl påstå. Loppet ligger sent på säsongen, samtidigt som jag har precis dragit en urladdning på halvmaran veckan innan. 2012 var dock Sicklaloppet, veckan innan. De valde nog att flytta för att det låg samma helg som Tjejmilen, dock inte samma dag under helgen. Vi kan väl med lätthet påstå att jag inte har varit i närheten av min formtopp under våren. Vi kan också lugnt konstatera att jag har varit nära mer än en gång att ställa in hela höstsäsongen, för att rehaba och titta in mot 2015. Jag funkar inte så, att jag bara kan släppa allt. Däremot vill jag vara så bra förbered för loppen som jag kan och det kanske jag inte varit, men samtidigt med de nuvarande förutsättningarna har jag ändå varit det.

Jag måste vara hyggligt unik i mitt slag. Jag tillhör inte absoluta eliten, men jag springer ändå väldigt många lopp. Det är inte många på "min nivå", som springer många lopp och jag är faktiskt imponerad över detta. Jag kan med stolthet titta tillbaka hur jag faktiskt har legat i och utan ens läsa några blogginlägg om loppen, så har jag i stort sett totalkoll hur det gick och vad jag kände under loppen. Det är sjukligt egentligen, men samtidigt så är minnena någonting väldigt värt fint som jag ska värna om. Det ger min träning ett enormt värde, jag lägger upp all träning utifrån de närmsta loppen och jag älskar att jag faktiskt sällan backar ur från någonting.

Inför:
Det är en speciell känsla att få vakna upp på samma dag som när du skriva ett lopp, det är inte pirrigt, däremot så känns det som att det är allvar helt plötsligt. Allt blir på riktigt. Det är skillnad när du "bara" går ut och kör ett vanligt pass, jobbet ska göras utifrån den planering du har. Men med ett lopp, så är det någonting annat. Det blir verklighet, det är faktiskt så att det hamnar på en resultatlista med namn, tid och placering. Det är inget du kan hymla, det är så det är. Då ser vi helt klart var du ligger rent formmässigt. Är du där du ska vara eller finns det ytterligare saker att fila på? Efter halvmaran, så var jag givetvis glad att jag var klart bättre än förra årets halvmara, samtidigt som jag fick inse att jag är ett par steg bakom där jag faktiskt har potential till.

Att Lunny alltid lyckas se så glad ut på korten!
Det här loppet har något speciellt i sig, eftersom det är bara 15 minuter med kommunala medel och det gör det mera lättsamt. Vi kan väl med lätthet påstå att det finns lopp, som ligger betydligt längre bort och som kräver nästan en hel dag för att genomföra. Ta de lopp jag sprang i Örebro och Norrköping, 3000 meter, i vintras. Jag ägnade mer än en halv dag för att springa mindre än 10 minuter. Det finns de som skulle säga att jag var fullkomligt idiotisk, framförallt när jag inte tillhör den absoluta eliten. Samtidigt finns det personer som skulle säga att jag var djupt engagerad i min löpning. För så är det lite, när det går bra och jag känner att det väl gör det, så känns det helt klart värt det. Sen finns det dagar, man undrar egentligen varför man utsätter sig för detta. Svaret är enkelt. För att jag kan. Jag är förhållandevis ganska ung och det är nu jag har möjligheten,  om 50-60 år, så vill jag se tillbaka på den här tiden för att jag kunde.

Här kommer smurfarna!
Vi åkte till Sickla och på vägen dit, så såg jag löparna som sprang i Sickla gruvlopp. Ett lopp jag faktiskt hade antecknat i kalendern när anmälan skulle öppnas, eftersom det var begränsat med platser. Jag lyckades dock missa när det öppnade och således blev det inget för mig, för det hade varit kul. Att få springa delvis i en gruva och så fick du en skyddshjälm som medalj, häftigt. Väl på plats vid tävlingsområdet, kryssade jag mig fram till efteranmälningen. Där stod jag en liten stund och funderade på om jag skulle kuppa in mig och min för dagen följeslagare Lunny Lunnefågel. Så fick det bli, "Andreas Lunnefågel", skulle få göra debut och det med råge. Även min syrran med tillhörande ekipage kom förbi, för att få en skymt av mig. Det var trots allt en av de sista chanserna den här säsongen, för fansen.

"Anders Lunnefågel" är på G!
Jag värmde upp och jag kände väl ganska direkt att jag var riktigt slö, jag hade ingen större lust att ställa upp idag. Samtidigt som jag vet att jag har haft ökänt ganska dåliga uppvärmningar, då det har vänt fullständigt när man väl har kommit till skott så att säga. Inte nog med detta, till slut dök det upp någon jag kände igen. Nämligen Fredrik Uhrbom, den mannen brinner verkligen för löpning eller sina brödrostar, vad vet jag? Den fållan som eliten brukar vara vid i Sicklaloppet, var i stort sett icke-existerade, så jag fick nästan stå vid starttejpen och det var skönt att inte behöva bökas. Sen var det bara göra det bästa av situationen. Som vanligt.

