måndag 15 september 2014

DN Stockholm Halvmarathon 2014 - Jakten på de försvunna skorna!

Datum: 13 september 2014 Distans: 21.098 m Placering: 145 Tid: 1:21:24

Ingen kan väl undgått att jag har haft en tuff höstsäsong, ända sedan maran. Jag har successivt tränat mindre och sämre, än den träning jag lade ner från årsskiftet fram till maran. Jag märker det själv, bara rent allmänt under vissa pass att jag inte är "där". Det är en jobbig känsla att leva med att man inte är för tillfället formtoppad som man vill, men det är bara acceptera att man inte alltid har möjligheten att slå nytt personligt rekord. Jag tror oerhört mycket på mig själv och jag vill vara stenhård i mina förberedelser, så att jag alltid ger mig chansen att vara väldigt förberedd. Framförallt när du ska springa en sådan lång sträcka som en halvmara. Det går inte att fuska med träningen, det märks direkt hur väl du har tränat. Det är det som är charmigt med löpningen, det är rätt enkelspårigt på det sättet. Bra träning = bra resultat. För mig i varje fall. Jag gillar det. De finns små marginaler i löpning som påverkar (svår bana, väder, hur du mår osv), men annars är det bara du och ingen annan som gör det.

Annat är det med lagsport. Det är så mycket som ska till, för att du ska nå framgång och det är många detaljer som är viktiga för att hela pusslet ska fungera för att exempelvis segra. Jag uppskattar lagidrotten mycket också, jag är och har varit mycket verksam i innebandyn på olika nivåer (spelare, ledare, styrelseledamot, "sportchef") och är ständig målvakt i korpfotbollslaget. Att vara en del av något, att alltid göra sitt bästa och försök till att utveckla dig själv för att hjälpa andra. Löpningen är du inte en del av, du är din löpning mer eller mindre. Du måste genomföra dina pass av olika längd, mängd och kvalité. Jag gillar att det är jag och ingen annan som bestämmer hur jag ska träna, jag har haft en stor framgång med "ensam är stark", även om jag har fått erbjudanden om att träna med en löparklubb, så fortsätter jag lunka på själv tills vidare.

Så, en halvmara, en rolig halvmara. Men den nedåtgående trend jag ändå befinner mig i, med ständiga små skadeproblem som är som ständiga påminnelser om att man inte är bättre än sitt senaste lopp eller pass. Nåväl, häng med på den här rapporten. Så får vi se hur det gick.

Inför:
Jag sov hyggligt. Jag och min sambo hade kommit överens om att vi skulle äta helgfrukost tillsammans, vi jobbar så olika tider och har inte så ofta möjligheten att synka, så att vi gör så mycket gemensamt. Det var hennes idé om en helgfrukost, en frukost med lite större svängrum så att säga. När jag väl vaknade, så hade hon i stort sett ätit upp sin frukost med motiveringen att hon hade varit vaken så länge. Ja, det var den mysiga helgfrukosten som gick till spillo. Det blev en "vanlig" frukost med paddan som sällskap, ja, alltså inte min flickvän utan en iPad. Det är något speciellt med lopp som börjar lite senare än på förmiddagen så att säga, då hinner man känna efter på ett annat sätt än när loppet ligger tidigt.

Det är alltid svårt att sia om sin form, när man själv vet att den inte är absoluta toppnivå. Jag funderade inte alls så mycket hur det skulle gå, däremot visste jag att jag var glad att få springa den här banan. Det är en trevlig bana, med trevliga vyer från ett Stockholm som visar sig från sin bästa sida. Banan har några få tuffa inslag och har sina utmaningar. Innan vi kommer till själva banan, så ska jag berätta om hur det blir stressigt deluxe. Vi backar till kvällen innan, alltså på fredagskvällen. Jag sitter och tittar på "Tidsjakten" på paddan, ett program som handlar om att man har det stressigt och inte får ihop all tid. Man tar in en tidsexpert för att hjälpa familjen, eller i det här avsnittet, mamman att se vad all tid går till och hur man ska kunna råda bot på detta.

Ett intressant program, inget speciellt egentligen. Men jag tittar själv på min egen vardag, där jag planerar ibland ganska minutiöst vad jag ska göra varje dag, både på fritid och med min löpning (samt övrig träning). Även vad jag ska genomföra på jobbet. Jag har hygglig koll, även om det blir lite stressigt emellanåt, när jag är för "chill" i vissa situationer som straffar sig. Tillbaka till lördagen, jag har ätit lunch och byter om till tävlingskläder. Jag hittar först inte min keps, men till slut har den gömt sig under fåtöljen. Sen hittar jag inte SKORNA. Paniken infinner sig snabbt, de står alltid i skohyllan eller vid ytterdörren. Jag använde dem för att springa på jobbet under tisdagen. Jag måste ha lagt ur de på ett konstigt ställe, men jag hittar ingenstans. Min syrra är snäll och ska skjutsa in oss till stan, hon tar förbi vägen till mitt jobb för att kika där och inget napp överhuvudtaget.