NU KÖR VI!
Under:
Den där hemska känslan, när man på förhand redan vet om att det inte kommer att komma något gratis idag, är obehaglig och inte mycket att göra åt. Jag öppnande ganska starkt, men sedan var det som att jag skulle testas idag återigen. Den första kilometern var väl på 3:1X-någonting, ingenting alls att skämmas. Vi kan väl med ärlighet säga att jag visste att jag skulle få svårt att prestera någonting häpnadsväckande idag. Däremot var jag stolt över att jag faktiskt hade kommit till start, att orka mala på.

Då var vi iväg, inte en ovanlig procedur direkt!
Efter 2 kilometer, så hade jag två löpare som låg hyggligt nära i ryggen och jag förstod att jag inte skulle kunna komma ikapp någon i det här tempo. Nu låter det som att jag sprang på i ett lufstempo, riktigt så illa är det givetvis inte. Men alla som håller på med löpning, framförallt springer en del lopp, känner nog igen sig när man inte kan uppnå den där topphastigheten som man vet man kan göra, när man har en bra dag. Efter bostadsområdet, så var det ut på grus och försöka le för alla personer du träffade. Le, för att det var så himla kul att springa. Om inte, le för Lunny. Helt enkelt.

Jag var rätt så orkeslös hela loppet. Det fanns ingen extra energi någonstans att hämta för mig!
Sedan efter en del knixiga kurvor och snabba vändningar, så fick jag återblickar till hur det var att springa den tidigare. Det var rätt så solklart, att det här är ingen bana som du sätter några personliga rekord om du samtidigt springa andra lite snabbare lopp i Sverige. Dessutom hade en av de som jagade mig kommit ifatt och sedan förbi mig. Alltid lika tråkig känsla. Sedan kom det där skogspartiet som jag hade mycket dåliga minnen ifrån, jobbig och smal grusväg. Där det inleds med en rätt så stigande backe. Någonstans i min enfaldighet trodde jag att kanske var den enda jobbiga backen i skogen och det var allt, givetvis var det inte så. Jag möttes av flera uppförsbackar och jag hade sedan länge tappat livslusten.

Det närmar sig mål!
När vi väl kom ut ur skogen, så närmade vi oss, kanske det roligaste partiet i Sickaloppet - nämligen bryggan. Det är en härlig känsla att springa på en träbrygga, på något sätt så var det mjukt och skönt. Långsamt började jag dock närma mig mannen med polisonger, som var den person hade passerat mig tidigare och strax innan det återstod 9 kilometer, så sprang jag förbi honom och i samma veva en löpare som hade hamnat långt bak från den toppklungan som hade försvunnit vid starten i stort sett. Illamåendet fanns nära, som en illavarslande korp. Jag gav dock inte upp, utan när jag väl var inne på sista kilometern, så var det bara att göra det bästa av situationen. Jag förstod ganska tidigt att det skulle vara svårt att nå under 37 minuter den här gången, men jag gav mig fan att slå förra årets tid på 37:25. Inga konstigheter tyckte jag, när jag seglade in på 37:18. 7 sekunder snabbare än förra året, alltid något.



Efter:
Den där känslan när du har passerat mållinjen precis, den är helt underbar. Det är få saker som kan konkurrera med den känslan, det är potpurri med alla möjliga olika känslor. En som jag på rak arm kommer, det är lättnad. När du inser att du har gått igenom en hård prövning och inser att det är över. Samtidigt så fantiserar man alltid lite extra att det skulle gått bättre än vad du hade förväntat dig, 37:18 är ingen tid att skämmas över, samtidigt som jag vet jag har kapacitet på andra nivåer. Men banan är som sagt lite svår och ingen du gör supertider på, men det ska jag inte skylla allt på.

Slut på eländet för idag. Tack för idag!
Kort därefter, ser jag att istället för "Andreas Lunnefågel", har blivit omdöpt till "Anders Lunnefågel". Så kan det gå ibland. Oavsett förnamn, så fick det bli en fin hyllning till min hängivna maskot. Ibland måste han också muntras upp, eftersom han ibland stup i kvarten glöms bort och får ofrivilligt stanna hemma, trots att jag tänker på han hela tiden.

På vägen hem, så är jag sugen på något gott och det blir jag väl alltid efter ett lopp. Jag får sådana ett riktigt härligt sug efter mjukglass. Så jag ställer mig i kö på café tillhörande ICA. Väl framme vid kassen och jag verkligen känner hela mjukglassmaken i munnen, så får jag inse att det inte blir något. Jag möts av en lapp där det står att mjukglassmaskinen är ur funktion, jag gråter en skvätt och tar istället en kyld smoothie. Den är väl okej, men det är något som du kan snurra upp själv på 30 sekunder. En liten besvikelse. Det var ett mellanmjölksavslut på en mellanmjölksdag.

6 kommentarer:

  1. Kul beskrivning av en "mellanmjölksdag" :).
    Jag kan identifiera mig med känslan av att inte prestera riktigt på topp men ändå någonstans vara (ok) nöjd med prestationen, även om det inte är samma nivå.
    Jag har skrivit det tidigare och andra har också kommenterat det, du har en riktigt bra lägstanivå så det kommer bli kul att se vad du gör av en förhoppningsvis bra säsong nästa år.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anders! Det är absolut skönt att ha den vetskapen. Inget ont, som inte har något gott med sig!

      Radera