Mycket besviken givetvis över detta faktum. Så får jag bita i det sura äpplet och mina förrförra skor får göra ny comeback. Mina "femmor", som var mitt huvudval säsongen 2013 och gjorde fina resultat, samt konverterades till att springa mina inomhuslopp i början av det här året och gjorde en comeback i Karlstad Stadslopp i år (när jag sprang på min näst snabbaste miltid hittills). Det var bara inse att det fick gälla. Efter en kort uppvärmning, som gick okej, men än lite trött, så smet jag återigen som förra året in på Medelhavsmuseet som erbjuder en toalett med snabb ingång istället för att vänta vid någon holk.

I vit keps, så står jag i röran!
Till slut intalar jag mig själv att jag måste köra, efter mycket om och men. Sur som satan över att inte veta var mina skor befinner sig, så ställer jag mig i fållan. Min irritation fortsätter när jag står ganska packad i klungan och eftersom det är ända till 1:40-aspiranter i fållan, så är den väldigt stor. Jag tycker man ska minska ner till 1:30 eller t o m 1:25 som gräns, det blir packat. Inte nog med detta, framför mig stod en riktig loppturist med en jättestor karta över loppet. Herregud, jag som ser någorlunda "turstig" ut med mina hörlurar, tycker det är lite märkligt. Sen klättrar folk över staketet och hoppar in i fållan framför, det blir ännu mera trångt och det är heller något vidare. Det känns befriande när startskottet äntligen går.

Under:
Jag har sprungit halvmaran två gånger tidigare, så jag vet precis vad jag har att vänta mig. Det är trångt, bökigt och svårframkomligt i starten. Så även denna gång, jag försöker köra slalom och även kombinera med att springa upp vid asfalten, nästan så att jag springer bland publiken för att komma fram. Det hämmar min start en del, framförallt när jag kommer in i tunneln i inledningen. Irriterad som jag ändå är, så försöker jag fortsätta att kryssa mig själv och lägga mig i en bra position. Jag märker av att skorna inte alls känns lika perfekta som jag är van med, de är rätt "slutkörda" och jag får ibland ont i benen. Det är dock inget jag kan göra åt just nu.

Det är bara att köra!
Jag hänger på riktigt bra de första 5. Jag får mellantiden 18:15 och där ligger jag helt i fas, men sedan så tappar jag dock steg för steg, jag känner inte den där fina känslan som fanns i Prag. Den där helt överlägsna känslan, där jag faktiskt bestämmer fart och villkor själv för hur det ska gå. Den känslan finns inte denna dag och det är bara att acceptera, jag försöker istället att flytta fram mina mentala gränser i huvudet. Även om det faktiskt är svårt, med tanke på att jag inte var så sugen efter det här med skorna och jag vet någonstans att det hela är mitt ansvar och mitt fel, jag styr själv hur jag vill må. Strax innan 10 km, passerar jag en familj jag är bekant med och jag passar på att bjuda på det finaste av leenden, dels för att bjuda på mig själv och dels för att intala mig själv att det är "piece of cake". Även om jag var riktigt seg i pallet. Jag passerar på 37:38 och jag har tappat 42 placeringar sedan 5 km, det är typ värre ras än M:s fall.



Jag har dock lärt mig att bemästra halvmaran på ett annat sätt, när jag började min halvmararesa för 2 år sedan, så hade jag som tre "block". 0-7 var första blocket, där kunde jag köra på rätt så hyggligt, 7-14 var det svåra "blocket" och det var där jag "vilade" mig lite, för att i 14-21, börja ösa på. Det är svårt att förklara mer än så, men det blev rätt jobbigt mentalt att tänka i 7 km i taget. Nu har jag dock lärt mig att köra varje kilometer för sig, det klassiska uttrycket "en dag i taget" blir istället "en kilometer i taget". Det funkar oväntat bra och utan att jag behöver bli knäckt av det hela. Jag har svårt att njuta av banan, så jag räknar ner, kilometer för kilometer. När jag är inne på sista "blocket", så inser jag att jag förhoppningsvis inte behöver få kramp eller bli illamående, utan jag vet att det finns ett slut på den här tunneln också.

Det är bara köra fort som attan, inga tankar!
Jag springer upp för backen, som tillslut leder till att få "svischa" ner för Götgatsbacken och det är en härlig känsla. Någonstans har jag satt upp tre mål för mig själv som jag kan nå, det lägsta är att slå mitt banrekord på 1:22:06 från förra året och det andra målet var att slå 1:20. När jag tyvärr inte har möjlighet att slå "nivå 2", så vill jag försöka komma under 1:21 och inte det heller klarar jag av att hålla kvar. Då blir det att slå det lägsta målet. Det finns ingen skönare känsla att springa den sista kilometern i ett längre lopp, jag gör så gott jag kan. Hade jag varit en robot, hade alla mina muttrar flugit åt alla håll och kanter. Jag försöker verkligen göra allt jag kan, i slutet. Mållinjen korsas. Det är återigen över.

"Ge hit medaljen. Jag vann!"


Efter:
Jag skymtar Staffan D vid målet, jag undrar om jag har precis förlorat mot honom. Jag har inte sett honom, men jag känner att jag nästan är för illamående för tillfället för att orka konversera med någon överhuvudtaget. Jag går med bestämda steg bort från området, plockar på mig allt gott som det har att erbjuda. Glad att jag får en Pepsi. Pepsi är bättre än Coca Cola i min värld, trevligt att fler instämmer i det. Jag lämnar målområdet, för att återförenas med mina supportrar.

Jag pekar mot nya mål!
Jag är lättad. Det är över. Trots att jag har haft mycket emot mig, på förhand, på kort och lång sikt. Så slår jag åtminstone banrekordet och det får jag vara nöjd med. I övrigt, så lämnar jag området med många tankar. Jag är övertygad om att jag och Stockholm halvmara fortfarande har en del outtalat med varandra, sista ordet är inte sagt. Jag känner redan nu en stor revanschlusta för att återkomma starkare för 2015. Att gå på halvfart som jag gör just nu är inget jag gillar, men det här bygger starka mentala pelare och jag intalar mig själv att det här är ett steg eller test om man så vill, som är menat för ett större mål längre fram med min löpning.

Skorna då? Sent igår kväll, så började jag plocka till slut hemma efter att jag hade skjutit fram det så länge. Tro fan att jag hittade skorna i mitt klädskåp som står i sovrummet, i en inskjutningsbar låda. Det är som att jag var ett barn på julafton, som hade fått det som var högst upp på ens önskelista, så glad blev jag. Jag skrattade tyst för mig själv, jag var ensam hemma, eller nästan, mina katter gjorde mig sällskap. De undrade säkert varför jag var smått galen bland alla mina klädesplagg på golvet och log som Jokern från Batman-filmerna. Det är bara att konstatera, hela dagen var ett test och jag klarade testet. Belöningen kommer nog senare.

Tack: Jag vill tacka syrran för de jättefina bilderna de här gången och jag vill tacka min sponsor Exotic Snacks som stod för anmälningsavgiften!




12 kommentarer:

  1. Heja, bra kutat i gamla skor, du har ju ändå en väldig hög "lägstanivå" för att ha en lite småstrulig säsong bakom dig! Nej, jag sprang aldrig om dig, jag fick plötsligt syn på dig snett framför mig till vänster i starfållan, nästa gång jag såg dig var kanske 300m från mål på Skeppsbron då jag närmade mig din rygg men ikapp kom jag aldrig utan jag var kanske 10m efter dig i mål. Roligt att vi ändå kom in på sekunden på samma sluttid och placering :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där ser man, då vet jag vad som hände. Vilken jävla finish helt enkelt. :) Som du skriver, lite ironiskt att det blev samma tid.

      Radera
  2. Du måste göra något åt din armar som slänger överallt:). Lite skämt men seriöst skulle du försöka ändra det skulle du nog få mindre krävande löpning. Helt ok tid trots intr perfekt form.

    Blir det några inomhus tävlingar iår?

    /Stefan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag försöker ibland att tänka på det, men tappar fokus och då blir det som det blir. Men alltid bra att man ha saker man kan förbättra sig.

      Bara att kolla i högerspalten, just nu har jag 7 tävlingar inplanerade. Sen får vi se vad som faktiskt blir verklighet.

      Radera
  3. Great! Har själv funderat på löp "coaching" för att få bättre löpekonomi.

    Var Huddinges innerävlingar bra?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte haft något illa att säga om någon innetävling egentligen, så det är bara att köra om man känner att man vill. Jag tycker 3000 m är perfekt som lopp att springa på vintern då man inte har lika mycket mängd i benen.

      Radera
  4. Tycker att det var en riktigt bra tid.
    Tack för toatipset;0)...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Varsågod, det bjuder jag på!

      Radera
  5. Blir imponerad när jag läser om hur du kämpar in bra tider trots allt. Som Staffan säger, du har en grym lägstanivå.

    SvaraRadera
  6. Instämmer med ovan kommentarer. Imponerande lägstanivå och grattis till en fin tid och banrekord!

    SvaraRadera